”Mellan dessa två evigheter av mörker har vi ett liv, och i den lilla glimten gäller det att leva”, skriver Emma Hamberg
”Mellan dessa två evigheter av mörker har vi ett liv, och i den lilla glimten gäller det att leva”, skriver Emma Hamberg Foto: KRISTIAN POHL / Shutterstock

Emma Hamberg: Nu är jag inte längre rädd för att dö

KRÖNIKA. Allt hade hon gjort. Allt hade hon känt. Det värsta tänkbara och det mest ljuvliga.

Emma Hambergs svärmor Britt levde sitt liv fullt ut ända tills hon gick bort, omgiven av närstående. ”Rader med stolar, folk som grät, spelade gitarr, sjöng, berättade anekdoter, grät lite till”, skriver Emma Hamberg.

Svärmor Britts bortgång gjorde Emma mindre rädd för slutet. Det här är hennes text om att våga livet, och därmed även döden.

Så gott som alla sagor börjar med ”Det var en gång”. Men även så gott som alla verkliga sagor slutar med ”Det var en gång”. Det var en gång en väldigt fin svärmor som hette Britt. Ja, den här berättelsen handlar om henne. För två år sedan dog hon. Mina barns farmor. 

Emma Hamberg

Är 50 år, bor i Stockholm och har tre utflugna barn. Hon beskriver kärlek, sex och relationer som sin bästa gren och tycker att vi ska vara snällare mot oss själva.

Hon var den första människan jag följde över till andra sidan. Den första jag såg död. Jag och mina tre döttrar var noviser tillsammans på hennes hädanfärd. Som Britt guidade oss genom. Det är just Britts guidning den här sagan handlar om. Hur man som döende kan göra en sista helt makalös insats och få direkt dödslivrädda människor (jag) att våga titta på döden, kanske inte direkt i ögonen, men nästan, utan att helt flippa.

”Britt deklarerade att satan vilket fullt liv hon haft”

Det var en gång en arbetarklassdotter som lämnade bruksorten bakom sig, blev framgångsrik schlagersångerska och som sedan fick barn, lade sångkarriären på hyllan och utbildade sig till förskollärare. 

Det var en gång en kvinna som förlorade sin stora kärlek precis före pension, träffade sin andra stora kärlek och innan han åkte vidare på sin himlafärd hann de lira så mycket jazz ihop, dricka så mycket vin i Frankrike och ha så många sinnliga roligheter att alla tonåringar skulle blekna i jämförelse.

Svärmor Britt i början av sitt äventyr. Foto: Privat

Den stora sorgen efter den stora förlusten bröts när den tredje kärleken dök upp. Sedan kom sjukdomar, hemskheter och Britt deklarerade att satan, vilket fullt liv hon haft. Allt hade hon gjort. Allt hade hon känt. Det värsta tänkbara och det mest ljuvliga. Men nu fick det vara nog. Ingen ångest hade hon. Bara ett lätt leende på läpparna och ”det är ingen fara, jag vill det här. Jag är helt redo”.

”Britt sträckte ut sin darrande hand och viskade namnet på den hon ville krama om en sista gång.”

När det bara var timmar kvar hade vi precis fått in henne på ett hospice. Det var fullsmockat med folk i det lilla rummet. Som en varieté där hon låg på scenen. Rader med stolar, folk som grät, spelade gitarr, sjöng, berättade anekdoter, grät lite till. Britt sträckte ut sin darrande hand och viskade namnet på den hon ville krama om en sista gång. Barn, barnbarn, vänner och jag grät hejdlöst medan hon log och klappade oss. Under natten, när vi alla gått hem och bara hennes älskling Lasse var kvar pyste hon vidare. Ping. Borta.

Det var en gång ett liv som tog slut. Men i och med att det livet var över tog en insikt vid. I mig. Tusen har förstått det innan, och jag har anat det, men aldrig på riktigt förstått. Det där med att leva fullt ut. Mellan dessa två evigheter av mörker har vi ett liv, och i den lilla glimten gäller det att leva. Att känna så mycket som möjligt. Att våga. Att misslyckas. Att lyckas. Att fira. Att sörja. Att gråta lungorna ur sig. Att skratta så man tappar andan. Att inte fega. Om du inte är rädd för livet, blir du mindre rädd för döden.

Emma Hamberg vid rodret när Britts aska skulle strös till havs som hon önskat. Foto: Privat

Vi strödde Britts aska till havs, hennes älskling Lasse trillade i sjön med kryckor och allt. Efter att han fiskats upp och fått torra kläder skålade vi och skrattade så det ekade över skärgården. För att vi alla levde för stunden. För att Britt levt så in i helskotta innan det sade ping. För att vi måste passa på hela tiden.

Det var en gång en döende kvinna som hjälpte en högst levande kvinna att inte vara rädd för varken döden eller livet längre. Snipp snapp snut och jag ska äta livet i stora tuggor tills det tar slut. 

LÄS MER: Emma Hamberg: ”Jag tänker inte hänga med på rynkdrevet” 

LÄS MER: Emma Hamberg: ”Jag längtar efter det heta 60+ sexet”