”Vi har varit med om att tvingas ta det svåra beslutet att släppa ett av våra familjehemsplacerade barn och låta hen flytta ifrån oss.”, säger Helena.
”Vi har varit med om att tvingas ta det svåra beslutet att släppa ett av våra familjehemsplacerade barn och låta hen flytta ifrån oss.”, säger Helena.
”Vi har varit med om att tvingas ta det svåra beslutet att släppa ett av våra familjehemsplacerade barn och låta hen flytta ifrån oss.”, säger Helena.
”Vi har varit med om att tvingas ta det svåra beslutet att släppa ett av våra familjehemsplacerade barn och låta hen flytta ifrån oss.”, säger Helena. Foto: CORNELIA NORDSTRÖM / Shutterstock

Familjehemsmamman: ”Vi har fått fler barn att älska”

Helena har tillsammans med maken Ronnie varit familjehemsföräldrar i 19 år. Trots fyra biologiska barn kände paret att de ville ge fler barn ett tryggt hem. Att vara familjehem är otroligt givande men det är också väldigt tufft menar Helena. – Vi har tvingats att släppa ett av våra familjehemsplacerade barn och låta hen flytta ifrån oss. För oss var det en uppslitande och sorglig upplevelse som vi helst hade varit utan, säger hon.
Anna-Maria Stawreberg

Hemma hos Helena och Ronnie har det alltid funnits gott om hjärterum. När de fått sina två första barn började de prata om att bli familjehem. 

– Redan när jag var liten var jag en väldigt omhändertagande person som älskade barn. Dessutom är jag uppvuxen i en familj med många syskon och fosterbarn, och på somrarna bodde en flicka från Tyskland hos oss. Och Ronnie, som är adopterad, hade ju erfarenhet av hur det är att växa upp med icke-biologiska föräldrar, berättar Helena. 

Både hon och Ronnie kände att de hade mer kärlek att ge och kände sig också säkra på att de kompletterade varandra i den viktiga uppgiften att ge en liten människa trygghet, tid och engagemang. 

– När vi anmält oss kom det två socialsekreterare hit som gjorde intervjuer med oss alla. Genom att använda cirklar och sätta oss i mitten fick Ronnie och jag visa vilka vår närmaste sociala omkrets bestod av familj, vänner och arbetskamrater. 

Familjen godkändes, och nästa steg var att ett barn skulle matchas med dem. Då blev Helena gravid och när barn nummer tre kom sköts allt på framtiden. Det gick några år. Paret fick sitt fjärde barn och så en dag ringde kommunen.

– De sa att det fanns ett barn som passade oss. Jag var vid det här laget övertygad om att Ronnie tyckte att det räckte med fyra barn, och var tveksam, säger Helena och skrattar. 

Men det tyckte inte Ronnie. När Helena berättade började han direkt planera för att fixa till hemma så att alla skulle få plats.

”Det fina är att vi fortfarande, många år senare, har kontakt med hen som vi var tvungna att släppa.”, säger Helena Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Idag har Helena och Ronnie varit familjehemsföräldrar i 19 år och de har inte ångrat det en sekund. Men allt har inte varit lätt.

– Vi har varit med om att tvingas ta det svåra beslutet att släppa ett av våra familjehemsplacerade barn och låta hen flytta ifrån oss. För oss var det en uppslitande och sorglig upplevelse som vi helst hade varit utan, säger Helena. 

Veckorna efter att barnet flyttat grät Helena konstant. Men hon hade flera barn att ta hand om och fick bita ihop. 

– Det fina är att vi fortfarande, många år senare, har kontakt med hen som vi var tvungna att släppa. Vi pratar och träffas, och hen vet att hen alltid är välkommen till oss.

”Vi är noga med att säga till barnen att deras föräldrar älskar dem” 

En positiv del av att vara familjehem, tycker Helena, är att det ingår i uppdraget att hjälpa barnet att hålla kontakten med sin biologiska familj. 

– På så sätt har vi lärt känna även barnens familjer, många fina människor som det är roligt att prata och umgås med. Det vi försöker få våra barn att förstå är att det bästa naturligtvis vore om alla barn skulle kunna bo hemma hos sina föräldrar. Men eftersom det inte alltid går är vi tydliga med att nu är vi jätteglada för att just de kom till oss och blev våra barn, säger Helena.

Hon påpekar att det är viktigt att vara ödmjuk inför det faktum att det finns biologiska föräldrar som älskar sina barn men av olika anledningar inte kan bo med dem.  

– Vi är alltid noga med att säga till barnen att deras föräldrar älskar dem och inte har valt bort dem, och att de fortfarande är mamma och pappa även om barnet bor hos oss. Och vi säger ofta att vi är glada för att vi också har fått bli deras föräldrar. 

Helena och Ronnie pratar mycket med de familjehemsplacerade barnen om deras biologiska familjer. De visar foton, lyfter fram det positiva och försöker samarbeta med familjerna så mycket som möjligt.

”Man behöver inte vara en superfamilj för att ta emot fosterbarn”

Vilka egenskaper är viktiga om man funderar på att bli familjehemsförälder?

– Jag tänker att det som är viktigt är att man har tid, engagemang och möjlighet att ge barnet massor av kärlek. Man behöver inte alls vara en superfamilj med extra allt. Nej, det handlar om att man ska vara en helt vanlig familj, precis som vår. 

Bör man tänka på något särskilt innan man ansöker om att bli familjehemsförälder?

– Ni bör vara beredda på att respektera och interagera med barnets biologiska familj. Tänka på att socialen är en kommunal verksamhet som har insyn i er familj. Ni ska rapportera till dem och de kan fatta beslut som är tuffa.

Vilka utmaningar finns för den som är familjehem?

– Den första utmaningen kommer direkt – att vänta på att det ska komma ett barn som passar in i familjen. Den väntan kan kännas lång. Samtidigt finns det dubbla känslor. Vid placeringar finns det ju ofta en sorg hos barnets biologiska familj, säger Helena.

Helena och Ronnie kände att de hade mer kärlek att ge och kände sig också säkra på att de kompletterade varandra i den viktiga uppgiften att ge en liten människa trygghet. Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Under åren som familjehem har Helena och Ronnie haft kontakt med en rad olika socialsekreterare. Att samarbetet med kommunens socialtjänst fungerar underlättar självklart, eftersom det handlar om många och täta möten, ofta under flera år. 

Men, poängterar Helena, det är inte alltid det går smidigt. Under vissa perioder har socialsekreterarna avlöst varandra, och familjen har fått arbeta med socials­ekreterare som inte känner familjen så väl. 

– Det har hänt att vi har levt med ett barn i flera år och så har det kommit en socialsekreterare som bara har följt oss i några månader men som ändå fattar beslut som vi inte tycker är det bästa för barnet. Den känslan är svår att beskriva, säger Helena. 

Men samtidigt som hon och Ronnie känner barnet bäst är det socialtjänsten eller i vissa fall en domstol som har det sista ordet, och som kan fatta beslut om att flytta barnet mot både familjehemmets och barnets vilja. Den oron finns ständigt i bakhuvudet. 

– Vi kan bara tala om vad vi tänker, men sedan fattar de besluten. Senare kan det visa sig att det inte var det bästa för barnet. Hade de lyssnat på oss så hade det gått bra, säger Helena.

För henne och Ronnie har livet som familjehemsföräldrar blivit en självklarhet och något som de inte kan tänka sig att vara utan. Genom att vara familjehemsförälder känner de att de har gjort en stor insats för barn som behöver en trygg och kärleksfull familj att bo i. Samtidigt har det gett Ronnie och Helena minst lika mycket. 

– På det här sättet har vi fått flera barn att älska, och de kommer att ha en självklar plats i våra hjärtan även upp i vuxen ålder. 

Förra året placerades 23 000 barn i familjehem. Foto: Shutterstock

Vill du också bli familjehemsförälder? 

Förra året placerades 23 000 barn i familjehem. Och behovet av nya hem är enormt. 

Är du nyfiken på hur det fungerar att vara familjehem är det en bra början att googla familjehem + den kommun du bor i. 

– När du hittat rätt kan du höra av dig dit och få svar på dina första ­frågor, säger Agneta Öhman på Familjehem Stockholms stad. 

– Även om behovet av familjehem är stort är det många familjer som inte har de rätta förutsättningarna, säger hon. 

Men har man en stabil och trygg familjesituation, mycket tid att ge, ett engagemang, ett fungerande nätverk omkring sig och en stabil ekonomi så är många av kraven uppfyllda. 

– Man behöver också ha ett rum över, och vi ser helst att en familjehemsförälder är över 25 år, har egna barn som är över tre år gamla eller annan erfarenhet av barn.

Om det finns egna barn med i bil­den är det viktigt att de är med på vad som krävs för att familjen ska få öppna upp sitt hem för ytterligare ett barn.

– När vi gör en familjehemsutredning pratar vi alltid även med de biologiska barnen. De måste vara med på idén från början, och de behöver förstå vad det innebär att få en ny familjemedlem med ett annat bagage, andra erfarenheter och en annan uppfostran, säger Agneta Öhman. 

Under utredningen intervjuas alla familjemedlemmar vid flera tillfällen. 

– Först görs en förhandsbedömning av familjerna, och går man vidare i processen så matchas man mot ett specifikt barn. Därefter skickas förslaget till socialnämnden, som ska godkänna familjen. 

Som familjehemsförälder går man Socialstyrelsens grundutbildning ”Ett hem att växa i”, och vid ett uppdrag som familjehem erbjuds man både handledning och fortbildning. 

Får man redan från början veta hur länge barnet ska bo i familjen?

– Nej. Intentionen är att barnet ska återförenas med sin ursprungsfamilj, men man ska vara förberedd på att det kan vara en placering som fortsätter ända tills barnet är ­vuxet, säger Agneta Öhman. 

Det är det viktigt att man tar sig an barnet som om det vore en familjemedlem. 

– Vi ska enligt lag alltid utgå från barnets bästa i alla lägen. Därför är samarbetet mellan socialtjänsten, familjehemmet och de biologiska föräldrarna viktigt. Alla barn som är familjehemsplacerade ska också ha en egen handläggare hos socialtjänsten, som ska träffa barnet minst fyra gånger om året. 

Får man någon ersättning för att vara familjehem?

– Ja, även om ersättningen inte får vara någon drivkraft får man en omkostnadsersättning och ett arvode utifrån de insatser man gör. Man får också ersättning för förlorad inkomst, eftersom det ofta krävs att man går ner i arbetstid, säger Agneta Öhman.

Hur lång tid tar det innan man får ta emot ett barn?

– Från första kontakten till dess att utredningen är klar och socialnämnden fattat sitt beslut kan det ta upp till sex månader.