”Britt-Marie”, 55: Finnen visade sig vara cancer
LÄSARBERÄTTELSE. ”Britt-Marie” hittade en liten knöl i ena bröstet som kändes som en finne – det visade sig vara bröstcancer. Idag är hon frisk men det har varit en lång resa både fysiskt och psykiskt med panikångestattacker, ständig oro och humörsvängningar.
Här berättar ”Britt-Marie” som egentligen heter något annat om hur hon överlevde cancern.
En morgon i duschen hittade jag som en liten ärta i ena bröstet. Först stoppade jag huvudet i sanden och tänkte att det bara var en finne, men den försvann inte. Jag hamnade i något slags vakuum och blockerade orostankarna.
Efter några veckor hittade jag modet och ringde sjukhuset och sa att jag behövde kolla upp mitt bröst. Det gjordes en biopsi och ultraljud och då hittade man två små ärtor, eller ”pärlor” som jag valde att kalla dem från den dagen. De sa att jag skulle opereras, vad det än var jag hade, om det var cancer kunde de inte säga där och då.
De hade hittat cancer i ena pärlan
En dag låg ett brev i min hall där det stod att jag skulle träffa en läkare några dagar senare. Jag ringde upp och frågade vad det mötet skulle innebära, men det kunde de inte säga. Som tur var jag var upptagen den helgen annars hade jag mått så mycket sämre. Jag tycker det var fel gjort att de skickade brev, de kunde ha ringt i stället, så hade jag kunnat ställa mina frågor direkt.
När jag träffade läkaren förklarade han att de hittat cancer i den ena ”pärlan”. Hos bröstsköterskan bröt jag ihop och skällde på dem, för att de hade skickat brevet och att jag fått oroa mig i flera dagar i förväg. Jag satt i ett par timmar och grät och pratade förvirrat med dem.
Jag förberedde mig genom meditation
Jag hade en naprapat som även arbetade som samtalsterapeut och jag hann gå hos henne några gånger innan operationsdagen. Jag hade också förberett mig genom meditation och kände en tacksamhet över att jag hittat pärlan så tidigt att den inte hade hunnit växa. En kompis körde in mig till operationen och hämtade hem mig samma eftermiddag. Personalen på sjukhuset var trevlig och jag kände mig väl omhändertagen både före och efter ingreppet som gick bra.
Det var lite läskigt att komma hem med alla tankar om vad jag varit med om. Att vara hemma sjukskriven var inget alternativ, det var bättre att vara på jobbet efter operationen. Det skulle inte göra mig bra att sitta ensam hemma med min oro. Dessutom satt operationsärret på vänster sida så jag kunde lätt jobba med höger hand.
Första dagen på behandlingen darrade jag som ett asplöv
När jag skulle börja strålningen bestämde jag mig för att sikta på ett datum, för att få lite kontroll över min oro. Sedan kom remissen, och jag var välkommen just den dagen som jag i mitt sinne fokuserat på – ett gott tecken. Jag åkte till sjukhuset och de första dagarna av behandlingen darrade jag som ett asplöv. Jag minns det första besöket och den evighetslånga promenaden till strålningsavdelningen, hur jag tittade oroligt på alla läkarna och de andra patienterna.
När jag kom tillbaka till mitt rum på patienthotellet mitt emot var jag helt slut av rädsla. Rädslan var så övermäktig, men varför? Då la jag mig ner och tänkte, vad exakt är det jag är rädd för? Jag tog mig en bra stund att studera mina tankar och insåg att det inte fanns något att vara rädd för. Men det här var en så okänd miljö för mig och sjukhus har alltid skrämt mig.
Jag insåg att min resa var som en tuff magisterexamen
Till slut insåg jag att här fanns enbart underbara och härliga människor som behövde hjälp och gav hjälp. Jag var ändå väldigt tacksam att jag hade mitt rum på patienthotellet som en trygg plats. För varje dag kände jag mig allt tryggare. Strålningstillfällena tog en halvtimme och sedan hade jag hela dagen fri. Då passade jag på att skriva om min cancerresa, jag promenerade mycket och deltog i smyckestillverkning hos arbetsterapeuten.
Vill du också berätta din historia?
Mejla till:
lasarberattelser@expressen.se
Skriv till:
Läsarberättelser Söndag, Expressen, 105 16 Stockholm
Jag samtalade med de andra patienterna och insåg att min resa var som en tuff magisterexamen. Jag tänkte också att jag på något sätt skulle vilja hjälpa andra i samma situation. Jag åkte hem över helgen och tillbaka igen på måndagen och så såg det ut i fem veckor.
Jag fick panikångest, ont i kroppen och humörsvängningar
Det hade gått över förväntan och det tuffaste var faktiskt medicinerna jag skulle ta efteråt. Jag fick så många biverkningar; panikångest, ont i kroppen, humörsvängningar som gjorde att jag ibland grälade med kolleger
Och självklart fanns oron där, för att insjukna igen. Den kommer alltid att finnas kvar, mer eller mindre. Det mentala tar ju väldigt mycket stryk, efter att kroppen är fixad. Jag funderade hur jag bäst skulle ta hand om min rosa resa, som jag kallar den. För mig var det viktigt att hitta någonting i den som skulle gör att jag växte som människa. Hur skulle jag investera i mig själv för att må bättre längs livet framåt?
Jag bär min resa med stolthet
I dag jobbar jag som ”walk and talk”-coach och möter människor som behöver stöttning, samtidigt som vi promenerar. Jag vill hjälpa andra cancerdrabbade att prata om cancer på ett mer hoppfullt sätt. Jag bär min resa med stolthet och delar gärna med mig av mina erfarenheter. Jag älskar att snurra fart på människors tankar, och hitta deras måbra-frekvens i livet.
BRITT-MARIE, 55, BERÄTTAT FÖR ANNE HAAVISTO
