Foto: AleksandarNakic / E+

”Jag sörjer att jag inte har en familj”

En anonym läsare sörjer att hon som 40-åring varken har sambo eller barn. Nu isolerar hon sig fast hon vet att hon förlorar på det. amelias psykolog AnnaCarin Magnusson ger sina råd på hur man ska tänka i en livskris.

Fråga: Jag fyller 40 i år och siffran skrämmer mig verkligen. Jag är inte på den plats jag tänkt mig att jag ska vara i livet och det har rivit upp ett svart hål i min mage som jag inte kan bli av med. Jag har fantastiska vänner men känner mig också ensam, jag har ingen egen kärnfamilj, varken partner eller barn. 

Jag förstår förstås intellektuellt att jag bara förlorar på att dra mig tillbaka. Men sorgen i mig gör det också nödvändigt att vara introvert. Hur bryter jag den onda spiralen? Dina tips skulle vara en bra födelsedagspresent. / Öppen för förändring

AnnaCarin Magnusson svarar: ”Du har inte nått vägs ände”

Du är ju faktiskt precis mitt i livet, och det är normalt att man gör en avstämning då. Inte sällan leder det till att man tappar fotfästet. Du konstaterar att du inte befinner dig där du hade förväntat dig att vara. Kanske hade du tänkt ut en story om hur livet skulle se ut, men nu upplever du att du inte är på den banan. 

Din tänkta livsstory var att bli kär i någon, bli ett par och att bilda familj tillsammans. Kanske fanns ännu fler detaljer i din story? Nu är du uppgiven, du tror inte längre på att det ska bli så, och kanske orkar du inte försöka mer för att få till den där kärnfamiljen du hade tänkt dig. Vi pratar alltså om en livskris!

Sorg behöver få sin tid, och du sörjer en förlorad dröm

Sorgen river upp ett sår i magen och likt ett sårat djur drar du dig undan. Du säger att du förstår att du förlorar på att dra dig undan. Jag är inte så säker på det. Sorg behöver få sin tid, och du sörjer en förlorad dröm. Man behöver få gråta om förlusten står klar, som en nedbrunnen byggnad framför en. 

Att våga stanna där och erkänna läget är nödvändigt för att något nytt ska spira. Du frågar hur du ska bryta ”den onda spiralen”. Jag tänker alltså att du inte är i någon ond spiral. Men jag förstår ändå ditt behov av att så småningom komma vidare. Nyckeln ligger i att våga stanna och beskriva verkligheten precis som den är, utan att gå in och fastna i ”det borde vara annorlunda”. Först när man erkänt att det inte blev som man tänkt sig, när man gråtit en tid, då kan man dra ett djupt andetag och samla sig. Vad gör jag nu? Om jag ger upp att vara så låst vid en viss ”story” kan jag bli friare att agera. 

Ta ut en ny riktning. Vill jag lägga in en spurt och se om jag på ett eller annat sätt kan bli gravid, även om det inte blir i en kärnfamilj? Eller vill jag släppa taget om just det och istället tänka mig ett liv utan barn, men med en partner så småningom, kanske få bonusbarn? Att sörja något är inte samma sak som att älta det i evigheter, vilket du ju heller inte gjort. 

Faktum är att ditt brev hit visar att du kommit en bra bit på väg mot att släppa taget om ”din story”. När du sörjt färdigt är det dags att komma till punkten när man konstaterar: ”Okej, så här är det, vad gör jag nu?” Du bestämmer när det är dags. Slutligen vill jag även kommentera den ensamhet du upplever. Kanske förstärks det då du står med människor runt dig som du inte kan identifiera dig med. 

Du har alltså inte nått vägs ände, du är bara på väg att ta ut en ny kurs

Du berättar att du har fina vänner och då ska de så klart få finnas kvar vid din sida, men kanske behöver du även försöka hitta vänner som är mer i samma situation som du? Var skulle du kunna lära känna dem? Man behöver få dela sina sorger och sin oro med medmänniskor som förstår. Att få dela gör ensamheten mindre. 

Du är alltså inte ensam om att ta dig igenom en sådan här fas i livet, en livskris. Det är svårt att tro det när man står mitt i den, men när man kommer ut på andra sidan brukar de flesta människor beskriva att de haft nytta av krisen, att det fört dem in i något som blev bättre än de vågat tro. Den berättelse du skapar i verkliga livet kan faktiskt bli rikare än den ”story” som du hade tänkt ut. Du har alltså inte nått vägs ände, du är bara på väg att ta ut en ny kurs. Jag önskar dig allt gott och en god resa. 

LÄS MER: ”Min kompis sambo är på Tinder”

LÄS MER: Måste jag ta hand om mamma?