Amelia Adamo möter författaren Denise Rudberg i ett samtal om barndom, föräldraskap och relationen till mamman.
Amelia Adamo möter författaren Denise Rudberg i ett samtal om barndom, föräldraskap och relationen till mamman.
Amelia Adamo möter författaren Denise Rudberg i ett samtal om barndom, föräldraskap och relationen till mamman.
1 av 2: Amelia Adamo möter författaren Denise Rudberg i ett samtal om barndom, föräldraskap och relationen till mamman. Foto: Håkan Elofsson / M-magasin
Amelia Adamo mötte upp Denise Ruberg utanför gymmet i Stockholm.
Amelia Adamo mötte upp Denise Ruberg utanför gymmet i Stockholm.
Amelia Adamo mötte upp Denise Ruberg utanför gymmet i Stockholm.
2 av 2: Amelia Adamo mötte upp Denise Ruberg utanför gymmet i Stockholm. Foto: Håkan Elofsson / M-magasin

Denise Rudberg: ”Jag flydde för mitt liv”

Författaren Denise Rudberg har sålt cirka 4 miljoner böcker, är lyckligt gift och har en kropp i toppform – Men vägen hit har varit allt annat än lätt. Amelia Adamo möter författaren i ett samtal kring adhd-diagnosen, skilsmässan, timmarna i terapin och om valet att inte gå på sin mammas begravning. – Mamma var 66 år när hon dog och jag vet än idag inte hur, för hon hade begärt sekretess av sjukhuset, säger Denise Rudberg.

”Vilket drag”, säger fotografen Håkan och skrattar (Göteborgshumor) när Denise Rudberg, 50, försöker dra ner mig till sin träningslokal för en träningstimme. Jag hade tänkt att intervjun skulle göras till lite gofika på något trevligt kafé i hennes kvarter. Men Denise tycker att vi först ska förtjäna det. Och så blev det. Hennes magnetfält är starkt, jag kunde inte motstå.

På gymmet The Place på Östermalm är hon fyra till fem gånger i veckan, lägg till två timmars padel med maken och hundpromenader och du får en nyss fylld 50-åring i toppform. 

För kroppen har alltid haft betydelse för Denise, men inte något som ska vara attraktivt (det gör i och för sig inget), men framför allt ska den fungera.

– Jag kallar det för prehab. Alltså för att slippa rehab. Det blev skarpt läge 2017 då jag fick diskbråck och bestämde mig för att inte opereras utan att jag skulle träna bort smärtan. Jag lyckades och efter nästan ett år kände jag inte längre av ryggen. Idag kan jag sova på en planka.

Denise Rudberg tränar fyra till fem gånger i veckan och den här gången fick Amelia Adamo följa med. Foto: Håkan Elofsson / M-magasin

”Jag fick bekräftat varför jag var extra allt”

Hon betraktar sin kropp som sitt redskap och alla ni som har varit med på M-magasins hälsoresor där Denise varit med som instruktör, vet det. Hon är duktig på att få fart på oss, dessutom är hon en superspridare av god energi.

Du verkar byggd av kraft och glädje?

– Samt en diagnos. När jag var 45 fick jag bekräftelse på varför jag var extra allt. Jag fick diagnosen, adhd. Vilket innebär bland annat att jag kräver extremt mycket motion för att må bra psykiskt. Så därför tränar jag hårt och cashar in både styrka och ett bra humör. 7.30 är jag här, i princip varje vardagsmorgon.

Var det viktigt att få en diagnos, du var ju ändå medelålders?

– Ja, faktiskt. Jag har alltid varit rörig. Så det blev som ett kvitto på att det var något som inte riktigt stod rätt till. Nu vet jag och kan agera utifrån vad en sådan som jag mår bra av. För mig var diagnosen en förklaring till mycket i mitt liv. Och motion blev en del av receptet.

När man ser dig på sociala medier ser du alltid strålande ut.

– Det gör alla på Insta, det är en reklamplats för våra varumärken. Du visar det du vill visa.

Men det fanns en gång en betydligt mer tyngd Denise. Nyskild och skör. Åren före skilsmässan hade också präglats av en lång sorgeperiod då både mormor och farmor gick ur tiden. Då var hon långt ifrån den starka livsdugliga aerobicsinstruktör hon en gång varit, för idrott har alltid funnits i hennes liv sedan hon utbildade sig till idrottsledare på Bosöns idrottsfolkhögskola.

– Jag hade under småbarnsåren svårt att få till tid för träning. Jag var uppfylld av den nya rollen som mamma och är dessutom en person som inte klarar stress särskilt bra. Men så tog jag tag i träningen igen och började blir allt starkare.

Denise, med över 30 boktitlar bakom sig, har idag sålt cirka fyra miljoner böcker. Två gånger om året lanseras en Denise Rudberg-bok, nu väntar både den elfte boken i elegant crime-serien, och den tredje delen av Kontrahenterna. Kontrahenterna är planerad att bli tio böcker. Båda serierna är storsäljare och när en ny bok kommer så landar Denise alltid på försäljningstopplistan. Hon behöver inte vara rädd för att inte kunna försörja sig.

Idag bor hon på Östermalm i Stockholm med mannen hon friade till för några år sedan, Henrik Blomquist, och deras fyra barn Calle, 19, Hubert, 18, Loppsan, 17, Adrian, 14 och labradoren Stina.

Denise Ruberg och maken Henrik Blomquist som hon friade till för några år sedan. Foto: JONAS HESSMAN / TT / TT NYHETSBYRÅN

 Berättade sin dramatiska släkthistoria i Sommar i P1

50-åriga Denise mår bra på alla vis. Men alla har vi våra skuggsidor, med händelser som ligger och värker och väntar på att få komma ut. För med sådant som göms undan kan det bli som med trollen, de spricker i ljuset. Det otäcka blir mindre otäckt. En del i den processen för Denise kom under våren 2021, när Sveriges Radios berömda Sommar-chef Bibi Rödöö ringde och frågade Denise om hon ville sommarprata.

– Jag hade väntat länge och hoppats på att få frågan och när jag fick den så visste jag helt enkelt att nu var det dags, säger Denise.

Det är en mycket dramatisk släkthistoria som börjar i Estland 1944 då mormor Vera bestämmer sig för att fly med sina två söner till Sverige.

I Sverige föds dottern Doris, vars pappa är gift och när hans fru får veta om makens otrohet så tar hon sitt liv. Deras otrohetsaffär får bära skulden för självmordet och då Vera inte mäktar med att ensam bära ansvaret för tre barn, lämnas Doris efter ett par år till fosterfamilj. Doris är mamma till Denise. Ruth blir Doris fostermamma och hon och Vera ”delar” på flickan. Likt en modern bonusfamilj på 2000-talet.

Detta är i korthet starten på Denises sommarprogram. Lyssna på programmet (Sommar i P1 Sveriges Radio) så får du höra Denise själv berätta den gripande historien om sin släkt.

Det är också en berättelse om hur den 15-åriga Denise lämnar sin mamma och växer kärleksfullt med hjälp av pappa Åke och de två mormödrarna Vera och Ruth. Med stark hjälp av den karismatiska farmodern Birgit.

”En stark feelbadhistoria av en chic-lit-drottning” skrev Svenska Dagbladet i sin recension av programmet. Och kanske en förklaring till varför Denise valde att skriva eskapism och feelgood. Programmet berörde många och hjärtan och tackmejl vällde in.

Har du fått kommentarer om att du utlämnar andras privatliv?

– Nej, men det finns säkert åsikter. Jag gjorde mitt bästa att försöka berätta min familjs historia på ett respektfullt sätt. Men jag är ju också väldigt ärlig och öppen med mitt eget innersta och vet att det allra mest privata är också det allra mest allmängiltiga. Det är där vi möts som människor.

Vad var det som hände med dig efter det att du berättat?

– Det var som att ta av sig en kostym. Varsågod: det här är mitt blod, det här är min historia. Efteråt var det många som hörde av sig med liknande berättelser. Jag fick många tack för att jag vågade berätta.

Gick aldrig på sin mammas begravning

Din mamma dog 2014 och du gick aldrig på hennes begravning, varför?

– Mamma var 66 år när hon dog och jag vet än idag inte hur, för hon hade begärt sekretess av sjukhuset. 

Jag fick reda på att hon var död en månad efter hennes död via begravningsbyrån. Jag kan inte gå in på varför jag inte var där, men jag hade bestämt mig flera år tidigare för att inte gå när den dagen kom. Mitt avslut med min mamma skulle ändå inte kunna ske under de förutsättningarna.

Det kunde ju annars fungera som någon slags försoning?

– Jag begravde min mamma på mitt sätt. Jag tog bilen och åkte till platsen där vi en gång bodde tillsammans. Jag parkerade där mamma brukade ställa sin lilla bil, i samma parkeringsruta. Där satt jag och spelade hennes sång. Sailing, med Rod Stewart. Det var sorgligt, men samtidigt kändes det bra. Där, utanför vårt hus, blev jag klar, försonad med vårt öde. 

Det blev ett avslut. När Denise är 15 år gammal lämnar hon sin mamma (pappa Åke och Doris skilde sig när Denise var sex år). Hon kommer till Östra station i Stockholm mitt i natten och åker hem till sin pappa och sedan blir hon kvar hos honom.

Vad sade pappa om ditt beslut?

– Han ifrågasatte aldrig mitt val, vilket jag alltid kommer beundra honom för. Att han så starkt litade på sin femtonåriga dotter och hennes historia.

När du gick, gick du då med målet att aldrig komma tillbaka? 

– När jag den där kvällen äntligen lyckades ta mod till mig att lämna, var jag skräckslagen. Jag var livrädd att de skulle försöka stoppa mig och sprang i regnet mot tågstationen. Jag tog en väg genom skogen av rädsla för att bli upplockad av bilen. Men jag klarade mig och när jag väl kom till tågstationen kunde jag andas ut.

– Där fanns andra människor att söka hjälp hos om det skulle behövas. Den kvällen flydde jag för mitt liv.

Skulle du beskriva din barndom som olycklig?

– Ja och nej. Ja, jag var olycklig i hemmet med mamma och det liv hon valt att leva. Nej, för att jag var omgiven av kärlek från mormor Vera och extramormor Ruth, av pappa Åke och av farmor Birgit. Jag brukar säga att jag hade en kärleksmur runt omkring mig, men för att inte gå sönder var jag tvungen att stänga dörren till mamma.

Hur är det med ditt morsarv, är det något du tänker på?

– Jag har tänkt massor och jag har varit rädd för att bli gravid med fel man. Jag har också medvetet sett till att inte ärva hennes livsmönster.

– Jag har också ett mormorsarv, en kvinna som flydde från Tallin via skengifte 1944, och som alltid känt stor lycka över att Sverige tog emot henne och hennes dotter, min mamma. Vera lärde mig ödmjukhet och tacksamhet.

Vem gav dig drömmarna om ett annat liv när du var liten?

– Biblioteket. Böckerna och Enid Blyton som skrev Fem-böckerna som jag tokälskade. Jag ville bli som George (egentligen flickan Georgina) tuff, stark, handlingskraftig (böckerna kom ut från 1942 till 1963). Sedan kärleken till Stieg Trenters böcker som utspelar sig i Stockholm under fyrtio och femtio-talet.

Och det blev du...

– Inte till en början, mitt första förhållande var med en dysfunktionell man, men jag tog mig ur och hittade rätt. Sedan sökte jag medvetet en snäll man, min exman (som hon har två barn med) var som en Östermalmslabrador, glad och snäll. Han kom från kärlek och lärde mig att lyckliga barndomshem finns också. Men vi höll inte hela vägen och skilde oss 2011. Nu lever jag i ett lyckligt äktenskap med Henrik som jag är så oerhört tacksam över att ha funnit. Vi har varit tillsammans i nio år och jag är fortfarande så där barnsligt förälskad.

”Jag har gått många år i terapi just för att inte upprepa mitt mammamönster” , säger Denise Rudberg. Foto: Håkan Elofsson / M-magasin

Har du lyckats skapa ett lyckligt barndomshem för dina barn? Med tanke på din egen uppväxt.

– Det får du fråga mina barn om. Jag hoppas det. De har ju genomgått en skilsmässa. Jag har gått många år i terapi just för att inte upprepa mitt mammamönster och något har jag väl lärt mig. Jag tror de skulle säga att jag är en lyssnande mamma och under småbarnsåren anpassade jag mig mycket efter deras behov. Mycket också för att jag i mitt yrke som författare, faktiskt kunde göra det. Mina tider var ju betydligt mer flexibla.

– Vid ett tillfälle upptäckte jag också att jag blivit en lejonmamma. En sådan som kan gå i döden för sina barn. Vi var och badade, barnen var små och en aggressiv svan anföll. Jag lider av allvarlig fågelfobi och är till och med rädd för gråsparvar. Men jag reste mig och gick till attack och skrämde iväg svanen. Ingen får hota mina barn.

På riktigt, fågelfobi? Gråsparvar?

– Det är på riktigt, jag skulle till exempel aldrig sätta mig på en uteservering. Efteråt var jag alldeles darrig, helt slut men också så nöjd över att jag handlat så instinktivt och primitivt för att skydda mina barn.

Din pappa har spelat en stor roll i ditt liv, du har också sagt att vi lägger för stor börda på mammorna, att vi måste kräva mer av papporna.

– Min pappa Åke är genomsnäll och har varit både mamma och pappa för mig, han är fantastisk. Jag är imponerad över vilken bra pappa min man är och vi är extremt jämställda.

Denna varma höstdag passerar den ena pappan efter den andra oss med barnvagn och ofta med ett lite större barn i handen, andra har en bebis i en ”påse” på magen. En skön syn för alla som vill ha ett mer jämställt samhälle.

Amelia blir både indragen och neddragen i Denises värld. Foto: Håkan Elofsson / M-magasin

Alla som följer Denise på sociala medier vet att hon ofta sticker ut hakan med vad hon tycker, särskilt i jämställdhetsfrågor. Hon är mycket tydlig och efterlyser ofta action, att vi som läser ska göra något. Hon startar upprop, insamlingar och har nu ett samarbete med Kvinnojouren Agera, som tar hand om våldsutsatta kvinnor. De som tvingas fly till olika kvinnojourer i Sverige med sina barn av rädsla för sina liv. Där får de bo i säkerhet under en period och sedan slussas de ut i samhället på annan plats, med annat namn och börja om.

Vad är det du gör för dem?

– Insamlingar via mina sociala medier. Nu senast handlar det om ett samarbete som heter Nystart och som faktiskt är min idé. Det handlar om att hjälpa de här kvinnorna med hemutrustning. När det är dags för ett nytt liv som ska bli en nystart för dessa kvinnor och deras barn som bott på någon av Kvinnojourens hem har de i regel fått hjälp med en ny bostad och lite pengar. Men kommunens pengar räcker knappt till sängar ännu mindre till att hjälpligt möblera ett hem. Och det måste finnas pengar till barnens ryggsäckar, kläder och annat nödvändigt för att det ska kunna bli en nystart. Där kommer min insamling in.

– Mitt ansvar är att använda min plattform och det gör jag. Men vi måste också ställa krav på regeringsnivå, det här är ett tydligt systemfel som måste åtgärdas. Alla kvinnor och barn som behöver hjälp, måste kunna få en rimlig chans att skapa ett nytt liv.

(Du som också vill hjälpa Denise och Agera Kvinnojour, här får du ett Swishnummer: 1233115557. Märk gåvan med ”Nystart”.)

Nu ska vi tala om att du också floppar. Du åkte ut först av alla i Let’s dance 2011.

– Det var chockartat, och orättvist, tyckte jag då. Haha, oerhört dramatiskt. Det kändes som om livet var över. Det tog några dagar innan jag kom över det.

”Jag är inte, och kommer aldrig bli, folkkär och älskad av alla” ,säger Denise Rudberg om floppen i Let's Dance 2011. Foto: KARIN TÖRNBLOM/TT / TT NYHETSBYRÅN

Men det kanske var så att du dansade sämst?

– Nej! Jag tror orsaken var min brist på folklighet, juryn var inte lika hård som svenska folket, de röstade ut mig. Vilket inte var det minsta konstigt, vem fasen visste vem jag var? Jag är inte, och kommer aldrig bli, folkkär och älskad av alla.

Du säger att du inte är någon pleaser, vad menar du med det? 

– Jag har aldrig varit ett charmtroll, har aldrig vunnit segrar genom att hålla med eller le och vara gullig. Jag tar strid för det jag tycker är rätt. Säger ifrån när det behövs. Jag är inte rädd för vad andra tycker om mig, har faktiskt aldrig varit rädd för att min popularitet ska sjunka för att jag går emot normen eller tycker olika. Om man börja tänka så blir man feg.

Följer man Denise på hennes Instagram så vet man att det är inte popularitetspoäng hon söker genom att vara en som lajkar och skickar hjärtemojis. Nej, hon sparar inte på kommentarerna om allt från korkade vaccinmotståndare till det hon upplever som kraftlös sossepolitik. Det torgför hon i alla medier och soffor hon är med i.

Är det mycket fest i ditt liv, du blir väl bjuden på många kalas? (... säger jag lite avundsjukt och tänker på alla bilder jag sett på en festklädd Denise.)

– Många har en bild av att kända människor ständigt är på fest eller sitter och skålar ihop. Jag går dock nästan aldrig på kändisfester. När jag är på fest är det alltid privat. Jag är helt ointresserad av att stå och äta snittar med Richard Herrey. Inte för att han är ointressant, men jag vill hellre umgås med mina riktiga vänner.

”Jag är helt ointresserad av att stå och äta snittar med Richard Herrey”

– Sedan är jag egentligen inte särskilt social. Jag hämtar inte energin från andra människor, energin får jag från mitt jobb med allt vad det innebär, min familj, min träning, mina och Henriks skogspromenader och padeltimmar. När jag och Henrik fick covid hade vi inga problem med att isolera oss i några veckor. Tvärtom.

Vi sitter på klassiska kafét Karla Frukt och fikar. Där sitter också ett gäng mellanstadiebarn som hänger vid bardisken och har köpt mellis. De både låter och ser typiskt östermalmiga ut, i alla fall i mina fördomsfulla ögon.

Har du själv blivit en Östermalmsdam som din huvudperson Marianne Jidhoff i elegant crime- serien?

– Delvis, jag bor ju här, men mamma städade trappor och pappa var varken vd eller börsmäklare, så jag vet var jag kommer ifrån. En gång var inte Östermalm så rikt som idag. Det var stora, nedslitna våningar, somliga med dass på gården, det fanns inte alls samma glamour över det. Idag är det annorlunda, de flesta som bor här är vad man brukar säga ”well off”. Själv har jag det betydligt bättre ställt nu än när jag växte upp. Men det är pengar som jag tjänat ihop själv, varenda krona.

– Om jag skulle beskriva mig skulle jag säga att jag tillhör en kulturellt privilegierad klass. Och frågar du överklassen själva vad som är utmärkande för dem så tycker de nog att det inte räcker med pengar, lite börd är bra också om man ska klassa sig som riktig överklass. Överklass kommer jag aldrig bli och har heller inga sådana ambitioner.

Men din elegant crime-serie är full av överklassmarkörer, var kommer de ifrån?

– Jag är ju uppvuxen i överklassens ”hoods” så det är väl klart att jag studerat min omgivning och omedvetet tagit efter.

– Boken Fredrik och Charlotte (Cecilia Hagens utmärkta beskrivning av överklassen som kom för många år sedan) är ju också en fantastiskt läsvärd och rolig läsning om hur det kan se ut på Östermalm.

Denise visar upp sin Idlaflicksbollar och gör några tricks på Karlavägen. Foto: Håkan Elofsson / M-magasin

Så går vi ut på Karlavägen och Denise har sina gamla Idlaflicksbollar med sig i en kasse. Där visar hon oss att de gamla takterna sitter i. Först går hon graciöst upp på tå och sedan kastas bollarna upp i luften och fångas. Ingen boll ramlar ner. Ernst Idla i sin himmel skulle ha blivit lycklig om han sett henne.

– Jag vill ha kontroll. Men jag vill inte att någon ska kontrollera mig.