Obs! Genrebild.
Obs! Genrebild.

Experten: Så ska du agera när din tonåring mår dåligt

Ångest, självskadebeteende, prestationskrav, låg självkänsla och oro kring diagnoser. Experten, Gunilla Bergsten på Bris, svarar på sju frågor från oroliga tonårsföräldrar om hur man bäst kan stötta när ens tonårsbarn mår dåligt. 

Gunilla Bergsten är socionom och leg psykoterapeut på Bris och har lång erfarenhet av tonåringar som går igenom jobbiga perioder av frigörelse. Här svarar hon på 7 föräldrafrågor om tonåringar som mår dåligt – och hur man som förälder bästa kan stötta sitt barn i. 

Mia: ”Kuratorn ger felaktiga råd” 

Fråga: Jag hoppas du kan hjälpa mig. Jag upptäckte nyligen att min 13-åring har skärsår på låren, vissa hade blivit ärr men det fanns en hel del färska. Eftersom jag själv gjorde på liknande sätt som ung vet jag exakt hur man ska hantera problemet som förälder. Tyvärr fick jag veta att min dotter sökt hjälp hos skolkuratorn som inte vet ett skit om självskadebeteenden. Råden hon ger mitt barn är värdelösa, tro mig, jag vet! Jag vill själv hantera situationen men min dotter vill fortsätta att träffa kuratorn. Som förälder kan jag ju inte gå med på att mitt barn felbehandlas, eller hur? /Mia

Gunilla svarar: ”Ni kan behöva professionell hjälp”

Det är inte alltid enkelt när ens barn är förtrolig med någon annan vuxen – oavsett om personen i fråga har kunskaper inom området eller inte. Det är ofta svårt att skilja sina egna erfarenheter från hur det kan vara för någon annan, särskilt om det handlar om ens eget barn. Som förälder blir man ju med all rätt känslomässigt påverkad i en sådan situation. Med det sagt vill jag ändå att du funderar ett varv till på om du trots din ovärderliga erfarenhet är bäst lämpad att på egen hand hjälpa din dotter. Prata både med skolkuratorn och med din flicka. Fundera tillsammans över om ni inte ska söka en annan vårdkontakt.

Jag tycker inte att ett självskadebeteende ska ”behandlas” hos en skolkurator, om det nu är det kuratorn anser att hen gör? Det skulle för övrigt förvåna mig, de brukar ha god koll på gränsdragningen. Jag tycker heller inte att du ska utesluta professionell inblandning eftersom både du och din dotter kan behöva stöd och hjälp i situationen. Det spelar ingen roll om du tycker att du vet vad som är bäst för din dotter om hon inte håller med. Ni behöver vara eniga här.

Peter: ”Inbillar han sig – eller är det allvar?”

 Fråga: Jag och min sambo är oroliga över vår äldste son som är 15 år. För några månader sedan började han prata om att allt ibland känns overkligt. Han kan sitta i klassrummet och plötsligt känna att saker börjar ändra form och att de andras röster låter konstiga. Han säger att det känns som att hans huvud är på väg att explodera. Ibland blir det så starkt att han får lämna rummet. Vi försöker trösta honom med att det bara är inbillning, men tänk om han håller på att bli psykiskt sjuk? /Pappa Peter

Gunilla svarar: ”Ni behöver söka vård”

Jag förstår om både ni föräldrar och er son är oroliga. För honom är det ju dessutom ett lidande. Börjar man dessutom googla på de symtom du beskriver blir man säkert inte mer lugn. Jag tycker inte att ni ska gå vidare på ”inbillningsspåret”. Jag förstår att ni tänker att det ska lugna honom men det han upplever är säkert mycket verkligt för honom. Ni behöver söka vård för er son – men jag vill skicka med några lugnande ord på vägen. De symtom som du beskriver kan vara första tecken på en allvarlig sjukdom. Men det kan också vara symtom på något som är mindre allvarligt och därmed enklare att hantera som exempelvis ångest. Och det går att få bra stöd och behandling för.

Obs! Genrebild. Foto: Georgijevic / E+

Sanna: ”Min dotter tjatar om att få min medicin” 

Fråga: Ska jag ge min dotter ångestdämpande om hon mår jättedåligt? Jag fick själv lugnande medicin utskrivet när min pappa dog förra året och jag tar fortfarande en tablett när det blir för jobbigt. Nu vill min dotter också ha och säger att det är orättvist att hon ska tvingas stå ut med ångest när jag kan ta ångestdämpande. Hon har fått några gånger då jag inte orkat stå emot, men det har bara gjort att hon tjatar om mer. /Sanna

Gunilla svarar: ”Ge aldrig din medicin till barnen!”

Nej! Å det bestämdaste NEJ, är mitt svar! Ge aldrig dina barn en medicin som är utskriven till dig. Nu vet jag inte vilket preparat du har gett din dotter, men oavsett är detta helt galet. Jag vet att det här förekommer, och blir lika förvånad och upprörd varje gång jag hör talas om det. Jag förstår i ärlighetens namn inte hur föräldrar vågar. Potenta läkemedel ska förskrivas av läkare och det är endast läkare som bedömer om, och i så fall vad och hur mycket, medicin som ska skrivas ut.

Forskning om hur vissa mediciner påverkar unga, växande människor är ofta bristfällig. Vågar du verkligen ta det ansvaret? Det du behöver ta tag i här är i stället din dotters behov av ångestlindring och orsakerna till det. Sök hjälp att hitta andra mer långsiktiga sätt att lindra ångest och oro. Sök efter första linjens mottagningar för psykisk ohälsa, på din regions hemsida. Ofta är de kopplade till vårdcentraler. Alternativt, ring 1177 för hänvisning till någon mottagning där ni bor.

Lis: ”Hur hjälper jag min son att bygga upp sin självkänsla”

Fråga: Hur bygger man upp sin tonårings självkänsla om man själv ingen har? Skolan tjatar jämt om att min son har så låga tankar om sig själv. Vad kan jag göra åt det? Jag säger jämt att han är bra och duger som han är, vad mer kan jag göra? Troligtvis har han ärvt min dåliga självkänsla och då hjälper det inte vad jag säger. Jag känner att skolan har ett stort ansvar här. /Lis

Gunilla svarar: ”Han behöver samla positiva erfarenheter”

Din fråga är mycket viktig – men också svår. Hur får vi barnen att känna tilltro till sig själva? Vad kan en förälder göra när en själv kanske lider av en spröd självkänsla? God självkänsla handlar delvis om att känna sig älskad av sina närstående för den man är. Det är en bra vaccination mot dålig självkänsla. I takt med att barnet blir äldre utökas det till att känna att man kommer till sin rätt även i sammanhang med andra människor. Kort sagt, att samla positiva erfarenheter på temat ”Jag är en bra människa, jag duger fint”. Du har rätt i att skolan har ansvar för att barn blir sedda och uppmuntrade, men föräldraansvaret väger tyngre. Det är vi föräldrar som ska hjälpa barnen att hitta sammanhang där de kommer till sin rätt, och det är vårt ansvar att se till att skolan uppfyller sin del av arbetet.

Behöver du som förälder prata med någon?

Bris vuxentelefon är öppen på vardagar klockan 9 –12. Tele: 077–150 50 50.

Helena: ”Han måste hela tiden vara bäst”

Jag är en stolt mamma till världens finaste femtonåring. Han är jätteduktig i tennis, gör bra ifrån sig i skolan och fixar det mesta han tar sig för. Det som oroar mig nu är att han börjat ställa så höga krav på sig själv. Vinner han inte turneringen i helgen kommer han lägga ner tennisen. Han vill hoppa av vissa ämnen i skolan för att han inte fått högsta poäng på proven. Han är så rädd att misslyckas att han hellre avstår från något än försöker. /Helena

Gunilla svarar: Prata om prestationer

Jag förstår din oro för detta och du är verkligen något viktigt på spåren. Det är otroligt vanligt bland oss människor, oavsett ålder, att tänka att vårt värde endast är kopplat till hur bra vi presterar. Det är vanskligt för någonstans inom oss vet vi att vi inte kan vara bäst på allt. Och att det alltid, förr eller senare, dyker upp någon som faktiskt kan mer eller presterar bättre än en själv. Vi kan alla må bra av att fråga oss ”Vem är jag om jag inte är bäst?”. Prata med er pojke om detta och fundera över vad ovanstående fråga innebär för er föräldrar. Barn ”ärver” ofta sin syn på prestationer av sina föräldrar. Och vi vuxna är ofta snabba på att berömma och uppmärksamma ett färdigt resultat, i stället för att till exempel se alla delmoment på vägen – ett lyckat samarbete eller en stor arbetsinsats. 

Fredrik: ”Hur ska det gå för vår son som har asperger?”

Vår 15-årige son blev diagnosticerad med asperger för några månader sedan. Vi kände först lättnad eftersom vi nu förstår varför han har haft så svårt med vissa saker. Sedan kom oron och paniken. Kommer han någonsin få ett jobb? En flickvän? Barn? Tänk om vi får ta hand om honom i resten av livet? Vi oroar oss sjuka över detta och vet inte hur vi ska kunna stötta honom. Hans läkare har inte varit så hjälpsam. /Fredrik

Gunilla svarar: ”Rusta honom – och er – så gott ni kan”

Att oroa sig för sina barns framtid är vanligt bland föräldrar. Men för dig finns ju faktiskt en reell svårighet att ta i beaktande. Jag tänker att det inte är någon mening att oroa sig över framtida förutsättningar för jobb och försörjning när barnen endast är 15 år. Däremot kan man systematiskt tänka igenom vad just mitt barn behöver för hjälp och stöd i vardagen för att rustas inför framtiden.

Jag tänker som du, att en utredning är bra eftersom ni nu vet mer om vad som kan vara svårt för er son. Hur kan ni vuxna stötta honom att klara skolan och vardagen? Behöver han hjälp med förberedelse, social interaktion eller extra stöd i skolan? Men också, på vilka sätt behöver ni utmana honom för att han inte ska hamna i alltför invanda och begränsade mönster? Jag föreslår att ni tar kontakt med Habilitering och Hälsa inom er region. De brukar ha utbildningspaket och ibland även individuellt stöd för vårdnadshavare till barn med svårigheter inom autismspektrum. Då lär ni er mer om svårigheterna men också om möjligheterna, och det kommer i längden att lugna er och i längden hjälpa er son.

Petter: ”Vi får ofta frågan om vilken diagnos vår dotter har” 

Fråga: Jag blir så trött på all fixering vid diagnoser! Så fort ett barn eller en tonåring beter sig lite annorlunda börjar folk snacka om adhd eller asperger. Vi får ofta frågan om vår 13-åring har utretts för någon diagnos, bara för att hon beter sig som en normal tonåring! I så fall har väl alla någon form av adhd eller annat någon gång i livet? Jag tycker media är en stor bov i dramat. Varför måste vi sätta etiketter på beteenden som är normala för ungdomar? /Petter

Gunilla svarar: Ta reda på styrkor och svagheter

Ja, det kan nog ha gått inflation i vissa diagnoser. Kanske sätts ibland diagnoser lite lättvindigt. Och i vardagliga samtal slänger vi oss ofta med delar av diagnoskriterier som om det skulle kunna beskriva vad en människa är. Jag skulle ändå vilja betona att ett kriterium för en neuropsykiatrisk diagnos är att vissa besvär/svårigheter innebär en betydande funktionsnedsättning i barnets vardag. Svårigheterna ska alltså ha en betydande inverkan på barnets förmåga att till exempel fullgöra skolan och att skapa åldersadekvata kompisrelationer. Korrekt använt kan en diagnos alltså inte handla om ”normalt tonårsbeteende” eller en ”liten släng av”. Har ett barn svårigheter av den digniteten finns vanligen en anledning till både utredning och en eventuellt ställd diagnos.

Om ett barn har stora svårigheter är det så gott som alltid bra att ta reda på mer om styrkor och svagheter hos barnet för att kunna hjälpa och stötta så bra det går. Det perspektivet kanske är viktigare än hur ett samlingsnamn på svårigheterna (diagnos) lyder.

LÄS OCKSÅ: ”Vår 15-åring knäcker hela familjen” 

LÄS MER: Min vän ”gjorde slut” när hennes tonåring blev full hos mig