”Din jävla vulva” har jag ännu inte hört någon ropa

Det här är en krönika. Åsikter och ställningstaganden är skribentens.

Är du en sån som sköljer vaginan med vatten? Sluta med det! 

Jag är 76 och kunskapen om mitt underliv är inget vidare. Varför vet jag inget om mikrobacillernas arbete och klitoris konstruktion? Varför har jag upptäckt först nu hur lite jag vet? Kunskapen finns, men mest i vetenskapliga artiklar och nu vill läkaren Ina Schuppe Koistinen nå ut med sina kunskaper om kvinnohälsa. Boken heter ”Vulva” och författaren är docent på Karolinska institutet och kan allt från laktobacillernas välgörande roll och smärtsam vaginism till värdet av rätt vulvavård. 

Vetenskapen har brytt sig mindre om kvinnor än män.

En av förklaringarna till att kunskapsnivån i ämnet är låg är att vetenskapen har brytt sig mindre om kvinnor än män. Vi har inte ägnats lika mycket forskningstid som männen. Underförstått, vi är inte lika viktiga. I så många år har mannen varit standard. Nästan så det känns ibland att vi fortfarande är tillverkade av Adams revben. ”Herren Gud byggde en kvinna av revbenet som han tagit från mannen och förde fram henne till honom” (1 Mos 2:21–22).

Men det finns andra betydligt allvarligare skäl till att kvinnokroppen hålls undan och det är makt. Jämställdhet mellan könen är en fråga om makt. Och det är männen i världen som ser till att den balansen inte rubbas för mycket. Tänker inte alla dessa män som vill hålla kvinnor tillbaka, mörka deras behov och stoppa deras rättigheter på att de alla är komna ur sina mödrars vaginor? De skulle helt enkelt inte finnas utan dem.

För ett par dagar sedan var det 8 mars, FN:s kvinnodag, den dag då vi firar oss, och som också är den dag då orättvisorna mellan könen brukar publiceras. Det har gått framåt när det gäller kvinnors rättigheter, men nu ser vi ett kraftfullt bakslag. Lagar mot våldtäkt ifrågasätts, aborträtten hotas, rätten att få bestämma över sin kropp hindras i flera länder. Kvinnors rätt att bestämma över sin sexualitet hotas från olika håll.

Till alla dem som tycker kvinnodagen känns onödig här i Sverige så lyft blicken och se resten av världen. Här kan jag bidra med lite siffror från FN. 

Varje dag arbetar flickor och kvinnor 12 miljoner timmar i oavlönat omsorgsarbete.

Statistik visar att det kommer att ta 257 år innan gapet mellan mäns och kvinnors löner försvinner. 

Kvinnor har i snitt 33 procent av platserna i parlament världen över. 

Enligt uppskattningar saknas 60–107 miljoner kvinnor i dag. De har aborterats, dödats efter födsel eller vanvårdats till döds.

Usch, nu blev det för plågsamt att ta del av hur kvinnor och flickor i världen har det, så jag går tillbaka till Sverige, landet min mamma en gång kom till och som blev min kvinnofrihet. Hon var fattig och ensamstående och föräldralös. I landet Sverige, befriat från krig, fanns framtidsmöjligheterna – om man ville ta dem. Det ville jag och många med mig. 

Till skillnad från många andra länder lever vi i en demokrati där kvinnor får se ut hur som helst.

Vi utbildade oss, hittade jobb och blev jämställda. Det har nu gått 50 år sedan dess och när jag i dag ser tatuerade unga kvinnor med putande ankläppar och ögonfransar som markiser äga trottoarerna så tänker jag, att de har i alla fall själva valt att se ut så där. Jag tycker inte de är tilltalande, men till skillnad från många andra länder lever vi i en demokrati där kvinnor får se ut hur som helst. 

Så till slut en liten hanterlig kvinnokamp. Ina Schuppe Koistinen som tycker att vi ska kalla vårt kön för vulva. Bort med snippa, fitta, fiffi och framstjärt. Vulva är inte ett missbrukat skällsord på skolgårdar, i omklädningsrum eller på barer. Ännu. 

”Din jävla vulva” har jag hittills inte hört någon ropa.

LÄS MER: ”Innan jag fick min TIA kände jag mig odödlig” 

LÄS MER: Amelia Adamo: ”Efter 50 år besökte jag min sons grav”