Charlotte Perrelli: ”Ingen slump att jag är förmögen”

Sveriges mest glamorösa schlagerdrottning är full av motsatser och kontraster. Å ena sidan: lyxliv med flotta hus på fashionabla adresser runtom i världen. Å andra sidan: trivs lika bra med en spade i handen på en gård i Småland.

Trots sina enorma framgångar har Charlotte Perrelli aldrig glömt var hon kommer ifrån. Och även fast hon i dag kan resa till Maldiverna, köpa Tom Ford-klänningar och investera i fastigheter, så är hennes uppväxt präglad av hårt arbete och semestrar på Böda camping.

– Jag turnerade med dansband sedan jag var 13 år på somrarna, men det var inom en radie på 25 mil från Hovmantorp i Småland där jag är uppvuxen, så jag sov aldrig borta. 

Hade du några vanliga sommarjobb, som att plocka jordgubbar eller jobba i korvkiosk?

– O ja! Jag jobbade som turistguide, vilket innebar att sköta både glassförsäljningen, korvkiosken, ta hand om simskolan och guida tyskar som ville spana efter älgar. Jag gick upp tidigt, var den som öppnade och tyckte det var roligt att ta ansvar. Sedan jobbade jag även inom vården i några år, på servicelägenheter. Städade, duschade de äldre och hjälpte dem med sina toalettbestyr.

 Har dina egna barn haft den här typen av extraknäck? 

– De har jobbat lite extra någon gång, på en strandbrygga eller glasskiosk. Det är bra och hälsosamt att få ta ansvar tidigt. Men de har inte haft så hårda och intensiva sommarjobb som jag. Herregud, de har inte torkat många rumpor … Jag får vara glad att jag slipper torka deras!

Hon skrattar torrt och konstaterar att hon, som många andra föräldrar, curlar barnen för länge. 

– Vi ger dem inte det ansvar de är kapabla att ta. Kanske är det skillnad på killar och tjejer? Jag vet inte. 

Dina äldsta söner går på privatskola. Var det ett självklart val för dig att placera barnen där? 

– Nej, verkligen inte! Ärligt talat hade jag aldrig valt det, om jag själv fått välja. Jag är inte uppvuxen så och känner inga som gått i privatskola. Mina fördomar var att folk satte olydiga rikemansbarn där för att slippa uppfostra dem själva. Men jag är otroligt positiv i dag. 

Vad fick dig att ändra uppfattning? 

– Min äldsta son ville testa det, då han hört så mycket gott om just den privatskolan av sina kompisar. Jag kände att jag behövde supporta honom i detta om det var något han verkligen ville, så jag bokade ett möte med de ansvariga på skolan. Då insåg jag att det är ju en fantastisk möjlighet, med en jättefin skola där barnen lär sig saker jag inte trodde var möjligt. De får en härlig gemenskap, hjälp med läxläsning, arrangerar kul aktiviteter tillsammans och kan utöva sina sporter. 

Efter att äldste sonen Angelo berättat för sin lillebror om sina positiva intryck från internatlivet var det inte konstigt att Alessio också ville gå i denna skola.

– Jag är så glad för deras skull, deras betyg har skjutit i höjden och de har så jävla roligt. Tänk om jag hade fått uppleva det här själv som tonåring – jag hade älskat varje dag! Visst är det dyrt, men jag ser det som en gåva till dem, den bästa investering jag kan göra för deras liv.

Mamma tog allt ansvar när vi var små. Jag var så pass liten då pappa var sjuk och jag uppfattade inte hur dålig han var då

Charlotte har i sin bok ”Flickan från Småland” och tidigare intervjuer varit öppen med sin pappa Berths psykiska ohälsa under uppväxten. Han led av panikångest och kunde i perioder inte gå utanför dörren. 

– Mamma tog allt ansvar när vi var små. Jag var så pass liten då pappa var sjuk och uppfattade inte hur dålig han var då. 

Förklarade din mamma vad din pappa led av?

– Jag undrade varför han inte kunde köra bilen. Mamma sa att det inte funkar, för när vi kommer till bommarna vid järnvägen så blir han för stressad. Vi fick inga riktiga förklaringar och jag förstod inte riktigt. Men vi anpassade oss till situationen.

Hur tillbringade ni somrarna då du var liten?

– Hemma på gården utanför Linneryd. Djuren behövde utfodras varje dag. Det ska göras rent i boxar, slås hö, hästarna ska motioneras, det är någon som ska fölas. Livet på landet är ett ständigt jäkla pyssel med tungt, fysiskt arbete. Vi barn fick hjälpa till från det att vi var fem år med att bära hinkar, tömma och fylla på. Jag har präglats hårt av det, att göra saker tillsammans. Kommer det en lastbil med 35 plantor för att sätta skog så hjälps man åt i vår släkt och kavlar upp ärmarna.

Hände det att ni reste bort någon gång?

– Ekonomin tillät inte att vi reste runt. Det var inga resor alls upp till att jag var 15 år på grund av att pappa var sjuk. Vi var på Böda camping på Öland en sommar, det minns jag. När jag blev äldre och hade tagit körkort, runt 22–23, så bilade vi till Paris. Jag gav mina föräldrar deras första riktiga charterresa i julklapp, till Kanarieöarna. Då var jag vuxen. Sedan har de hängt med mig på resor över hela världen.

Det var inga resor alls upp till att jag var 15 år på grund av att pappa var sjuk

Pappan är sedan 20 år tillbaka frisk från sin panikångest. Charlotte tycker det är viktigt att berätta att man även kan bli av med sin psykiska ohälsa. Föräldrarna bor i ett hus som Charlotte köpt till dem, lägligt nog alldeles bredvid hennes hus i Djursholm där vi fotograferar dessa bilder. Pappa Berth kommer in i köket och hälsar och Charlotte ber honom åka och köpa fikabröd till teamet. 

Dina föräldrar och familj figurerar ofta i dina sociala medier. Har ni alltid varit tajta? 

– Vi har alltid hängt mycket tillsammans. Jag flyttade hemifrån tidigt, redan då jag gick i gymnasiet. Men när jag växte upp och turnerade tog jag med dem på allt jag gjorde, på event och resor utomlands. Inte för att jag kände att jag måste, utan för att jag ville.  

Under flera år arbetade Charlotte extremt mycket med sitt turnerande och många resor med långa arbetsdagar. Detta parallellt med att vara småbarnsmamma. Under en period var hon dessutom ensamstående flerbarnsmamma, efter en smärtsam skilsmässa. 

– Mina föräldrar hjälpte till enormt mycket under dessa år. Jag jobbade så mycket att allt var på mina villkor. Jag kom hem i två timmar och var sedan tvungen att sticka iväg på nästa spelning. Det hade jag dåligt samvete för. Idag hjälper de fortfarande oss jättemycket med barnen, om Anders ska iväg och resa är de alltid flexibla och tar med småkillarna.

Man kan ta flickan ur Småland men inte tvärtom. Det märks att Charlotte är stolt över sitt småländska arv och tycker att det är viktigt att föra vidare värderingar som arbetsmoral, sammanhållning och den kulturella historien till sina egna barn.

En gång per år är det släktträff, den andra ­lördagen i augusti. Det missar vi aldrig!

– En gång per år är det släktträff, den andra ­lördagen i augusti. Det missar vi aldrig! Då ses vi på gården i Småland och äter mat tillsammans, går tipspromenad med barnen så att de får lära sig spännande saker som vår släkt varit med om sedan 1600-talet. 

Hon berättar exalterat om rövarhistorier om Skumme-Larsson i deras släkt (som mördade någon på deras gårdsplan och därefter rymde till skogs) och det varma och gemytliga som uppstår när man bakar tårtor tillsammans. 

– Det är en sådan fin tradition. Vi vill att den här gården ska gå i arv och inte försvinna. Men i ärlighetens namn börjar det bli lite trångt eftersom vi är så många nu i släkten! Jag har faktiskt pratat med mamma om att bygga ett attefallshus bredvid gården så att alla får plats.

Vi sitter på uteplatsen och blickar ut över den vackra trädgården. Charlotte ursäktar skräpet som samlats i poolen och säger att de inte hunnit rengöra den som planerat. På flera ställen i huset har renoveringsarbete pågått under en längre tid. 

– Vi renoverade allt då vi flyttade in hit för nio år sedan. Men den renoveringen handlade mest om att kunna flytta in i huset snabbt. Materialvalen blev lite sisådär. Nu har vi hunnit fokusera mer på hur vi kan skapa bättre ordning och struktur i hemmet!

Vem är mest pedant av dig och Anders? 

– Ingen av oss är väl särskilt stökig, men Anders är den som älskar att rensa. Jag är en ”hoarder” som samlar på mig mängder av ”bra att spara”-saker. Kanske typiskt oss mammor. Jag har svårt att slänga saker och vill gärna spara hockeyprylar och utrustning till de yngre barnen. Eftersom den här familjen har ett stort idrottsintresse med golf, hockey, fotboll, padel och skidor så blir det en hel del skrymmande saker att förvara …

Förutom att styra upp förvaringen, med platsbyggda garderober i flera av rummen, så har makarna Perrelli–Jensen låtit göra om kattvindar och byggt ett större badrum till sitt master bedroom. Men den stora förvandlingen av wow-­karaktär är ett fantastiskt dressing room som i princip tar upp hela översta våningen. 

– Tidigare låg här ett biljardrum tillsammans med mitt dressing room. Men vi insåg efter något år att vi aldrig spelar biljard. Behovet var snarare att få en samlad plats för våra kläder. 

Charlotte har byggt flera dressing rooms genom åren. Skillnaden mellan en walk-in closet och ett dressing room är själva storleken, att det sistnämnda har fönster och är ett helt rum avsett enbart för kläder och skor.

Min förmögenhet kom inte över en natt. Sakta men säkert har jag tagit mig dit jag är i dag

– Vårt dressing room är som en dröm! Anders har lika mycket kläder som jag och behöver ofta gå i kostym. Det ingår i våra jobb att vara välklädda. 

Inspirationen kommer från favoritdesignern Tom Fords modebutiker med moduler och glasmontrar i mitten där man kan lägga upp sina väskor för snygg display, men även dölja sådant som inte behöver visas. 

– Jag vet att det är i-landsproblem, men det var en sådan lyxig befrielse att få ordning på våra kläder! Lättnaden gäller även i killarnas rum, där vi låtit bygga platsbyggd förvaring. De gamla Ikea-garderoberna var uttjänta och fyllde inte sin funktion längre, utan höll på att rasa ihop. För mig är ett välstädat hem ren lycka och värsta lyxen.

Att renovera så mycket och så omfattande som ni har gjort kan slita på relationen. Vad tjafsar du och Anders om?

– Vi har inga specifika områden vi bråkar om. Det är ofta andra omständigheter som gör att vi lättare hamnar i tjafs. Som att någon är stressad på grund av ett pressat jobbschema. Då har han exempelvis inte samma tålamod som annars och missförstånd som kring vem som skulle hämta barnen på skolan kan bli en grej. Men just nu har jag för en gångs skull ett ganska chill arbetsschema, jämfört med tidigare. Nu kan jag avlasta Anders och stötta honom när hans jobb är krävande. Det är ett medvetet val av mig, att inte ta på mig så mycket som jag brukar.

Du har sagt att man får väcka gnistan till liv i äktenskapet emellanåt. Hur gör ni då?

– Anders är sjukt bra på det! Han är bra på att välja oss. När han går på middag med sina killkompisar så går han hem när de går vidare på nattklubb. Jag är också selektiv med min tid och väljer familjeliv framför att dricka vin och ränna med mina tjejpolare. För mig är det en prioritering, jag har så otroligt bra liv med Anders. Jag väljer det. 

Ger man ingenting får man inget tillbaka. Det handlar om att investera i sitt äktenskap.

Hon nämner alla spännande saker de gör tillsammans, resorna till exotiska destinationer, fas­tigheterna de förvärvar och förädlar, aktiviteterna de gör ihop. Sedan skyndar hon sig att lägga till: 

– Nu fattar jag ju att alla inte har råd att åka till Maldiverna med sin man på kärleksresa, men prioriteringstänket går att applicera i alla sammanhang. Att välja att gå en promenad med sin make och kunna prata ostört i stället för att glo på Netflix. Ta en fika och kunna se varandra djupt i ögonen. Ger man ingenting får man inget tillbaka. Det handlar om att investera i sitt äktenskap. 

Är det någon som är bra på investeringar – av alla slag – så är det Charlotte. Hon planerar, är om sig och kring sig. Förväntar sig inte att någon annan ska göra slitjobbet, utan tar ansvar. 

– Min förmögenhet kom inte över en natt. Sakta men säkert har jag tagit mig dit jag är i dag. Folk ser inte alltid arbetet som ligger bakom. Drivkraften har aldrig varit att tjäna pengar, jag drömde däremot om att få arbeta med musik. Jag lever min dröm.

Samtidigt så är det Charlottes mod som gjort henne framgångsrik på olika plan. Det finns paralleller med att våga satsa på vissa aktier och att satsa på en ny relation efter att ha drabbats av otrohet. Även om hon levde ensam i fyra år efter skilsmässan från de två äldsta pojkarnas pappa, innan hon träffade Anders.

– Det finns inga garantier i kärlek. Man kan inte alltid vara försiktig när man går in i en ny relation. Man måste våga och riskera att få hjärtat krossat.

Tio år senare, tre hus, tio missfall, två barn, ett bröllop och ett oräkneligt antal p-böter (enligt Anders, som hävdar att Charlotte är hopplös på att parkera) är deras kärlek starkare än någonsin. Den något cheesy texten från hennes mest spelade låt ”Tusen och en natt” får plötsligt en ny dimension: 

”Bortom mörkret finns en evighet. Himlens alla stjärnor lyser upp i natten. Kanske att min dröm blir verklighet. För din kärlek går jag genom eld och vatten.”

Charlottes sommarlista: Detta tycker jag om …

Solskydd: Idag är jag noga med skydd! Som 15-åring låg jag och pressade och fick en brännskada, en blåsa under ena ögat. Det är direkt livsfarligt att inte skydda sig mot solen. Att vara brun på kroppen är en sak, men inte i ansiktet, det ser inte fräscht ut. Det finns så bra fuskprodukter i dag. Jag använder alltid solglasögon för att slippa kisa. Solbrännan försvinner men inte de extra rynkorna, dem kan jag vara utan.

Vattenland: Jag är morsan som tar ansvar för de små barnen och sitter med Alvin i den där lilla poolen som alla ungar kissar i, där vattnet är varmt som satan, haha. Anders är den som åker alla balla vattenrutschkanor med de äldre pojkarna.

Nöjesparker: Jag är inget jättefan av berg- ochdalbanor. Men när Angelo var 13 åkte vi till Six Flags utanför Los Angeles och då tänkte jag att jag inte ska vara den där tråkiga morsan som inte törs åka något läskigt. Så jag åkte alla värsting-attraktioner. Skulle aldrig visa att jag är rädd.

Packning: Jag för­bereder packningen flera dagar i förväg före av­resa. Åker aldrig utan solskydd, solglasögon, flipflops, läsglasögon och pocketböcker. Jag är ganska analog och föredrar klassiska, fysiska böcker framför digitala.