Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa amelia i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator
1 AV 2
Psykologen Sofia Bidö tipsar
2 AV 2

”Varför bråkar barnen mer med mig än med pappan?”

Signaturen ”Sarah” beskriver barnens relation med pappan som friktionsfri och lugn, medan hon upplever att de bråkar och gnäller mer med henne. ”De lyder honom bättre vid måltider och påklädning, och får inte lika många utbrott”, skriver hon.

AnnaCarin Magnusson, leg. psykolog och specialist i psykologisk behandling, förklarar vad det kan bero på och delar med sig av råd.

Fråga: Min man och jag har två barn ihop, döttrar på tre och sex år. Jag har varit hemma med dem mest (han har inte varit föräldraledig) och jag är den som överlag har varit mest närvarande i deras vardag. Jag lyssnar mer på barnen och vi hittar ofta på saker tillsammans då hans jobb är krävande och han är ganska trött hemma. Ändå har deras relation till honom varit mer friktionsfri hela tiden. 

Hans slutsats är att de trivs med den trygghet han utstrålar.

De ”lyder” honom bättre, vid måltider och påklädning till exempel, och de får inte lika många utbrott med honom. De verkar också gnälla mindre. Han skryter om det här och berättar alltid att ”med mig är barnen så lugna” och ”så där gör de aldrig med mig”, vilket också verkar stämma. Hans slutsats är att de trivs med den trygghet som han utstrålar. Är det så enkelt?
/”Sarah”

AnnaCarin Magnusson, leg psykolog och specialist i psykologisk behandling. Foto: privat

AnnaCarin Magnusson: Barnen testar gränser när de känner sig som tryggast

Det superkorta svaret skulle vara ”Jag vet inte”. Eftersom jag inte har sett varken dig eller din man interagera med era barn kan jag inte uttala mig om varför de inrättar sig i ledet i större utsträckning med din man än med dig. Men det svaret blir ju inte så hjälpsamt. Istället kan jag beskriva vanliga orsaker till att det kan bli så att barn beter sig olika med olika personer. En sådan är ofta trygghet. 

Det är klassiskt att barn ofta anstränger sig för att följa alla regler när de är på förskolan.

De flesta barn väljer att testa att vara rebelliska när de känner sig väldigt trygga. Det är ju klassiskt att barn ofta anstränger sig att följa alla regler när de är på förskolan, och sedan kommer de hem, trötta av att skärpa sig, och då blir det betydligt fler protester. Inte bara barn förresten, även vi vuxna håller ofta inne med tjafs när vi är bland vänner och på jobb, medan exempelvis partnern kan få höra ett och annat. 

Överför man det här resonemanget på er situation skulle det kunna vara så att barnen känner sig helt trygga med dig och därför vågar testa gränser i ditt sällskap, medan de har mer respekt för din man, på samma sätt som för en förskollärare kanske. När det gäller sexåringen kan det även vara så att hon upplever ett underskott på kontakt med sin pappa och är väldigt mån om att han ska se henne och tycka om henne, när han väl är där. 

Det låter väldigt trist att du upplever att din man skryter, det vill säga tävlar med dig om att vara en bättre förälder. Varför tror du han vill poängtera att han är en bra förälder? Man söker ofta försäkringar om saker man känner sig osäker på. Funderar han på om hans föräldraskap duger?

Du ska inte tro att du gör något fel för att de är stökigare med dig.

Kanske handlar det om dåligt samvete över att han är borta mycket. Frågan är om din man skulle ha nytta av att reflektera över sina val, om de är i linje med vad han tycker är viktigast. Det kan hända att ni båda behöver fundera över om det är så här ni vill ha det, och om det finns utrymme för förändring. 

Oavsett vad ni kommer fram till så vore det fint om ni kunde komma till en punkt när ni är varandras bästa vänner i föräldraskapet. Där ni kan stötta och bekräfta varandra i stället för att tävla. Kanske kan du ta första steget och berömma honom för att det funkar så bra när han är med barnen, men möjligen också poängtera hur mycket de skulle uppskatta att ha honom mer närvarande i tillvaron. 

Vad du däremot inte ska göra är tro att du gör något fel i relation till barnen, bara för att de är stökigare med dig. Det är som det ska att barnen testar gränser, tjafsar och bråkar en del. Genom konflikterna kan utveckling ske. De lär sig handskas med situationer, argumentera, stöta på patrull, se hur de kan vara effektiva i att övertala, men också vad som inte fungerar. Målet är alltså inte att ha barn som underordnar sig hela tiden. Målet är att försöka vara skicklig på att ta vara på konflikterna så att de kan bli bra inlärningssituationer. Ibland kan det betyda att man låter sig övertalas (ibland har barnet en poäng i sin synvinkel), ibland att man visar var gränsen går för att det är det enda trygga.

LÄS MER: Elin, 32: ”Låt mig leva mitt barnfria drömliv i fred”
LÄS MER:
”Min man lånar mina kläder i smyg – vad ska jag göra?”