Foto: iStockphoto

Mina föräldrar bryr sig bara om min stökiga bror

Susanna känner att hon är osynlig för sin mamma. Istället är det brodern, som alltid varit stökig och haft problem, som får mest uppmärksamhet. Det är samma sak nu när de är vuxna, som när de var barn. amelias relationscoach Bengt Ohlsson ger råd.

Fråga: Min äldre bror var en slarver i skolan, hamnade i dåligt sällskap, misskötte alla sina (kort­ variga) jobb och missbrukar i dag både alkohol och droger. Han kommer och går hemma hos mina föräldrar och behöver jämt pengar. 

De har lagt all sin tid och energi på att försöka hjälpa honom. Utan resultat. Under tiden har jag pluggat, skaffat ett bra jobb och egen bostad, sparat pengar och ansträngt mig. Ändå ser mamma bara min bror – hon ger honom presenter, lagar hans favoritmat, betalar hans räkningar, skjutsar och hämtar honom. Det är som om jag är osynlig. Varför räknas inte jag? /Susanna

Svar: Du gör en missbedömning 

Min första tanke var att du kunde försöka att prata med dina föräldrar om det här, kanske bara läsa upp ditt brev till amelia rätt upp och ner. Men sedan insåg jag att dina föräldrar redan har ett helvete, och att samtalet kan leda till att de inte längre bara tycker sig ha ett ”barn” att oroa sig för, utan två.

Du är livsviktig för dem. Annars skulle de kanske inte orka.

Så här är det: Som förälder är ens mål och högsta önskan att ens barn ska växa upp och klara sig hyggligt, eller rentav bra, för egen maskin. Precis som du gör, alltså. Med andra ord kan man säga att du motsvarar deras förväntningar. Din storebror, däremot, har fortfarande inte blivit vuxen. Vilket är en tragedi, inte bara för honom, utan också för dem. När du beskriver hur nervöst din mamma skämmer bort honom är det uppenbart att det är ett stort barn du talar om; allt som fattas är att hon matar och klär på honom.

Det är inte min mening att raljera, och du ska veta att det inte är något fel att emellanåt känna att man inte orkar med vuxenlivets bördor och ansvar, och att man kan längta efter att bli omhändertagen, buren, ompysslad och behandlad just som ett barn.

Din storebror har fortfarande inte blivit vuxen. Vilket är en tragedi!

Men du ser det som ett uttryck för kärlek – att dina föräldrar ”ser” din storebror, medan du själv är ”osynlig”. Och där tror jag att du gör en missbedömning. Det är inte främst ett uttryck för kärlek, utan för oro och sorg. Den oron och sorgen behöver de inte lägga på dig, och därigenom är du livsviktig för dem. Annars skulle de kanske inte orka. 

Mitt råd till dig är att du försöker hålla liv i en egen relation med dina föräldrar; att ni träffas och fikar och pratar om ”vanliga saker”, så att inte din storebrors elände kastar sin skugga över er allihop. Då kommer du att märka hur mycket du betyder för dem.

LÄS OCKSÅ: ”Min syster blir favoriserad – fick lantstället som gåva” 

LÄS OCKSÅ: En mammas dilemma: ”Jag tycker mer om minsta barnet”

Aktuellt just nu