”Jag blir så berörd av tanken på att dessa kvinnor stred för oss så att vi i dag inte behöver strida på samma sätt”, skriver Clara Lidström.
”Jag blir så berörd av tanken på att dessa kvinnor stred för oss så att vi i dag inte behöver strida på samma sätt”, skriver Clara Lidström. Foto: Anna Backlund/Wikicommons och Anna Rehnberg

De orkade kämpa för din röst – använd den

Soffliggarna måste ha glömt den tuffa kamp som fördes för att vi, oberoende av kön och klass, ska ha möjlighet att påverka vår tillvaro.

Clara Lidström bestämde sig för att lära sig mer om rösträttskvinnornas liv för drygt hundra år sedan. Genom att klä sig i deras kläder känner hon demokratins kraft ända in på skinnet.

”Orkade rösträttskvinnorna kämpa för din och min röst så ska väl du och jag orka använda den?”, skriver hon.

Det här är en personlig text skriven av Clara Lidström.

Vi har precis firat 100 år av demokrati i Sverige – tio decennier av allmän rösträtt. Jubileumsåret kändes märkvärdigt och viktigt för mig men nu känns det om möjligt ännu viktigare. Den politiska utvecklingen i Europa under senare tid får mig, kanske för första gången i livet, att verkligen förstå värdet av rösträtt och fria, demokratiska val.

Hur kvinnorna fick rösträtt i Sverige har skildrats i dramatiserad form i serien ”Fröken Frimans krig” på Svt. Och podden ”Livet i arkivet” släppte i höstas ett avsnitt om just rösträttskampen i Västerbotten. För det var verkligen en kamp. Och det tror jag vi glömmer i dag.

Museipedagogen Maine Wallentinson på Västerbottens museum klär Clara Lidström som en rösträttskvinna för hundra år sedan. Foto: Erica Dahlgren

Clara Lidström

Ålder: 35.

Bor: Utanför Umeå.

Familj: Maken Jakob, sönerna Bertil, Folke och Ulf.

Gör: Är influencer i namnet ”Underbara Clara”, författare och fotograf.

Jag har känt en längtan efter att lära mig mer om den kampen och förstå vad dessa kvinnor upplevde, och det ledde mig till Västerbottens museum i Umeå, där jag träffade museipedagogen Maine Wallentinson som kan det mesta om den här saken.

De kvinnor som stred för rösträtt var nästan alltid ogifta. De offrade tanken på familj. De offrade sin sociala status och utsattes inte sällan för hot.

I museets arkiv fick jag med Maines hjälp också möjligheten att prova kläderna från den tiden. Rent fysiskt testa hur det skulle kunna vara att kliva in i rollen som rösträttsförespråkare.

Jag trodde att jag skulle känna mig instängd och begränsad i kläderna men när plagg efter plagg i stadigt ulltyg kläddes på var det som att jag fick på mig en rustning. Kjolens tunga fall, den höga halsringningen och jackans strama, tätvävda tyg.

Demonstationståg för kvinnlig rösträtt i Göteborg i juni 1918. Foto: Anna Backlund/Wikicommons

Och när jag sedan fick prova den tidsenliga hatten som modisten Catharina Carlsson gjort och var så snäll och lånat ut. Ja, då hände någonting med mig. Med en så tung och pampig sak på huvudet måste man vara rakryggad. Man kan inte göra sig mindre än man är.

Med en stor hatt tar man inte bara plats. Man kräver den.

– Borde jag ha en ring på fingret? frågar jag Maine

- Nej, absolut inte. De kvinnor som stred för rösträtt var nästan alltid ogifta. De offrade tanken på familj. De offrade sin sociala status och utsattes inte sällan för hot. Få gifta kvinnor hade möjligheten att engagera sig på det sätt som krävdes.

Jag vill tänka att jag hade varit en av de moderna kvinnorna som använde rösträtten. Men det hade jag troligen inte.

Maine berättar om hur man försökte skrämma rösträttskvinnorna till tystnad. De hånades och häcklades, man störde deras tal och möten. Och när inget annat fungerade försökte man skrämma dem genom att ta ifrån dem möjligheten till ett arbete – eller med kyrkans makt få dem att tiga. Samtidigt fortsatte kvinnorna organisera sig och reste riket runt för att samla namnunderskrifter för sin sak.

Jag blir så berörd av tanken på att dessa kvinnor stred för oss så att vi i dag inte behöver strida på samma sätt. Så att vi inte behöver välja bort familjen för att våga ha en åsikt, ett arbete eller arbeta politiskt. På något sätt känner jag demokratin in på bara skinnet när jag klär mig som en rösträttskvinna från den tiden.

”Jag har känt en längtan efter att lära mig mer om den kampen och förstå vad dessa kvinnor upplevde”, skriver Clara Lidström. Foto: Erica Dahlgren

Många av de kvinnor som drev igenom allmän rösträtt i Sverige var välutbildade från välbeställda familjer. Jag vill gärna tänka att jag själv hade varit en av de där moderna, frisinnade kvinnorna som använde rösträtten när vi äntligen fick den. Men det hade jag troligen inte. För om jag tittar på min egen släkt är det idel fattiga skogsarbetare och småbönder ute på landsbygden. Hade jag levt då hade jag troligtvis stått i någon timmerstuga med tolv ungar och varit fullt upptagen med det jag just då hade för händerna. Kanske hade jag bara ryckt på axlarna åt rösträtten och inte förstått på vilket sätt den angick mig. ”Politik har väl inget med mig att göra?”

Med en stor hatt tar man plats, och det behövdes i rösträttskvinnornas kamp. Foto: Erica Dahlgren

Hundra år senare känns rösträtten självklar. Men vi är nog många som tar den för givet. En del säger till och med att svensk politik är tråkig, att lokalpolitik är ointressant och att det i slutändan inte spelar någon roll vad man röstar på. ”Politik har väl inget med mig att göra?”

Men det är inte sant. Det är lika viktigt nu som då. 

Orkade rösträttskvinnorna kämpa för din och min röst så ska väl du och jag orka använda den?

LÄS MER: Clara Lidström: ”Vi räknar inte med att få bli gamla”
LÄS MER:
Linda-Marie Nilsson: ”Därför vill jag att ni kallar mig tjock