Foto: Mattias Ahlm, Sveriges Radio/ Bo Håkansson, SVT

Farah Abadi: ”Nu behöver jag aldrig oroa mig för pengar”

Hon var Oskar Zias sidekick under Melodifestivalen, har tävlat tre säsonger i ”På Spåret” och programledde ”1 mot Sverige” med Babben Larsson och Erik Ekstrand. Farah Abadi har blivit folkkär. Ett sprudlande energiknippe som vill ta plats. Här berättar hon i en stor intervju om om uppväxten, kärleken till polisen Johan, de två barnen, och klassresan.

UPPVÄXTEN: ”Jag hade elden inom mig”

Farahs föräldrar kom till Sverige som palestinska flyktingar från Libanon när de var i 22-årsåldern. Det var 1987 och året efter föddes Farah, första dottern av fyra. När pappan fick jobb i Landskrona flyttade familjen dit. 

– Vi brukade spela in kassettband och skicka till mormor i Libanon. När Facebook kom satt mamma uppe hela nätterna och chattade med gamla kompisar och släktingar, minns Farah.

Jag knäckte tidigt koden för hur man ska vara för att få vänner – man ska ställa frågor och vara nyfiken på andra
”Komplimanger kan man strössla med hur mycket som helst. De är ju gratis”, säger Farah. Foto: Freddy Billqvist

Hur var du som barn?

– Jag gillade att stå i centrum redan då och knäckte tidigt koden för hur man ska vara för att få vänner – man ska ställa frågor och vara nyfiken på andra. Och komplimanger kan man strössla med hur mycket som helst. De är ju gratis! 

Farahs föräldrar var unga men de hade varit med om mycket. Hennes pappa dog förra sommaren, men sin mamma har hon daglig kontakt med.

Jag pratar flytande arabiska men det låter inte så bra, för mina föräldrar lärde mig sitt språk från 1980-talet

– Först i vuxen ålder förstod jag hur skadade de blev av åren i flyktingläger. Kriget i Ukraina väckte sådana minnen hos mamma. Från dag ett var hon redo att gå ner i närmaste skyddsrum med oss allihop. Hon ringde mig och mina systrar och sa att hon hade köpt en massa mat och blöjor till alla barnbarnen.

Farah Abadi

Ålder: 34.

Familj: Sambon Johan, polis. Sonen Zakarias, 4, och dottern Juni, snart 2 (född september 2020). Mamma och tre systrar.

Bor: I Klagshamn, Malmö.

Gör: Programledare i både Sveriges Radio (”Karlavagnen”, ”Ring så spelar vi” med flera program) och på SVT, senast i Melodifestivalen som Oscar Zias sidekick. Brukar delta i ”På spåret” med Johan Glans.

Farah pratar arabiska, men när hon hälsade på släkten i Libanon märkte hon att den lät märkligt stel.

– Jag pratar flytande men det låter inte så bra, för mina föräldrar lärde mig sitt språk från 1980-talet – jag förstår ingen slang, kan inga svordomar. Det låter gammaldags. 

Om man har den där elden inom sig som jag hade, spelar det inte så stor roll varifrån man kommer, säger Farah om uppväxten i ett miljonprogramsområde. Foto: Freddy Billqvist

Skulle du kunna tänka dig att flytta till Libanon en period för språkets och familjebandens skull?

– Nej. Jag vill aldrig bo någon annanstans än Sverige, det här är mitt hem. 

Vad är din viktigaste lärdom från barndomen?

– Jag växte upp i ett miljonprogramsområde. Vi var inte fattiga men hade inte gott om pengar heller. Allas mammor jobbade inom vården. På högstadiet träffade jag andra människor – sådana som åkte på semester två gånger om året och bodde i villa. Men det jag kom fram till var att det inte spelade så stor roll! Man kan skapa ett bättre liv för sig själv. Om man har den där elden inom sig som jag hade, spelar det inte så stor roll varifrån man kommer. 

Det är min största lyx i livet, att inte behöva oroa mig för pengar

Efter gymnasiet pluggade Farah vidare i Jönköping. 

– Jag flyttade hemifrån som 19-åring och hade inga livlinor. Så jag kunde inte festa bort pengarna och jobbade hela somrarna. Det gör att jag uppskattar det jag har nu! Nu behöver jag aldrig oroa mig för pengar. Det är ett problem jag slipper och jag tänker på det varje gång jag köper kläder till barnen eller åker till en djurpark. 

Att du har råd med det?

– Ja. Det är min största lyx i livet, att inte behöva oroa mig för pengar. Lyx för mig är inte dyra grejer eller resor, det är att kunna göra vad man vill i vardagen. Att inte behöva skjuta upp en fika på stan med barnen därför att det är tomt på kontot. 

Farah och hennes sambo Johan som är pappa till hennes barn. De träffades på krogen i Malmö när Farah var nyskild. Foto: Freddy Billqvist

KÄRLEKEN: ”Nu är vi ett team”

År 2015 skilde sig Farah från sin dåvarande man sedan fyra år och träffade Johan, som nu är hennes sambo och pappa till Zakarias, 4, och Juni, 2.

– Vi träffades på krogen i Malmö när jag var nyskild. Först var det trevligt, sedan blev det kärlek. 

Vad är viktigast i ett förhållande, tycker du?

– Det är viktigt att vara snäll. Man får låta vissa saker vara, man måste inte bråka om allt. Jag brukar fråga mig: Är jag så himla perfekt själv? Nej, det är jag inte. Då behöver inte Johan vara det heller. 

– Jag tror det är bra att ställa sig frågan: Varför är vi tillsammans? Hittar man inget vettigt svar ska man kanske inte vara ihop längre, annars får man ha överseende med småsaker som inte spelar någon roll. Som att någons kläder ligger slängda i fåtöljen. Eller disken. Eller blöta handdukar.

Hur påverkades er relation när ni fick barn? 

– Den har blivit bättre för nu är vi ett team – innan var vi två individer med var sin individuell plan. Nu hjälps vi åt på ett annat sätt. Familjen är prio nummer ett. Vi prioriterar den tillsammans. Vi gör allt för att familjen ska ha det så bra som möjligt. 

”Ibland känner jag att man knappt får finnas som kvinna. Man får inte synas, knappt höras, inte vara rolig. Ens kropp ska knappt finnas, håret ska inte vara burrigt och stort. Man ska vara så liten. Men jag vill finnas här och ta plats. Jag vill ha den här kvadratmetern på jorden som är min”, säger Farah Abadi. Foto: Freddy Billqvist

KARRIÄREN: ”Gud vad läskigt, jag gör det!”

– Mitt första jobb efter skolan var som marknadskoordinator. Det var skittråkigt. Jag tänkte: Är det så här det ska vara? Jobba, tvätta, sova… Det kändes orimligt. Jag grät hela tiden. 

– Efter ett år gick jag till Arbetsförmedlingen och sökte alla jobb som fanns. Sveriges Radio hade ett programledarjobb. Jag skrev ett brev till dem om att mamma alltid skämdes över att jag pratade så mycket, och om jag började på radion kanske hon skulle bli stolt i stället. Det är tio år sedan nu. 

Jag tycker att jag är snygg. Jag har inga problem med mig själv. Och om andra har det är det deras problem, inte mitt

Hur gick det?

– Jag fick jobbet! Och visste direkt att jag skulle kunna jobba med radio i resten av mitt liv. Det var mitt livs bästa beslut. Sedan hörde SVT av sig och frågade om jag ville provfilma för ”Sommarlov”. Jag tänkte: Gud vad läskigt, jag gör det!

Våren 2022 kunde mellotittarna hänga med Oscar Zia och Farah Abadi varje helg. Foto: Janne Danielsson / SVT

 Sedan dess har hon lett program som ”Karlavagnen”, ”Relationsradion” och ”Ring så spelar vi” i radio, och ”Musikhjälpen” och ”Världens barn” i tv. Samt ”Melodifestivalen” våren 2022 med Oscar Zia och de hittills tre säsongerna av ”På spåret”, där hon tävlar ihop med komikern Johan Glans.

– Jag mår jättedåligt varje gång det är inspelning. Inom mig var jag i upplösningstillstånd första gången. För tänk om man går ut och inte kan NÅGONTING? Risken är trots allt rätt stor. 

– Som lag är vi varken bäst eller sämst. Vi befinner oss i mellanskiktet, Johan och jag. Vi brukar peppa varandra med att säga: Vi är här för att vara roliga, inte för att vara jättesmarta.

Farah om årets Mello

”Det här märkte ju alla som tittade, men Anders Bagge var verkligen galet nervös””.
”Själv var jag väldigt glad över att Cornelia Jakobs underbara personlighet kom fram! När vi knackade på hos henne för ett förhandssnack stod Cornelia där i sina mjukisplagg och bjöd på fika, så snäll, vanlig och ärlig”.
”Det var mycket nerver i år. Cazzi Opeia var sjukt nervös varje gång hon skulle uppträda. Även de mest rutinerade, som Linda Bengtzing, var på helspänn. Alla som jobbade med produktionen, både på scenen och i kulisserna, hade lite dans och disko bakom scenen inför vartenda nummer, det var härlig stämning rakt igenom”.

FAMILJELIVET: ”Vi får massor av hjälp”

Både Farah och Johan har oregelbundna arbetstider och måste ibland vara hemifrån över natten. 

Hur löser ni det? 

– Johan och jag har en hel armé av människor som hjälper till. Min mamma, Johans mamma, mina systrar … Och barnen i området där vi bor leker mycket med varandra. Jag tror det är bra för barnen att ha många vuxna omkring sig. 

Att vara mamma är ett jävligt jobbigt jobb och man kan inte säga upp sig.

Vad överraskade dig mest med att få barn?

– Att det var så svårt! Man är utmattad hela tiden. Min dotter Juni sov på mig i natt. Det är ett jävligt jobbigt jobb och man kan inte säga upp sig. När Zacke var nyfödd ringde jag mamma och frågade om hon hade älskat mig lika mycket när jag var liten. För jag älskade honom så otroligt, det var obeskrivligt. Först fattade hon inte ens vad jag menade. Ja, självklart, sa hon. Sedan frågade jag henne, hur länge är det jobbigt? Hon bara, resten av livet. 

Har det förändrat dig att bli mamma?

– Känslorna skiftar snabbare nu. Man kan vara så himla arg och sedan säger barnen något gulligt och allt förändras på en sekund. Min son kastade köttbullar på mig, sedan sa han ”jag ska chocka dig, mamma, jag ska chocka dig” och när jag frågade vad han skulle göra, sa han ”vad betyder chocka?” Då skrattade jag i stället.

Du bor nära din mamma och dina systrar. Ses ni mycket i vardagen?

– Ja, vi har videokonferens varje kväll. Man kan gå när man vill men då har man i alla fall sett varandra och sagt hej. Syrrorna och mamma bryr sig inte ett dugg om min karriär. Det är rätt skönt. Mamma kan säga ”jag såg dig i det där programmet där man drar i en grej” om ”På spåret”. Jag fick skicka sms och påminna henne om att kolla på Mello. 

Sedan Farah fick barn har hon öppnat sitt hjärta på vid gavel även för andras. Och för deras föräldrar. 

– Det är en börda man får när man blir förälder. Allt gör så himla ont. Föräldrars kärlek till sina barn är likadan överallt i hela världen. Här i Malmö eller hos en mamma i Jemen, det är samma känsla av att man vill skydda sina barn från allt ont och få se dem växa upp i trygghet. 

Stora ögonblick i Farahs liv

Första radiojobbet. ”Livet blev mycket roligare när jag började jobba som programledare.”

Examen. ”När jag tog min högskoleexamen och studierna var ett avslutat kapitel – det var en oslagbar känsla av att livet skulle börja på riktigt.”

Husköpet. ”Det här huset, som jag köpte 2017, är den första bostaden jag äger. Ingen i min familj har ägt sin bostad tidigare – min mamma växte upp i ett flyktingläger. Nu bor jag här. Det här huset är mitt. Den här lilla gräsplätten är min.”

SJÄLVKÄNSLAN: ”Jag vill ta plats”

Farah syns och hörs – hon utstrålar värme, skrattar ofta och högt, har stort, lockigt hår och en sorts munter värme som går genom både rutan och etern. Men inte heller hon är immun mot samhällets stränga kvinnoideal. 

– Ibland känner jag att man knappt får finnas som kvinna. Man får inte synas, knappt höras, inte vara rolig. Ens kropp ska knappt finnas, håret ska inte vara burrigt och stort. Man ska vara så liten. Men jag vill finnas här och ta plats. Jag vill ha den här kvadratmetern på jorden som är min!

– Jag tycker att jag är snygg. Jag har inga problem med mig själv. Och om andra har det är det deras problem, inte mitt. Jag bryr mig inte så mycket om mitt utseende. Det är inte min bästa egenskap. Min hjärna är mycket bättre än min kropp. Jag är rolig, smart, härlig och vass. 

Komplimanger kan man strössla med hur mycket som helst. De är ju gratis!

När blir du osäker?

– Aldrig i arbetslivet. Första känslan när jag får kritik är ”är du dum i huvet? Jag är en stjärna!” Sedan går jag hem och funderar över om det finns någon sanning i kritiken, något jag kan göra bättre? Men som mamma blir jag osäker ibland. Jag kan känna mig som världens sämsta mamma när jag inte orkar göra saker med barnen, som att gå ut och leka. Eller om jag har varit borta från dem för mycket.

Vems bekräftelse är viktigast för dig?

– När det gäller jobbet, min egen. Att jag är stolt över det jag gör. I andra hand, alla andras. Publikens. Från vänner och familj vill jag ha bekräftelse som mamma, dotter och kompis. De behöver inte bekräfta mig prestationsmässigt.

Har du något livsmotto?

– Jag vill vara en bra person i en bra värld, därför måste jag göra bra saker för mig själv och andra. Om man får chansen ska man välja att vara snäll. Folk tror alltid att det är någon annan som bestämmer saker, men det är vi som är samhället. Det märks väldigt tydligt nu när det kommer flyktingar från Ukraina. Vanliga människor ställer upp med mat, kläder och husrum. Det är vanliga människor som gör skillnad. 

RÖSTER OM FARAH

Farah Abadi och hennes syster Sara är supertajta. Foto: Privat / PRIVAT

 

– Hon stöttar mig i allt, även om det är en helt galen idé. Behöver jag råd, stöd, någon att snacka skit med eller äta god mat med är det oftast henne jag vänder mig till. Farah är en superkvinna som kan göra allt och lite till, min storasyster och vän. 

Sara Abadi, lillasyster: ”Hon stöttar mig i allt”

– Farah, min Farah, hon har lärt mig allt hon kan och jag har lärt henne mycket med. Även om jag i dag är 24 och Farah har egna barn så kommer jag nog alltid att vara hennes första bebis. 

Johan Glans, komiker och lagkamrat i På spåret: ”Farah är underbart rolig”

”I På spåret kunde jag inte önskat mig en bättre lagkamrat än Farah”, säger Johan Glans. Foto: BO HÅKANSSON / SVT

 

– I På spåret kunde jag inte önskat mig en bättre lagkamrat än Farah! Hon är underbart rolig, hjärtlig och allmänbildad. Dessutom vill hon verkligen vinna. Under den lättsamma ytan döljer sig en riktig tävlingsmänniska.

FARAH OM...

KALLBAD: Jag badar i havet året om. Först bastar jag. Det är som en tid före sociala medier. Tankarna bara går fritt, ingen sitter med mobilen. Sedan går jag ner och doppar mig, sätter mig på en bänk och stirrar in i solen. Det är som att bli tvättad från insidan. Det är bara kvinnor och alla är nakna. Jag har fått en annan relation med min kropp sedan jag började med det. Vi ser alla olika ut. Vi är alla människor. 

TRÄNING: Att träna är ett måste, kroppen behöver rastas. Men jag tycker inte om när det gör ont och jag hatar löpning. Jag tränade fotboll ett år på högstadiet och var sämst av alla. Det som funkar för mig är att gå på pass och göra som jag blir tillsagd. Lunchpass är bäst för de är över på en halvtimme. Jag behöver ha med mig en kompis eller kollega, annars blir det inte av. 

LÄS OCKSÅ: Helena af Sandeberg: ”Terapin lärde mig att andas”
LÄS OCKSÅ:
Rebecka Åhlund: ”Mammadrickandet har blivit en insta-trend”