”Erika”, 41: Jag dras bara till mycket äldre män

Här berättar ”Erika” som egentligen heter något annat om hur det är att förbereda sig på att leva ensam en lång tid efter att sitt livs kärlek inte finns mer. 

Vi möttes på kryssningsfartyget som vi båda jobbade på, min stora kärlek och jag. Jag var då 23 år och han var 56 år. I början var vi bara kompisar och kolleger, men något år senare sa det plötsligt ”pang” och vi blev störtförälskade. Han var gift och jag tvekade först, skulle han lämna sin fru, var det här värt att satsa på?

Det var både spännande och skrämmande

Men det fick bära eller brista, jag var ju så kär och han var den mest underbara man jag hade träffat. Det var både spännande och skrämmande. Han var ju från en helt annan generation och hade två vuxna barn medan jag inte ens hade en tanke på att skaffa barn. Vi pratade mycket och ingående och kom varandra nära in på livet. Jag har alltid varit en planerande person som vill vara förberedd på allt. Så dök den här snygga, trevliga mannen upp och ställde allt på sin ände.

Jag insåg att det bara var att följa hjärtat. Jag hade alltid tänkt att om jag någon gång skulle gifta mig så skulle det bli med en äldre man. Jämnåriga killar hade jag aldrig haft någonting gemensamt med. Den sommaren skulle han resa bort och hälsa på sin dotter i USA i några veckor. Jag sa till honom att om hans känslor var kvar för mig när han kom tillbaka skulle vi ta det därifrån. När han var bortrest hade jag tid att smälta allt som hade hänt.

Jag började också fundera på det här med att bo tillsammans med en man, något jag aldrig hade provat på tidigare. Hur skulle jag klara av att ha någon där hela tiden, så nära inpå? Hur skulle jag kunna vara mig själv inför någon annan? 

Vi förlovade oss efter tre månader efter att han friat tre gånger

Sedan gick allting fort. Han ringde från flygplatsen och sa att han nu var en fri man och undrade om jag fortfarande ville ha honom och det ville jag ju så klart. Sedan åkte han hem och packade väskorna och flyttade in i min lilla etta. Tre månader efter det stora ”panget” förlovade vi oss, efter att han friat tre gånger. Jag tvekade de två första gångerna, men sen den tredje gången sa jag ja. Vi visste ju att vi skulle vara tillsammans, så varför vänta? Bröllopsfesten var liten och intim med 20 gäster och vi var så lyckliga.

Genom åren har vi rest mycket och njutit av varandras sällskap. Vi kompletterar varandra så bra och vår tid spänner från 40-talet fram till nu, vilket vi sett som en otroligt givande tillgång, och samtalsämnena tar aldrig slut. Vi är ett oslagbart par.

Hans biologiska klocka tickade för fullt medan min knappt börjat ticka

Barnfrågan har kommit och gått. Jag minns när vi inledde vår relation att jag tänkte att hans biologiska klocka tickade för fullt, medan min knappt ens hade börjat ticka. Jag hade alltid tänkt att jag inte skulle ha barn och anledningen var nog att jag inte känt mig tillräckligt trygg med någon man. 

När jag närmade mig 40 började jag tänka på barnfrågan igen. Jag kände mig redo, vi hade ju sagt livet ut, så vi bestämde oss för att försöka och i juli förra året föddes vår son. Då var jag 41 år och min man 74. Och nu när vår son är här kan jag tänka varför gjorde vi inte det här tidigare? Jag kan absolut tänka mig ett barn till och blir ledsen när jag tänker på att det finns en risk att jag mister min man, på grund av hans ålder. Det är en realitet vi måste förhålla oss till, men varför gråta i förväg när vi kan glädjas åt den tid vi har nu tillsammans, som en familj?

Han har lovat mig att han ska leva minst 30 år till

Under pandemin var det extra oroligt med tanke på hans ålder, men han har lovat mig att han ska leva minst 30 år till, så jag får tro på honom. Vi tar hand om oss och om varandra, lever sunt och har en positiv inställning. Det kommer vi långt med. Jag vill inte ens tänka på ett liv utan honom. 

Det är några enstaka personer som genom åren tittat lite med onda ögat och undrat över vår stora åldersskillnad, men det är inga människor som vi umgås med. De flesta har vant sig och de ser att vi är lyckliga. Många har sagt att vi är ser så fina och harmoniska ut tillsammans, att vi har som en aura kring oss som utstrålar lugn och välbefinnande. 

Jag är så tacksam över vårt möte, att jag vågade säga ja till kärleken

Jag är så tacksam över vårt möte, och för att jag slutade upp med att tveka och försöka planera. Att jag vågade säga ja till kärleken. Då undrade jag hur det här skulle gå, men det går ju inte att förutse och förbereda allt i sitt liv. Det kanske inte blir som man planerat, det kan faktiskt till och med bli bättre. Vi är måna om att hålla kärleken vid liv genom att prata om såväl stora som små saker, inte ta varandra för givet och tala om för varandra hur mycket vi älskar varandra - varje dag.

ERIKA, 41, BERÄTTAT FÖR ANNE HAAVISTO

LÄS MER: ”Elisabeth”, 55: ”Han hade monterat upp en kamera för att övervaka mig” 

LÄS MER: ”Emelie”, 34: Jag hittar fel hos alla män jag dejtar