1 AV 2
Foto: ROBERT ELDRIM / © HBO EUROPE 2021 PHOTO: ROBERT ELDRIM
2 AV 2
Foto: ROBERT ELDRIM / © HBO EUROPE 2021 PHOTO: ROBERT ELDRIM

”Fontänorgasm eller lite kiss?”

Serien ”Lust” ska vara en svensk motsvarighet till ”Sex & the city”. Stämmer det? Ja, delvis. Sexet är mer lustfyllt, men männen mindre kraftfulla. Vi träffade skådespelarna och frågade: Är ni goda förebilder för den kåta 40-plus-kvinnan? 

Samuel Mesterton

En serie full med sexsugna 40-plus-kvinnor. Äntligen har vi fått förebilder för en publik som vill njuta hela livet – eller? Nej, Sofia Helin, som spelar den statliga utredaren Anette i serien, vill inte vara en förebild. 

– Jag har inte tänkt i de termerna, utan bara: Det här tycker jag är kul. Det har varit ett ledord i hela processen. Vill nån ha en debatt, ägna er åt det ni, men vår devis har från början varit: Vi vill göra det vi tycker är kul. Frågar någon varför säger vi bara: Skit i det du.

Vi träffade skådespelarna för att prata om den nya serien och om deras önskan om att kunna skratta åt livet – åt manlighet och kvinnlighet – utan att hela tiden vara rädd för att såra eller kränka någon. 

Snabbguide till Lust: Sexet, männen och vänskapen

Sexet: Förlösande oblygt med medelålderstvist

Det finns i dag ett gäng tv-serier om lite äldre kvinnor som inte ber om ursäkt. Men serien ”Lust” skiljer sig från allt annat genom att förlösande oblygt, och utan antydan till ängslighet, skildra våra sexliv. Den är banbrytande som ”Sex and the city” en gång var, men med en svensk medelålderstvist. Och Manhattan må vara utbytt mot ett välbärgat villaområde i Stockholm, men förvänta dig inte någon tillrättalagd humor – det skämtas friskt om allt från vibrerande, svarta anakondadildos till analblekning. 

Och skådespelarna är befriande öppensinnade även privat. 

Det skämtas friskt om allt från anakondadildos till analblekning

Men så har det inte alltid varit i livet; Anja Lundqvist berättar att hon slutade prata om sex under småbarnsåren. Ett skäl var känslan av att hela tiden tävla med ”alla andra”. 

– Fan, de kanske har det mycket bättre än vad jag har det, och de där verkar så jävla kära i varandra fortfarande och hånglar, gud, det har vi inte gjort på flera veckor, säger hon.

Sofia Helin beskriver en tillåtande atmosfär under arbetet där man har vågat dra ett skämt som är over the top och kanske inte blir jätteroligt utan att det blir konstig stämning, och utan att man känner sig dömd. 

– Man har kunnat säga saker som kanske inte är helt rumsrena och så kunde vi fila till det så att det passar in i ett manus, säger hon.

– Det har varit typ så här: ”Har någon någonsin haft en fontänorgasm då?”, utbrister Anja Lundqvist. Och så har vi suttit där och berättat för varandra om vi haft det eller inte, eller om vi har nån kompis som haft fontänorgasm.

– Är det verkligen en orgasm eller är det bara kiss?, flikar Elin Klinga in. 

Elin Klinga gestaltar författaren och akademiledamoten Martina, som med sin cyniska tunga bäst motsvarar seriens Miranda i ”Sex and the city”. Medan Julia Dufvenius skrupelfria bilförsäljare Ellen påminner om tittarfavoriten Samantha; singel, tycker om sex och med en böjelse för iögonfallande utstyrslar. 

Men det som gör ”Lust” verkligt intressant är att den mixar ”Sex and the city”-hjältinnornas framgångsrika och fashionabla fasader med en en dos skandinavisk svärta. 

Här finns också en fräck rättframhet i språket när det handlar om att exponera de mest tabubelagda vrårna av kvinnlig psykologi och anatomi. Och just i den bemärkelsen har ”Lust” kanske mer gemensamt med yngre serier som ”Fleabag” och ”Girls” än den mer jämnåriga ”Sex and the city”-uppföljaren ”And just like that...”. Fast med en väldigt charmig svensk touch. 

Männen: ”Är hipstermannen löjlig eller älskvärd?” 

I ”Lust” personifierar Johan Widerbergs karaktär Rasmus, gift med Nadia, mansstereotypen ”vek hipsterman”. 

Han vägrar att smiska henne under spontansexet på grund av ”patriarkala strukturer” och vad det ”värdesignalerar inför barnen.” De himlastormande orgasmerna finner hon i stället hos sin kickboxningstränare med mikropenis. 

Vad som är roligt har alltid bestämts av män och vi har inte blivit bortskända med hysteriskt roliga kvinnoroller

Anettes sjukskrivne man Andres i sin tur lider av elallergi och tillbringar all sin tid i källaren med att lyssna på Bonnie Tylers Total eclipse of the heart på högsta volym ihop med sina lika nördiga vänner i sandaler. 

Men tonträffen är genomgående varm – och kanske är det överdrivet att tala om ett lustmord på den moderna svenska mysmannen. Sofia Helin berättar om en manlig journalists fråga om männen eftersom de ”är löjliga”.

– Vi känner att vi älskar dem. Man älskar ju Rasmus och fattar precis hur han har det. Han var från en helt annan generation, född på 50-talet, det är en annan art, åtminstone männen.  

När ”Sex and the city” sändes första gången sågades den närmast rutinmässigt av manliga kritiker som menade att karaktärerna inte gick att tycka om. Det drogs lumpna skämt om ”slampor” och manshatare. För det är ju så med humor. Vad som är roligt har alltid bestämts av män – och vi har inte blivit bortskämda med hysteriskt roliga kvinnoroller i Sverige. Tills nu. 

Anja Lundqvist och Julia Dufvenius. Foto: Johan Paulin/HBO

Vänskapen: ”Snarstucket och uppsluppet” 

– Tänk att vi fick jobba med varandra så här, det är ju magiskt att ha relationer mellan kvinnor som pratar om livet och med humor, åh, jag älskar det, säger Elin Klinga under intervjun. 

Det påminner om en fin stund i serien, då de fyra kvinnorna lämnar en badmintonhall där de precis tillbringat en helkväll med att snacka skit bakom varandras ryggar. Sofia Helins Anette stannar plötsligt upp, får något högtidligt i blicken och vänder sig sina vänner: ”Hörrni, jag vill bara säga att jag är så glad att jag har er. Det är inte så ofta man säger till sina vänner hur mycket man uppskattar dem, men jag ville bara säga att jag tycker så oerhört mycket om er.”

Det råder ingen tvekan om att det är i skildringen av den tajta vänskapen mellan seriens huvudfigurer som ”Lust” framstår som allra mest ”Sex and the city”-inspirerad. Det satiriska avlöses av plötslig uppriktighet. Alla konversationer som gänget har, under en vinlunch på Mosebacketerassen eller ett gräl på en fest, framstår som debattprogrammet ”30 minuter”. En sån där mix av snarstucket och uppsluppet som det bara kan bli mellan gamla vänner.

Läs mer! Kvinnorna som vill leva utan män – här är de nya supersinglarna 

Läs mer! Tonårsakuten: ”Vår 15-åring knäcker hela familjen”