Läsarfrågan: Borde jag bryta kontakten med pappa?
En anonym amelialäsare ber psykologen AnnaCarin Magnusson om hjälp. Det handlar om en uppväxt som inte var lätt och en pappa som än i dag väcker ångest och olust. Frågan är om det kanske är dags att bryta kontakten helt.
Fråga: Min uppväxt var väldigt turbulent, med en pappa som var mycket frånvarande. Min mamma gick bort tidigt. Att växa upp med honom var inte lätt, men han har alltid ställt upp ekonomiskt och hjälpt mig med bostäder och pengar. När jag träffar honom känns det dock väldigt jobbigt och jag får ångest efteråt.
Hans sätt gör mig illa till mods, även när han är trevlig. Vid 46 års ålder börjar jag nu fundera på om det vore skönare att bryta med honom. För trots att vi bara har minimal kontakt är det ändå jobbigt att han finns där i utkanten av mitt liv och kan höra av sig när som helst. Borde jag bryta med honom? Vågar jag? /Anonym
Psykologen svarar: ”Landa i att han brast som förälder”
Jag förstår att det var tufft att växa upp och behöva förlora sin mamma vid en så ung ålder. Det är något man kan klara av, men inte utan att bli påverkad av det. En separation från en trygghetsperson ökar behovet hos barnet att få uppleva att andra kliver in och står för tryggheten, med en hög grad av förutsägbarhet och tillgänglighet.
Du berättar att din pappa, som var din andra naturliga trygghetsperson, var mycket frånvarande och situationen blev därmed verkligen inte optimal för dig. Jag kommer nu att skriva resten av mitt svar med utgångspunkten att det stora problemet med din far var att han inte fanns där för dig. Om det fanns andra problem som du inte tagit upp i ditt brev, som exempelvis övergrepp, sexuellt utnyttjande eller misshandel/aga, så skulle svaret bli helt annorlunda.
Hans närvaro påminner om den otrygghet du upplevde som barn och nu aktiverar han den känslan
Som vuxen behöver du inte din pappa på samma sätt som du gjorde som barn. Du kan ta hand om dig själv, skaffa dig mat och bostad och så vidare. Det låter som om han har blivit en trigger för olust, hans närvaro påminner om den otrygghet du upplevde som barn och nu aktiverar han den känslan. Nu har du funderingar kring att undvika den här triggern till olustkänslorna, genom att bryta kontakten med honom.
ANNONS: Nu kan du läsa alla nummer av amelia i magasinappen ARCY
Att undvika de jobbiga känslorna som är kopplade till livshistorien är dock inte alltid den bästa vägen framåt. Såvida det inte handlar om en relation som är destruktiv så är det bättre om du kan landa i att han brast som förälder och att det är sorgligt att du inte fick det du behövde av honom. Kanske finns det en förklaring (inte en ursäkt!) till att det blev som det blev? Var det hans kunskaper om barns behov som brast, var det hans egna mående som var dåligt, var han tvungen att arbeta mycket som ensamstående förälder? En förklaring kan ibland hjälpa en att förstå och kanske förlåta.
VILL DU OCKSÅ STÄLLA EN FRÅGA TILL PSYKOLOGEN?
AnnaCarin Magnusson är leg. psykolog och specialist i psykologisk behandling. Vill du ställa en fråga om beteenden och känslor? Mejla coacherna@amelia.se
Det kan vara bra att fundera över vad som skapar trygghet i ditt liv i dag. Finns där viktiga relationer? Hur skiljer sig de personerna från din pappa som han var under din uppväxt? Genom att du blir klar över vad din olust handlar om, och vad den faktiskt inte är en signal om (att du skulle vara i fara i dag), kommer den sannolikt att minska i intensitet. Ibland kan det även vara hjälpsamt att väldigt tydligt för en själv gå in i sin vuxenroll när man träffar sin förälder för att hjälpa hjärnan att förstå skillnaden mellan då och nu. För du är ju vuxen nu. Att gå in i en vuxenroll kan vara att på ett mycket tydligt vis bete sig som en vuxen gentemot den andra. ”Kan jag hjälpa dig med något?” i stället för tvärtom och så vidare. Du kan också fundera över hur det skulle vara att börja kalla din far vid hans förnamn i stället för att säga pappa. Det kan ytterligare förstärka känslan av att du är i en vuxenroll gentemot honom.
Det är viktigt att inte fastna i ältande, bättre är att så småningom kunna förstå, sörja, kanske förlåta
Många tar en vända till psykologen och går igenom hur det var under uppväxten. Det kan vara hjälpsamt, särskilt om man vill prova att prata om det som hände även med sin förälder. Då är det bra med lite extra coachning om hur man gör det på ett bra sätt. Det är samtidigt viktigt att inte fastna i ältande, bättre är att så småningom kunna förstå, sörja, kanske förlåta, och i någon mån lämna det bakom sig. Sedan behöver du ju inte träffa din far varje vecka, utan frekvensen kan du styra över. Jag önskar dig allt gott!
LÄS MER: ”Pappas nya fru vill bara åt hans pengar”
LÄS MER: Hela familjen glömde bort min födelsedag - vad ska jag göra?
