Calle Norlén: Kvinnor, gör som männen – smit!

Män är mästare på att smita. Från samtal, släktkalas, hushållsarbete, barnansvar. De ”går på toa” och stannar i en timme och tjugo minuter.
Kvar står en kvinna som gnisslar tänder – eller lämnar in en skilsmässoansökan. Det var vad Dominika Peczynski gjorde när Anders Borg försjönk i läsplattan i stället för i henne.

Den klassiska relationskonflikten blir extra tydlig på sommaren. Smitarmännen behöver skärpa sig. Eller är det tvärtom? Calle Norlén menar att kvinnor snarare bör odla sin inre smitare.

Mannen åker för att köpa mjölk, men är borta i flera timmar. Mitt i fredagsmyset går han ut i garaget och blir kvar där, vad gör han? Vill han inte se klart filmen? När grannarna kommer över på kaffe försvinner han så fort koppen är urdrucken, han vill aldrig sitta ned och umgås. Sommaren på torpet tillbringar han framför en skärm eller på diffusa turnéer mellan olika byggvaruhus. ”Varför vill han aldrig gå ned till vattnet eller ligga och sola på gräsmattan med oss andra? Och hur kan man låsa in sig på toaletten i trekvart?”

Så kan den låta. Frustrerade fruars kör. Smitarmannen anses allmänt vara skurkar som bör skärpa sig, men problemanalysen är helt fel. Det är inte alls männen som ska sluta sjappa, det är kvinnorna som ska börja. Jag återkommer till det.

Redan vid välkomstbubblet kände jag min inre smitare vakna till liv.

Jag känner mig sällan genuint manlig, men när det gäller smitandet är jag hundra procent testosteron. Om det nu handlar om det; jag är egentligen gravt skeptisk till ensidigt biologiska förklaringar till beteendeskillnader mellan könen. Jag tror det mesta är kulturellt, jag tror vi män av ohejdad patriarkal vana bara är bättre på att ta för oss. Suga åt oss det göttaste. Vi är mer skamlöst egoistiska.

Det tillfälliga smitandet som är det vi talar om, inte att man lämnar för gott, är nämligen en ren och skär njutning.

Calle Norlén njuter av de tillfälliga smitningarna från tillvaron, och uppmuntrar kvinnor att anamma hans beteende. Utan att skämmas. Foto: COPYRIGHT ©PETER KNUTSON ALL RIGHTS RESERVED. 070

I midsomras var jag bjuden på en större villafest i sydfrankrike. Trevliga människor från hela världen, gamla och nya ansikten, drinkar och plockmat vid poolen, precis lagom med lekar och underhållning, allt var egentligen perfekt.

Men redan till välkomstbubblet kände jag min inre Smitare vakna till liv. Började strategiskt planera flyktvägar. Jag var helt enkelt inte på mingelhumör och blev smått upphetsad av tanken, av själva möjligheten att kunna tillfredsställa mitt plötsligt uppbubblande ensamhetsbehov utan att min sorti skulle göra för mycket väsen av sig – eller ens någon skillnad.

Alla dessa människor som sliter i en och vill prata, prata, prata.

Efter en anständig stunds artig närvaro – man kan ju inte vända i dörren – gled jag i ett obevakat ögonblick ut genom ytterdörren och promenerade upprymd in till den lilla byn. På ett idylliskt lugnt torg slog jag mig ned, avnjöt en delikat pizza och två glas utsökt rödtjut i min alldeles sagolikt befriande och självvalda ensamhet. Vandrade därefter genom den lilla småbåtshamnen i solnedgången till min sköna hotellsäng och somnade lyckligt däst vid elvatiden. Nästa morgon var mina sociala batterier laddade igen, jag var hur trevlig som helst. Det var förbanne mig den finaste midsommar jag haft sedan jag konfirmerades. 

Okej, jag är singel. Inget typexempel på smitarmannen. Jag lämnade ingen i sticket, ingen led av min frånvaro. Det fanns ingen dukning eller disk jag förväntades ta hand om, inga blöjbyten, inget stugtak som behövde lagas. Men om även en bortskämd frifräsare som jag då och då drabbas av social klaustrofobi och frihetslängtan - hur ska då inte en gift, heltidsarbetande och till tänderna uppbokad förälder känna sig? Jobbmöten, utvecklingssamtal, bostadsrättsföreningen, svärmor, partnern - alla dessa människor som sliter i en och ständigt vill prata, prata, prata. Smitandet är för många en nödvändig säkerhetsventil.

Det var nog enda gången pappa och jag kunde mötas i något som liknade manlig gemenskap.

Min pappa gillade James Bond. I julklapp för 100 år sedan gav jag honom därför en cd med alla Bond-låtar även om jag tvivlade på att han någonsin skulle sätta sig ned och lyssna. 

Några år senare frågade jag honom när han kände sig riktigt lycklig senast. Han blev lite ställd, som föräldrar blir av oväntat franka frågor från sina barn, men efter en stunds betänketid sprack han upp i ett brett flin och sa:

”Det var nog när jag körde ensam ned genom Europa i min nya snabba Ford för att hälsa på min bror i Italien. På Autobahn la jag in din julklappsskiva i bilstereon på högsta volym, tryckte på gasen och susade fram i 160 kilometer i timmen. Då kände jag mig som James Bond, hehe.”

 Jag blev nästan tårögd. Klart en strävsamt karriärstretande och plikttrogen landstingsbyråkrat i Umeå en gång i livet måste få smita i väg och leka hemlig agent, med de flintöverkammade hårstråna fladdrande åt fel håll i motorvägsvinden, utan att mamma klagade på att han körde för fort. 

Och det var nog enda gången pappa och jag kunde mötas i något som liknade manlig gemenskap. Jag tänkte på mina egna tågluffar och förstod precis frihetskänslan, ansvarslösheten, äventyret. Att lämna allt och susa fram på ”kontinenten”, som på den tiden låg oändligt långt från Västerbotten.

Mamma njöt nog precis lika mycket när hon smet i väg solo till Las Palmas.

Eller vadå manlig gemenskap, förresten? Mänsklig, snarare. Mamma njöt nog precis lika mycket när hon smet i väg solo för att hälsa på mormor och morfar i Las Palmas en gång. Däremot hade hon förmodligen mer dåligt samvete. 

Klichéuppfattningen är att det alltid är mannen som vill smita i väg medan kvinnor vill sitta hemma och mysa eller prata, men detta är givetvis snömos. Kvinnor har förstås lika mycket längtan, om inte mer, efter att då och då bara kunna stjälpa över familjeansvaret till den andre för lite saftig egentid. Kruxet är bara att de inte lika ofta gör det. Ja, jag vet, kvinnor tar av tradition mer ansvar för hemmet och sociala kontakter, blablabla, vi har hört det sedan 1970-talet. 

Vi män har som bekant aldrig gett upp några privilegier frivilligt, så det är med smitandet som med alla andra rättigheter, kvinnorna måste slita åt sig hälften av kakan om det någonsin ska bli någon förändring. 

Ett förhållande mår bra av att båda får inhämta syre på egen hand.

I morgon när mannen kliver upp med byggvaruhuslysten smitarblick, låt honom därför mötas av en lapp på frukostbordet: ”God morgon älskling, jag läste om en auktion i grannbyn och tog bilen dit, äter lunch på något värdshus, glöm inte att Jonssons kommer över och är noga med glutenfritt, ska leta badringar i eftermiddag, kommer nog hem sent så fixa gärna någon enkel middag också, puss.”

Alla revolutioner börjar i det lilla.

Jag är sannerligen ingen relationsexpert - min sambo är kastrerad, fyrbent och smiter inte ens ut i trapphuset - men inbillar mig att ett förhållande mår bra av att båda parter då och då får inhämta lite syre på egen hand. Det behöver inte vara på ett torg i Sydfrankrike, det kan vara ett konditori i Enköping, ett spa i Trollhättan, en skog i Värmland – eller ett byggvaruhus, som sagt.

Dominika Peczynski fick nog av Anders Borgs beteende och begärde skilsmässa. Nu är de tillsammans igen. Foto: EERO HANNUKAINEN / IBL

Så alla frustrerade dominikor, innan ni lämnar in förhastade skilsmässoansökningar för att era Borg-män har näsan i läsplattan: Låt honom läsa för böveln! Han vill inte prata just nu, capiche? Ring en väninna om du är så förbålt pratsugen, stäm träff med henne på kvarterskrogen. När du kommer hem efter en halv flaska vin har din man läst klart och börjat sakna dig. Efter att ha tillfredsställt era individuella behov är ni nu i perfekt relationsmood för att börja tillfredsställa varandras. 

 Och sedan levde ni lyckliga i alla era dagar.

Det här är en krönika av Calle Norlén. Åsikter i texten är skribentens egna.

LÄS OCKSÅ: Carolina Gynning om kärlekslivet, dildos och droger 

LÄS OCKSÅ: Rebecka Åhlund: ”Mammadrickandet har blivit en instatrend”