Mobbningen på jobbet har satt djupa spår i mig

Fråga: Är en vuxen kvinna med barn, arbete, vänner och hyfsad ekonomi. Men jag har ett problem som gör mig så ledsen. På mina arbetsplatser har jag upplevt mobbning till och från under många år. Allt handlar väl i grund och botten om min dåliga självkänsla. 

Hur ska jag kunna släppa detta ältande och gå vidare?

Jag jobbar i en kvinnodominerad bransch, kanske är det bättre med en blandning av män och kvinnor på arbetsplatser. Jag tar på mig skulden och tänker att bara jag inte sagt si eller så, då hade jag aldrig blivit mobbad. 

Ibland kan jag önska att jag kunde vrida tillbaka tiden för att göra om och göra rätt. Jag är inte felfri, men det sitter djupt och jag vill inte leva med denna energitjuv. Hur ska jag kunna släppa detta ältande och gå vidare? /Anonym

AnnaCarin Magnusson svarar: 

Mobbning är en gräslig process där människans sämsta sidor kommer fram när grupper svetsar sig samman genom att systematiskt utesluta en person ur gemenskapen. Jag känner starkt med dig och förstår att du är djupt sårad och skadad av det som skett. Om du fortfarande är i en miljö där du känner dig mobbad ber jag dig att ta hjälp.

Du lägger ansvar på dig själv och dömer dig själv

Prata med chef, facklig representant, företagshälsovård och, som ett sista alternativ, om inget annat fungerar – försök byta jobb. 

Men det låter som om ditt problem handlar mer om det som redan skett. Att såren inte vill läka och att du om och om igen återupplever händelserna i ditt minne, och försöker förstå hur du hade kunnat undkomma det hela. Du lägger ansvar på dig själv och dömer dig själv. 

Det är inte ditt ansvar, det är förövarnas. Basta

Sorgligt nog blir det ofta så, att den mobbade tar åt sig av budskapet som man utsatts för; att man är ”fel”. Jag vill poängtera för dig att oavsett om du sagt något tokigt så ger det inte andra människor rätt att mobba dig. Det är inte ditt ansvar, det är förövarnas. Basta.

Så vad kan du göra? Jag tror du behöver hitta ett sätt att sluta älta. En väg kan vara att skapa en berättelse av händelseförloppen, genom att skriva för dig själv. Försök uttrycka dig sakligt, få med vad du tänkte och kände. Akta dig för att låta dömanden smyga sig in i form av fraser som börjar med ”jag borde ha…” eller ”jag var så dum som…”. 

Däremot kan det vara bra att avsluta berättelsen med en reflektion: ”Så här i efterhand önskar jag att jag hade… Men där och då förmådde jag inte det.”

Tillåt dig helt enkelt inte att grubbla fritt

När du har din berättelse nedtecknad kan du i stället för att älta och grubbla ta fram den och läsa. Tillåt dig helt enkelt inte att grubbla fritt. När det sker tar du i stället fram din berättelse och läser. Kanske behöver något läggas till? Då kan du komplettera.

Att känna motstånd mot att skriva och läsa den här berättelsen är vanligt, du blir ledsen av att konfronteras med det som du har utsatts för. Men det är ändå värt det – så småningom kommer du att känna dig alltmer färdig med dina upplevelser. Se gärna till att aktivera dig med något helt annat när du läst.

Nästa steg att fundera över är att förlåta

Förankra dig i nuet med något trevligt och påminn dig om det som är bra i ditt liv. När du återkommit och läst berättelsen så många gånger att du börjar känna dig färdig med den är nästa steg att fundera över om det inte vore bra att förlåta.

Förlåta dig själv, och kanske till och med förövarna. Inte för deras skull, utan för din skull, för att du ska bli mer fri. Låter det krångligt? Det kan vara svårt och det kan vara värt att vända sig till en psykolog och få hjälp med processen. Ofta kan det räcka med några få sessioner om man avgränsar sig till att göra just det jag skrivit om ovan.

Jag önskar dig allt gott!

LÄS MER: Ska jag berätta om mitt stökiga förflutna? 

LÄS MER: Hjälp! Min syster har gått med i en swingerssekt