Helena af Sandeberg: ”Terapin lärde mig att andas”

I nya serien ”Vi i villa” spelar Helena af Sandeberg en kvinna som är besatt av inredning och att passa in i villalivet. Det är en stor kontrast mot Helenas privata liv och bostad. Där glappar kontakten till spisen och soffan är fläckig – men det är ett hem fyllt av kärlek.

– Utan att vara för skrytig skulle jag säga att det är ett lyckligt hem, säger Helena.

Åsa Görnerup

Helena af Sandeberg, 50, drar av sig en ljusgul tröja. Obrydd står hon i bara behå i en sminkloge på Stadsteatern, där kolleger passerar på väg till scenen. Snart har hon svept en rosa omlottklänning omkring sig inför fotograferingen. Det långa ljusa håret har mjuka lockar i topparna. Att hon är slående vacker verkar hon omedveten om. 

– Nyligen filmade jag lite sexscener till ”Meningen med livet”. Klart att det finns en blygsel i mig. Ser jag ful ut? Kommer folk tycka att jag är äcklig? Då tänker jag: Det här ska skildras, hur använder jag min kropp på bästa sätt?

Helena af Sandeberg

Ålder: 50.

Gör: Skådespelare.

Bor: Bostadsrätt i Hornstull på Södermalm, Stockholm.

Familj: Sonen Alfred, 16, tillsammans med regissören Alexander Mørk Eidem. Dottern Ava, 8, ihop med skådespelaren Fredrik Lycke.

Aktuell: Henrik Schyfferts komedierie ”Vi i villa” på Discovery+ och Kanal 5.

Spelar huvudrollen i thrillern ”Gasljus” på Kulturhuset Stadsteatern till 29 maj. Viaplays nya dramakomedi ”Meningen med livet”. Serien i åtta delar har premiär i höst. 

Hon säger att det är stor skillnad på skådespelaren Helena, som är naken i en scen, och privata Helena som blir blyg på en sandstrand.

– Jag är inte den som springer omkring i stringbikini, hoppar runt och känner mig som en Bond-brud. Absolut inte. Jag sitter på en handduk och gömmer mig och är inte så extrovert. Då kommer fåfängan in. Duger jag? Är jag fin nog? 

Klart att det finns en blygsel i mig. Ser jag ful ut? Kommer folk tycka att jag är äcklig?

Framför en kamera får hon ett helt annat mod. Och hon älskar det. Helena menar att det är samma mekanism som när hon spelade Lilla My i Mumindalen i Gillbo skolas matsal i Sollentuna i tredje klass.

– Jag ville inte ta av mig Lilla My-kostymen. Redan som barn var jag orolig, men som Lilla My blev jag tuff, stark, arg och glad på en gång. Jag i ett nötskal. Det är likadant när Oroligamamma-Helena går in i en roll i dag. Jag känner mig fri och kan vara vem fan som helst.

Är inte uppslukad av inredning

Helena af Sandeberg känner lust till sitt yrke som skådespelare. ”Jag är en arbetshäst av rang. Ibland kanske jag går från ett filmset, rycker av mig myggan, springer till teatern och in i nytt smink. Ibland hämtar jag ett barn där emellan och sedan hem och natta.” Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Efter fotograferingen slår vi oss ned i soffan i Helenas loge, spartanskt inredd ett sminkbord och en garderob med scenkläder. Förutom att hon spelar i ”Gasljus” på Stadsteatern, kan man just nu se henne i Henrik Schyfferts nya komediserie ”Vi i villa”.

Hur var det att spela ”Jana”, som är besatt av inredning och att passa in i förortsvillalivet?

– Det var en rolig roll. ”Vi i villa” handlar om medelklasshelvetet som alla sitter i. Det är väldigt stockholmskt. Allt är så ängsligt, alla försöker vara rätt och inreder sig till döds. ”Jana” berättar hela tiden om hur fint hon har det och skryter på ett förtäckt sätt. ”Det här teglet kostade ingenting…”

Hur hinner folk? Jag är en hårt arbetande ensamstående mamma

För egen del begriper inte Helena man kan bli uppslukad av inredning.

– Hur hinner folk? Jag är en hårt arbetande ensamstående mamma. Det finns fasen inte tid att ha det perfekt hemma. Herregud, min soffa har fler fläckar än öppna förskolan. Alltså, jag tycker om att det är städat och det är inte skitigt, men det är verkligen inte Stockholmstjusigt.

Lägenheten på Södermalm, där hon bor med barnen Alfred, 16, och Ava, 8, är trivsam och full av kärlek.

– Utan att vara för skrytig skulle jag säga att det är ett lyckligt hem. Även om vi kan bråka, är stämningen god hos oss.

Johan Widerberg, Mattias Nordkvist, Sanna Sundqvist och Helena Af Sandeberg spelar tillsammans i ”Vi i villa”. Foto: DISCOVERY+

Hur får du ihop livet?

– Det får jag inte. Man måste välja och jag har valt mitt jobb, mina barn och mina vänner före ett fint hem. Jag tittar hellre på min sons fotbollsmatch eller är med dottern i parken, än städar en lördag.

Precis då ringer mobilen. Det är Alfred.

– Hej, gullis. Du drar inte till pappa? Aha. Jag spelar i kväll, hur ska du göra med mat? Får du i gång den glappande spisen? Dra ut kontakten och sätt in den igen. Puss!

Spisen gick sönder i höstas. Då Helena skulle ut på turné ringde hon en el-jour.

– Elektrikern var hos mig i 45 minuter, det kostade 5000 kronor och spisjäveln är fortfarande trasig.

Senaste veckorna har Helena jobbat sex dagar i veckan. Förutom att hon filmat tolvtimmarsdagar för Viaplays ”Meningen med livet”, har hon repeterat teater på fredagar och lördagar. Samtidigt har hon varit ensam med dottern, eftersom hennes pappa jobbat i en annan stad.

– Avas kusin har varit barnflicka. Det har gått fantastiskt bra, är lustfyllda jobb och jag är gladare än någonsin.

Hennes röst är fylld av energi och orden kommer snabbt. 

Vad är slitigast med att vara ensamstående förälder?

– Att göra allt, annars kan du ju dela. Senaste tiden har jag veckohandlat på lördagar, lagat mat och fryst in till barnen och till barnflickan, som är vegetarian. Jag kan ju verka kaotisk och tossig, men är ett under av kontroll. Hela mitt liv går ut på logistik. Jag har tvingats till det.

Min dotter var förkyld och jag undrade om hon kunde gå till skolan ändå

Jodå, Helena trivs med det, i alla fall när hon lyckas.

– Just den här veckan har jag sagt: ”Förlåt att jag är världens sämsta mamma”. Mina barn är så underbara och säger att jag är världens bästa mamma den här veckan också. Jag hade nypremiär av ”Gasljus”, min dotter var förkyld och jag undrade om hon kunde gå till skolan ändå. Sedan bad jag om ursäkt. Jag är bra på det, när jag skrikit åt dem för att jag är trött. Då förstår barnen och det ligger inte kvar. Det finns en ömsesidig respekt.

Att kliva in i en roll ger Helena af Sandeberg mod. Som skådespelare har hon skjutit på skjutbana, trots att hon är rädd för vapen. Hon kör också bil fast hon inte kan. Och hon älskar det. Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Att ständigt ha ett högt tempo och göra många olika saker samtidigt stressar. Även om Helena trivs när det svänger, blir hon utmattad till slut. År 2011 gick hon in i väggen. Det har lärt henne att också ta pauser. 

Får du varningssignaler på att du ska dra ner på tempot?

– Att sömnen sticker är den största. Jag har haft några stressvakningar mitt i natten, när jag ligger och tänker på vad Ava ska ha med sig till skolan och mejl jag ska svara på.

Innan Helena gick in i väggen spelade hon teater och filmade samtidigt. Varningssignaler, som hög puls, hjärtklappning, nässelutslag och ord som kom ut fel, körde hon över. När Helena fick kortison efter en allergichock började hjärtat gå för fort.

De ville hjärtutreda mig och då blev jag rädd

– De ville hjärtutreda mig och då blev jag rädd. Jag vet att jag tittade på min son, som var sex år, och tänkte: Vem ska förklara för honom att hans mamma dog för att hon älskade att jobba så mycket? Polletten föll ner. Att det sätter sig på fysiken är det enda som får mig att förstå saker.

Helena ställde in sex utsålda föreställningar av ”Anna Karenina” på Stora scenen. I tre månader var hon sjukskriven för stress – hjärtat var det inget fel på – och gick i terapi.

– Jag lärde mig att andas ibland. Då och då måste man gå sakta och lukta på blommorna.

För henne finns ett före och ett efter utmattningen. Innan trodde Helena att hon var odödlig och kunde jobba mest av alla. Det tror hon inte längre.

Vad har du för energi?

– Mitt jobb är en passion. Sedan tycker jag att det är jävligt underbart att leva, kanske för att jag är så medveten om att man kan dö, eftersom mamma dog så tidigt. Det gäller att leva mycket och ordentligt. Även om jag ännu hellre vill ha tillbaka min mamma, är jag skyldig att lära mig något. Annars blir det så jävla meningslöst att hon gick bort.

I SVT-serien ”En pilgrims död” från 2013 spelade Helena mot Jonas Karlsson. ”Som skådespelare har jag gjort mycket konstiga saker. Här skulle jag och Jonas ha ett märkligt sadoförhållande. Jag hade på mig skoluniform och skulle ligga över ett bord. Jonas skulle stå bredvid, slå mig med en pekpinne”, berättar hon.

Flera gånger har Helena fått frågan om hon har en diagnos.

– Folk diagnostiserar alltid mig: ”Har inte du adhd?” Jag svarar bara: ” Va? Nej, jag har inte adhd.” Tydligen verkar jag ha en adhd-personlighet, men jag har inga fler diagnoser satta än GAD, generaliserat ångestsyndrom.

Förmodligen utlöstes GAD av mammans bortgång, men den starka oron, katastroftankarna och inlevelseförmågan har alltid funnits där.

Som liten var min syrra räddare att komma hem till mig än våra föräldrar om hon var försenad

– Som liten var min syrra räddare att komma hem till mig än våra föräldrar om hon var försenad. Då låg jag alltid i tårar på golvet och trodde att hon var död. Samma sak med mamma, som alltid kom sent. Jag levde igenom begravningen i huvudet och fantasin. Sedan blev det absurt, för då kom katastrofen och mamma fick cancer och dog. Det blev cementerat i mig, enligt alla terapeuter.

Sedan dess har Helena slitit med en orosproblematik. För tillfället är hon inne i en bättre period, då hon inte hinner vara orolig. Värre är det när hon är ledig.

Sommar är svårt för mig med rosé och grill och man ska vara så jävla lycklig

– Det är därför sommar är svårt för mig med rosé och grill och man ska vara så jävla lycklig. Då får jag ångestpåslag i 190 och ser bara olyckor på badplatser och hemska grejer. Åh gud, kan jag bara få börja jobba igen, så min själ kan få ro.

Under åren har Helena gått i olika typer av terapi för sin oro, men nu kommer hon inte längre, tycker hon. I stället gymmar, går eller springer hon för att lindra oroskänslorna.

– Det hjälper mer än alla terapitimmar i världen, men handlar också om att jag gått i terapi och redan gjort jobbet.

Folk som skjuter allt framför sig fascinerar Helena af Sandeberg. Att vara säker på att man får fortsätta leva är hybris, tycker hon. Samtidigt avundas hon folk som har en tilltro. ”Jag räknar inte med något. Vi vet ju ingenting. Vi kanske får en tegelsten i huvudet i morgon av misstag.” Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

I dag accepterar Helena sina problem, försöker hantera dem och inte lägga över dem på sin omgivning.

– Förut har andra fått ta emot mycket av min oro, genom att jag kunnat ringa till mina barn: ” Varför har du inte ringt?”

Helena höjer rösten i falsett.

– Nu vet de att deras mamma är överdrivet orolig. Det är inte de som ska behöva ringa. Mina exmakar har också nått en viss förståelse, tror jag. Det är skönt att ta ansvar för att det är mitt beteende.

Var din oro en orsak till skilsmässorna mellan dig och dina exmän?

Min oro går ut över alla som lever runt mig. Det är irriterande för dem

– Nej, det skulle jag inte säga, men det var säkert ett irritationsmoment för dem. Min oro går ut över alla som lever runt mig. Det är irriterande för dem, men barnen och mina exmakar är snälla och har medkänsla med mig. Jag tycker väldigt bra om båda mina exmän.

Hur kommer det sig att ni har så bra relation?

– Ska man vara krass hjälper det att vi jobbar i samma bransch. Hjälps vi inte åt kan ingen av oss jobba. Om någon hållit på vad som är min och din vecka skulle det inte gå, för vi har inte de tiderna.

Även om skilsmässorna inte var identiska, var båda i samförstånd.

Det bästa med att bli äldre är att Helena af Sandeberg känner större acceptans, både mot sig själv och andra: ”Nobody’s perfect. Det är så skönt, för perfekt är fan skittråkigt.” Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

– Det är vi som valt att inte bo tillsammans och det är vårt ansvar att se till att det blir bra för barnen. Vi var alla vuxna i det, även om det var kämpigare de första veckorna. Nu är vi goda vänner och jag tycker de är väldigt bra pappor.

Stöter du på fördomar som ensamstående mamma?

– Nej, i min vänkrets är vi många som lever så här. Sedan finns det folk som frågar: ”Längtar du efter att leva i familj?” ” Va? Vad tror du att jag gör? Jag har två barn och vi är familj.” Mina exmakar är också min familj och mina bästa kompisar Lovisa Bergenstråhle och Rebecka Hemse är så mycket familj att det finns inte.

Efter skilsmässan har det varit viktigt för Helena att få ett lugnt och fint liv. Låta saker få ta tid. Hur andra ser på hennes livssituation är inget hon varit upptagen av.

Klart att jag jättegärna vill bli kär och galen

– Jag är upptagen av kärlek. Det är fan vår! Att få gå upp i kärlek är den största presenten. Klart att jag jättegärna vill bli kär och galen. Man känner i kroppen när det är dags att öppna sig för andra. Jag är lite mer öppen för det nu. Vi får se. Jag är ganska glad, men sedan säger jag inte mer om det.

Helena af Sandberg om: 

Komediserien ”Vi i villa”: 

– Mattias Nordkvist gör huvudrollen i en serie som handlar om en man som känner sig instängd i villalivet i förorten. När Henrik Schyffert ringde och frågade om jag ville göra rollen som inredningsbesatta ”Jana”, ville jag gärna det. Jag tycker att Henrik har gjort väldigt fina grejer, som ”Allt faller” och ”Spring Uje spring”. Jag ville gärna jobba med honom.

I rollen som Jana i ”Vi i villa”. Foto: Nadja Hallström

– Det är också en fin historia om en pappa och en dotter. När pappan ser sitt barns utanförskap får han nog och börjar trakassera sina grannar.

Dramakomedin ”Meningen med livet”: 

– Under en lång period har jag filmat den nya serien ”Meningen med livet” som kommer i höst. Den handlar om moderskap, två systrar och deras relationer. Celie Sparre spelar den ena, som kämpar för att bli gravid. Jag gör en trebarnsmamma, som tappat bort sig själv och inte orkar vara mamma längre. Allt utlöses av att ett av barnen ritar upp familjen. Det enda dottern skriver under mamman är: ”Snäll och lagar mat”. Det träffar henne och hon inser att hon inte vet vem hon är längre och får världens livskris.

Thrillerpjäsen ”Gasljus”: 

– Vi hade premiär den 8 maj förra året för åtta personer, sju recensenter och ett kulturborgarråd. Sedan spelade vi för åtta personer i en salong för 300. Stadsteatern ville visa att vi fanns här, fast det var pandemi. Det var hemskt och jag utvecklade faktiskt lite scenskräck. Man fick inget svar från publiken, men vi fick väldigt fina recensioner.

Efteråt blev jag rädd och ringde min agent Annika Kildén: 'Jag måste hoppa av all teater! Jag har scenskräck!'

– Efteråt blev jag rädd och ringde min agent Annika Kildén: ”Jag måste hoppa av all teater! Jag har scenskräck!” ”Nu tar du inga beslut, Helena. Det här har med pandemin att göra. Ta det lugnt”, sa hon.

. Helena af Sandeberg och Henrik Norlén i ”Gasljus – en thriller om osynligt våld”. som hade nypremiär efter pandemin i mars 2022 på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Foto: Sören Vilks

– Nu är det så roligt! Vi har haft nypremiär och spelar för utsålda hus. Det är lycka. Utan publik är vi ingenting.

– I ”Gasljus” från 1938 bor Bella med Jack. Hon utsätts för psykisk misshandel, som till slut går över i fysiskt våld. Det är även en snygg, spännande thriller. Lever du i en relation med psykiskt våld, tror jag att du kan få syn på det genom Bellas historia. 

Det här gör Helena arg, trött, uttråkad och lycklig: 

Arg: 

– Oj, det är mycket. Förljugenhet stör mig extremt mycket och orättvisor. I den offentliga debatten kan man bli väldigt förvånad över vilka som skriker allra högst. Dem ska man vara vaksam mot. Det är så lätt att göra det för att skydda sig själv. Göran Lambertz hyllade ju Metoo så han nästan gick sönder, och han är inte ensam.

– Många som skrikit till kvinnors försvar borde ha hållit käften. De borde ha stannat upp, lyssnat och lärt.

Glad:

– Åh, det är också mycket. Livet, mina barn, kärlek, blommor. Jag älskar snittblommor och köper alltid det till mig själv. Tulpaner, rosor, allt. Det gäller att uppskatta livets vackra när det finns så mycket ondska och elände.

– Mina barn är det absolut bästa som hänt mig. Och herregud kärlek, det gör en lycklig.

”Jag blir väldigt lycklig av mitt jobb. Det är en passion. Jag gör något jag fullständigt älskar”, säger Helena. Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Lycklig: 

– Förutom det som gör mig glad, blir jag väldigt lycklig av mitt jobb. Det är en passion. Jag gör något jag fullständigt älskar. …

Uttråkad: 

– Människor som förställer sig. Spel. Oärlighet. Osårbarhet.

Jag kan också träffa någon i kön i mataffären och prata om döden och skilsmässa

– Det kan låta klyschigt, men jag är väldigt ointresserad av småprat. Jag vill prata på riktigt, annars får det vara. Mingel och jag går inte ihop. Jag pratar alltid för länge med någon, fastnar i ett hörn och pratar om livet.

– Jag kan också träffa någon i kön i mataffären och prata om döden och skilsmässa. Eller kanske inte riktigt, men nästan. …

Trött: 

– Det svenska debattklimatet. Jag tycker alla måste sluta märka ord och fokusera på det viktiga. Det är så mycket som är stort och läskigt och står på spel. Vi måste sluta angripa varandra för minsta lilla grej. Det gör att man blir tyst.

– Lär av varandra i stället för att försöka framstå som smart och viktig.

LÄS MER: Petra Mede: ”Ju mer jag kan njuta av att vara mamma, desto bättre” 

LÄS MER: Jessica Almenäs: ”Patrik har en egenskap jag underskattat”