Carina Bergfeldt: ”Jag är rädd för att bli lämnad”
Sveriges nya pratshow-stjärna Carina Bergfeldt berättar om kampen för att få ett barn vid 37-års ålder, den trasiga uppväxten, bristen på självkänslan och behovet av bekräftelse.
– Varje morgon som vi inte vaknar tillsammans skickar Jesper ett sms till mig där det står att han fortfarande älskar mig, säger hon.
När Carina Bergfeldt, journalist och programledare, hade varit en riktigt bra flickvän kunde hon få en bukett rosa rosor. Röda var finast, men så bra var hon aldrig.
– Om jag fick en rosa bukett blev jag överlycklig. Det var ju närmast rött. Men oftast fick jag andra färger, det berodde på vad han tyckte att jag förtjänade, berättar Carina om ett av sina tidigare förhållanden.
Carina Bergfeldt
Ålder: 41 (42 i februari).
Familj: Maken Jesper Zølck, tv-reporter på danska TV2. Sonen Hamilton, snart 2.
Bor: I lägenhet på Kungsholmen i Stockholm.
Gör: Är programledare på SVT, författare och journalist.
Aktuell: Med tv-serien Det här är ditt land och pratshowen Carina Bergfeldt, säsongspremiär 14 januari, båda på SVT.
– Att kärlek måste förtjänas var helt naturligt för mig. När jag till slut berättade det för en psykolog frågade han vad jag ville ha i ett förhållande – passion eller snällhet? Jag visste inte vad jag skulle svara. Då sa han att man kunde få båda och att jag skulle ha det som lägsta krav i fortsättningen. Jag började storgråta.
Carina, som skulle ha varit nöjd med antingen eller, hade aldrig tänkt den tanken.
– Jag hade satt ribban otroligt lågt.
Varför det?
– Skit ska skit ha, brukade pappa säga till mig. Det påverkade mig djupt. Jag sökte mig till otillgängliga relationer, både privat och i jobbet. Män som inte uppskattade mig, inte ville mig väl och gärna påpekade mina fel och brister. Det tog mig många år att börja ifrågasätta det.
När amelia träffar Carina – en av våra mest kända journalister efter åren som utrikeskorrespondent i USA, sin egen pratshow på SVT och tv-serien ”Det här är ditt land” – sitter hon barfota och låter nagellacket på tårna torka hemma i sitt vardagsrum på Kungsholmen i Stockholm. Hon bor högt upp i huset och utsikten är bländande. På väggarna hänger färgglad konst och spåren efter sonen Hamilton, 2, syns här och där (just nu är han på förskolan).
Hon är välformulerad, duckar inga frågor och har nära till skratt nästan oavsett ämne. Carina utstrålar självförtroende. Hon gör det i rutan och hon gör det hemma i soffan.
Det är svårt att tro att hon en gång kände sig så stukad att hon knappt vågade berätta för sin dåvarande sambo att en av hennes böcker sålts till tre länder, eftersom han bara skulle bli sur och missunnsam. Att hon var övertygad om att hon aldrig skulle bli journalist och tog ett jobb som ordningsvakt i stället. Att hon stannade i åratal hos en arbetsgivare som snodde hennes idéer och gav dem till hennes manliga kolleger, inte trodde på henne och sa att hon inte ”var någon penna” – det vill säga att hon inte kunde skriva.
Att hon var ihop med en rad ”rövhuvuden”, för att använda hennes egen beskrivning, som behandlade henne illa.
I sitt Sommar-program i P1 år 2019 berättade Carina om sin uppväxt i Götene. Familjen tassade på tå inför pappan, som när som helst kunde få ett utbrott och börja skrika, skälla eller ge sig på mamman.
När mamman till slut lämnade honom efter tio år blev Carina och hennes storebror kvar.
– Jag var arg på henne då, för jag tyckte att hon hade kastat oss till vargarna. Hon visste ju hur han var. Men hon hade träffat pappa redan som 19-åring och det var en destruktiv relation. Hon flydde när hon kunde och sedan blev det varannan vecka för oss. Det var inget vidare.
– Men nu, när jag själv har fått barn … Jag vet att jag kommer att göra tusen misstag, jag förstår henne mycket bättre i dag. Jag är stolt över henne för att hon lyckades ta sig loss och gå vidare, att hon skapade ett bra liv för sig själv till slut.
Umgås ni i dag?
– Ja, ofta! Mamma tar hand om Hamilton en helg i månaden, hon är en helt fantastisk mormor. Han lyser upp varje gång han ser henne. Idag känner jag bara beundran och kärlek för mamma. Hamilton har fört oss närmare varandra, det är jag otroligt tacksam för.
Carina har ingen kontakt med sin pappa längre.
Det är ett stort steg att bryta med en förälder. Hur gick det till?
– En dag åkte jag, min bror och min dåvarande pojkvän hem till honom på familjefika. Pappa ballade ur och började skrika. Sedan slängde han ut mig och min bror. För oss var det inget konstigt. Vi tyckte att det var en ganska bra dag!
– Men min pojkvän var helt chockad över hur pappa betedde sig. Vi förklarade för honom att det brukar lugna ner sig efter några veckor. Då ringde jag eller min bror till pappa och sedan fortsatte allt som vanligt. ”Varför är det NI som ringer?” frågade min pojkvän. Då gjorde vi en pakt. Vi ringde inte. Det var 2009 och vi har inte setts sedan dess.
Hur känns det?
– Jag har ingen klump i magen när jag firar jul längre.
Betyder resten av familjen mer för dig på grund av det här?
– Ja, de som är kvar blir extra viktiga. Men det är inte helt lätt att hålla ihop syskonskaran. Jag växte upp med en bror, men fick fyra halvbröder till. Sedan fick jag veta att jag hade ännu en bror i USA så nu har jag sex brorsor i olika åldrar. Det skulle inte förvåna någon av oss om det dök upp flera.
”Han måste vara dum i huvudet, han är så snygg”
Vi snabbspolar fram till den dag när Carina – som då var SVT:s USA-korrespondent och bodde i Washington, D.C. – följde med sin kompis fram till ett gäng bekanta på en restaurang. Hon slog sig ner bredvid den danske reportern Jesper.
– Jag tänkte att han måste vara dum i huvudet, han är så snygg! Vi satt där i en och en halv timme och pratade om Donald Trump och Ku Klux Klan. Alla runt bordet såg att vi klickade, de skickade sms till varandra under bordet.
Två månader senare hamnade de på samma Bon Jovi-konsert – ”vi är sådana nördar båda två, vi bara stod där och skrek LIVIN’ ON A PRAYER” – men när Jesper ville träffas igen sa Carina nej, eftersom hon hade pojkvän hemma i Sverige.
– Sedan kom min pojkvän till USA för att hälsa på. Vi bråkade hela tiden och sedan gjorde vi slut. Jag tänkte bara på dansken hela tiden. Till slut, åtta månader senare, skickade jag ett meddelande: ”Vill du fortfarande träffa mig?” Han svarade direkt: ”Hell yes.”
Sedan inleddes något som vi kan kalla ”internationellt dejtande i tre akter”.
DEJT NR 1:
– Vår första dejt var ett dygns cykeldejt i Danmark. Han mötte mig vid flyget och hade hyrt cyklar. Vi hade picknick vid havet, sedan kysste han mig framför Operahuset. När det var över tänkte jag att nu börjar spelet, fan vad jobbigt. Men han skrev direkt: ”Can’t wait to see you again.” Jag hade inte ens hunnit igenom säkerhetskontrollen.
(Ja, Carina och Jesper talar engelska med varandra. Det var så de lärde känna varandra och så har det fortsatt.)
DEJT NR 2:
– Jesper kom till Göteborg och jag ägnade hela dejten åt att berätta om alla mina spöken från barndomen, monstren i mitt huvud, hur hopplös jag var på alla sätt, hur misslyckad jag var som flickvän, hur dåligt det skulle gå om vi var ihop. Jag tänkte att om han ska skrämmas i väg kan det lika gärna ske på en gång. Men han satt bara där och lyssnade.
DEJT NR 3:
– Både jag och Jesper var i Frankrike för att bevaka Trumps möte med den franske presidenten Macron och plötsligt kände jag: ”Jag vill ha barn med den här människan. Jag vill leva med den här människan.” Jag sa till Jesper: ”Inte för att skrämma dig, men jag är 37 år och jag vill ha barn. Jag säger inte att det måste ske på en gång, men om du inte vill det så vill jag veta det nu.” Han svarade: ”Okej.”
Hade du längtat länge efter barn?
– Ja, men jag var rädd för att skaffa egna – tänk om jag skulle förstöra barnet med allt mörker som finns inom mig. Men en gång var jag hemma hos min bror och gjorde en frisyr på hans dotter, som var fem, och när jag sa att hon var fin sa hon: ”Ja, jag är finast i världen.” Och jag tänkte att om han, som vuxit upp på samma sätt som jag, kunde få sin dotter att känna så ...
– Men tanken på att skaffa barn med någon av mina tidigare pojkvänner nästan äcklade mig, det var så tydligt att det inte skulle bli bra. Det var först med Jesper som jag kände att det var aktuellt på riktigt.
I november 2017 började paret försöka.
Hur gick det?
– Det gick åt skogen. I början finns det ett gulligt skimmer över att försöka, men efter ett år är det inte så roligt längre. Jag bodde i USA och hade inte rätt till IVF, om jag inte betalade den själv förstås. Till slut betalade vi för det i Danmark. Jag behövde vara ledig från jobbet en del, min chef kunde allt om min menscykel.
Det låter slitigt.
– Ja, men det jobbigaste var att folk tyckte sig ha rätt att kommentera och fråga hela tiden. Jag ställer nästan vilka frågor som helst i mitt jobb, men det här med att fråga om barn och graviditet – nej, det är så privat. Det kan verkligen såra. Vi gjorde inget annat än att försöka få det där jävla kärleksbarnet, men det gick inte.
Hur tog du det?
– Jag blev uppgiven och kände mig misslyckad. Mina ägg var skit. Samtidigt som Jesper hela tiden fick beröm av sköterskorna för sina superspermier, som tydligen var supersnabba …
– Men innan vi hann göra IVF-försök nummer två gifte vi oss, och på bröllopsresan hände det. Jag skulle ha fått mens, men ville inte ta testet och bli besviken igen. På vägen hem från Saint-Barthélemy mellanlandade vi i Panama, köpte ett test och gjorde det på hotellet. Och där var de blå strecken. Jag grät, Jesper skrattade.
”Om Jesper ljög för mig skulle jag aldrig förlåta det”
Idag bor familjen i Stockholm. Men Jesper jobbar fortfarande för dansk tv och har barn sedan tidigare i Danmark, så familjen är ibland på skilda håll.
Du har sagt att kärlek för dig innebär krav och regler, villkor och prestation. Hur visar det sig i förhållandet?
– Jag är jobbig på det sättet. Jag är uppvuxen med att kärlek är villkorad och trots att jag har gått i terapi i åratal sitter det kvar. Jag är väldigt långsint – om Jesper ljög för mig skulle jag aldrig förlåta det. Han är mer så att om man gör något fel säger man förlåt och så är det över. Jag kan bära på saker i åratal, jag glömmer aldrig!
– Jag är rädd för att bli lämnad. Jag behöver mycket bekräftelse. Varje morgon som vi inte vaknar tillsammans skickar Jesper ett sms till mig där det står att han fortfarande älskar mig.
Carina hämtar mobilen och visar dagens sms, som skickades klockan 7.20: ”I love you today as well, good morning stardust.”
Vad händer om han glömmer det?
– Det har bara hänt två gånger på fem år. Jag skickade en orolig emoji och då svarade han direkt. Han fattar. Han är den förste man jag träffar som inte jobbar mot mina monster, utan med dem.
Vad skrämmer dig mest i livet?
– Jag vet att en förälder verkligen kan fucka upp ett barn och det är min största rädsla – att ge Hamilton det där dysfunktionella som kommer från min egen uppväxt. Att inte lyckas sätta stopp för det destruktiva arvet.
– Men när Hamilton föddes satte vi in tiotusen kronor på ett terapikonto ifall han behöver gå och prata med någon när han blir stor. Vi ska fylla på det med tiden.
Du hade ett intensivt 2021. Hur känns det nu?
– Djävulen på axeln har blivit tystare med åren. Jag hör den än, men numera hör jag också en snäll röst. Jag hörde den första gången när jag skrev på min bok om dödsstraffet, ”Sju dagar kvar att leva”. Djävulen sa att texten var skit. Då hördes en annan röst som sa att den var helt okej. Sedan dess hör jag två röster. Så nu finns det i alla fall någon som säger emot.
Carina fick priset som ””Årets berättare” vid utdelningen av Stora journalistpriset, 2012 för reportaget ”Dagen vi aldrig glömmer”, där hon berättade om massakern på Utøya.
Carina har en femårsplan tillsammans med maken Jesper:
”En helg när mamma tog hand om Hamilton checkade Jesper och jag in på hotell. På morgonen åt vi en stor, ljuvlig frukost och började prata om att det är mellanårsval i USA nästa höst och presidentval 2024. Vi pratade om böcker vi vill skriva, om tv-serier och livet som korrespondent. Jag skulle gärna åka tillbaka till USA eller kanske Asien. Vi satt kvar och pratade i fem timmar. Då hade vi gjort en plan fram till 2028. Vi ska försöka följa den, även om vad som helst kan dyka upp längs vägen. Men om det blir som vi har tänkt, då kan vi vara väldigt glada.”
Carina om:
Att vinna priser:
När Carina vann Stora journalistpriset 2012 i kategorin Årets berättare – för sitt starka reportage om Utøya – förändrades hennes liv i grunden. Men först trodde hon inte på att hon vunnit.
– Jag trodde att han läste fel namn av misstag. Det finns ett rykte om Oscarsgalan, när Marisa Tomei vann, att de läste fel. Jag tänkte att det var så. Men sedan vann jag ett pris som ”Årets stilist” några månader senare och insåg att de rimligtvis inte hade lyckats göra fel två gånger..
Kritikstormen i höstas:
Carina fick högljudd kritik när hon i augusti startade en insamling på Instagram till förmån för afghanska flickors rätt att gå i skolan. Kritiken gällde att hon bröt mot SVT:s regler, som säger att medarbetarna inte får driva kampanjer.
– Det svåra var att hitta balansen mellan att vilja försvara mig och inte vilja ge illasinnade kritiker mer uppmärksamhet. Frågan var redan löst mellan mig och mina chefer. Sedan blev det något slags drev och det gjorde mig ledsen att tidigare kolleger gick ut offentligt.
– Men jag är van vid hat. Det finns en grupp människor som kallar mig PK-hora och allt möjligt så fort jag tar upp vissa ämnen. Jag tar inte åt mig av sådant.
Sin stukade självkänsla:
– Självkänslan handlar om vem jag är som människa. Den handlar om att bli älskad för den jag är, men det är inte självklart för mig. Jag växte upp med en dysfunktionell förälder, min pappa, och allt handlade om hans känslor – mina egna betydde ingenting.
– Med Hamilton går jag nästan till överdrift åt andra hållet, jag vill att han ska våga visa alla känslor han har. Jag står där och ropar: ”Du får vara arg, släpp ut det bara! Det är okej att vara ledsen! Ingen känsla är förbjuden!.
Käkbenen som försvann:
– Sedan jag fick barn har mitt ansikte fått en annan form, säger Carina till makeupartisten Anna, som sminkar henne inför amelias plåtning.
– Det känns som om näsan har blivit större och käkbenen har försvunnit. Jag vet att många fnyser åt contouring*, men jag vill gärna ha mina käkben tillbaka. Så du får gärna ”kontura’” utav bara helvete (skratt)!
*Contouring
Contouring är en Makeup-teknik där man skuggar och ljusar upp ansiktet för att tona ner eller framhäva olika partier.
LÄS OCKSÅ: Sarah Dawn Finer: ”Jag har straffat mig själv så länge”
LÄS OCKSÅ: Unni Drougge ångrar sina skönhetsingrepp