”Jag tänker inte ägna en minut av mitt värdefulla liv åt självhat.”, säger Emma Hamberg.
”Jag tänker inte ägna en minut av mitt värdefulla liv åt självhat.”, säger Emma Hamberg.
”Jag tänker inte ägna en minut av mitt värdefulla liv åt självhat.”, säger Emma Hamberg.
”Jag tänker inte ägna en minut av mitt värdefulla liv åt självhat.”, säger Emma Hamberg. Foto: FOTOGRAF KRISTIAN POHL AB / Shutterstock

Emma Hamberg: ”Jag tänker inte hänga med på rynkdrevet”

Många kvinnor tycker att det är jobbigt att åldras och under senaste året har flera kulturjournalister gett sig in i debatten om man som kvinna bör lägga energi på sitt åldrande. Här är författaren Emma Hambergs krönika där hon ryter ifrån när det gäller skräcken för ålderstecken – Jag tänker titta på mig själv som den kvinna jag är, full med erotiskt kapital och miljoner andra tillgångar, säger hon.

Kanske är jag dum i huvudet. Kanske har jag aldrig varit snygg. Kanske tar jag för lätt på åldrandet. Men jag tänker inte säga nej till mina rynkor. Jag tänker inte säga nej till att bli äldre. 

Detta drev mot åldrandet som har drivit runt i media. Där 50-åriga kulturjournalister känner att livet tar slut för att rynkorna börjat ta form. De känner sig inte längre åtråvärda, de saknar blickarna från männen, att ha ett erotiskt kapital. 

Men jag undrar om det verkligen är blickarna från männen som saknas, eller om det är den egna blicken som tappat bort sig. Den sköna, uppskattande blicken på sig själv, som aldrig tvekar över hur mycket härlig erotik man kan ägna sig åt. Jag vet kvinnor runt 70 som får alla män i rummet att kippa efter andan. Och då har de jäkligt många fler rynkor än vi runt 50 kan jag hälsa. 

”Till slut är man bara en enda hängig rynka och sedan är livet slut”, säger Emma Hamberg. Foto: privat / privat

”Jag tänker inte ägna en minut av mitt värdefulla liv åt självhat.”

Jag vet att vi lever i en värld där kvinnors utseende synas på längden och tvären! Att dessa numera rynkiga kulturkvinnors vrål från andra sidan ungdomen är ett direkt svar på vilken värld vi lever i. Men. Jag tänker aldrig hänga med på det där rynkdrevet. Jag tänker vägra. Jag tänker titta på mig själv som den kvinna jag är, full med erotiskt kapital och miljoner andra tillgångar. 

Jag tänker skrika JA. KOM AN BARA! JAAAA, alla år kom till mig, förvandla mig, förvalta mig, förädla mig, förändra mig och gör vad ni kan med mig innan jag dör. Alla rynkor, allt häng hit, dit, här och kunde det till och med hänga där?! Ja, kom. Till slut är man bara en enda hängig rynka och sedan är livet slut. Ja, sedan är livet slut. Och jag tänker inte ägna en minut av mitt värdefulla liv åt självhat. 

”Min farmor träffade sin andra livs stora kärlek när hon var 68” 

Min farmor träffade sitt livs andra stora kärlek när hon var 68 år. JA – de var rynkiga båda två! Mycket rynkigare än de var som 50-åringar. Men lika förälskade som tonåringar. Och jag kan säga att luften darrade av erotiskt kapital när de träffades. Trots alla rynkor bilade de genom hela USA tillsammans, dansade sig över hela Europa och låg nakna (med sina RYNKIGA kroppar) på olika solvarma skärgårdsklippor och ja, de där rynkiga kropparna älskade njutningsfullt med varandra också, mest hela tiden. 

Emmas farmor träffade sin andra livs stora kärlek när hon var 68 år. Foto: Privat

Människor med rynkor kan göra precis samma saker, känna samma saker, ragga lika mycket, ligga lika mycket, läsa lika mycket, jobba lika mycket, skratta lika högt och skämta lika lågt som människor utan rynkor. Rynkor stoppar faktiskt inte en enda aktivitet! Allt du kunde göra förr, kan du göra i dag. Allt. Kulturkvinnorna mitt i rynkdrevet hävdar att de numera tackar nej till intervjuer och tevejobb där de måste synas, för att de inte står ut med att se sina rynkiga ansikten. 

Snälla, säg inte nej – säg JA. Så att vi alla får se er! Vi vet ju alla hur vi måste göra, vi måste visa oss. I all vår rynkiga prakt! Vi ska vara i fler tidningar, i massa teveprogram, vi ska spela huvudrollerna i romantiska filmer, vi ska ut, fram och hej, hej här är vi och ju mer vi ser varandra, desto mindre läskiga känns de där rynkorna. Ja, hör och häpna – men ju mer vi kommer se rynkor desto mindre kommer vi se dem. För de kommer till slut inte betyda något. De kommer bara vara ett tecken på att vi levt i 50, 60, 70, 80 eller 100 år.

Jag vill leva så länge jag bara kan. Och fasen heller att jag kommer gömma mig, skämmas eller ägna min tid åt att sörja ett ungt ansikte som jag inte längre har. 

”Hon är 50 år och dansar burlesk med tofsar på tuttarna” 

Emmas väninna är 50 år och dansar burlesk. Foto: Privat

Jag åt afternoon tea härom veckan (ja, man kan äta afternoon tea fastän man har rynkor!), med en kvinna som vägrar be om ursäkt för sig. Hon närmar sig 50 med stormsteg, dansar burlesk med tofsar på tuttarna, äger ett ENORMT champagneglas som hon badar i på fester och hon berättade om en sen kväll i Las Vegas. Det var burleskshow och sist ut i showen glider en äldre kvinna in på sin rullator, vickande höfter och tofsar på tuttarna.

Applåderna tog aldrig slut. Kanske applåderar publiken än i dag. Som man säger i Västergötland, ”dä ä ente hur du har’t, utan hur du tar’t”. Med det sagt tänker jag och mina rynkor nu sluka resten av livet med hull, hår, häng, vin, ost, buller, bång och jävligt mycket erotiskt kapital. 

LÄS MER: Amelia Adamo: ”Det gör ont att bli ful”

LÄS MER: Bäst i test: Retinolserum som ger slätare hy