ANNONS
PersonuppgifterCookies

”Låt nu änglarna få lära sig hur en perfekt skruv går till, Esa”

3498D232-ADF1-4C94-BC77-DFB9DAA2D77B (kopia)

Jag smekte hans panna och hans kind medan klumpen i halsen växte sig större och större. Till slut kysste jag honom, för sista gången, viskade att jag älskar honom och sa hejdå. Det är okej att släppa taget nu, viskade jag. Lär änglarna hur handboll ska spelas. Sedan satte jag mig i bilen och lät den stora värkande klumpen i halsen förvandlas till tårar som rann utmed kinderna i så snabb takt att jag inte hann torka bort dem mellan gråtattackerna.

När jag stannade bilen hade jag ett sms om han hade somnat in 20 minuter efter att jag gått.

Peter ”Esa” Holmström var min tränare och vän. Under många år tillbringade jag mera tid med honom än min egen familj. Esa var min familj. Vi tränade lag tillsammans, vi gjorde upp träningar, diskuterade övningar och grälade, han surade, jag blev irriterad på att han var sur, vi skrattade, gnabbades, förlorade och vann tillsammans.

Jag berättade aldrig att jag var stolt över honom och det ångrar jag idag när han begravs i Hudiksvalls kyrka. Varför sa jag inte det medan han levde?

Att jag var stolt över hur han hanterade sin smärta utan att någonsin gnälla, trots att jag visste hur ont han hade i sina knän. Trots att han i många år tvingades gå på kryckor och till slut fick amputera sitt ben. Jag berättade inte för honom när jag som ung satt på en tågstation i Helsingborg tillsammans med en lagkamrat och en kille kom fram och frågade varifrån vi kom, och när vi sa Hudiksvall sa att han visste om en person från Hudik som hade det starkaste och hårdaste skottet i Sverige. Det var Esa. Vi var så stolta där. Vi kom ju från samma stad och fick sola oss i glansen av Esas enorma berömmelse för sin styrka.

Och det där skottet fick jag uppleva många gånger. Sim när vi var på samma tränarkurs en gång, och som avslutning skulle vi spela en match med de andra tränarna. Det var superkul ända till Esa gick på genombrott från kanten, den rutinerade målvakten gick ut och täckte med bröstet. Pang, sa det i hela hallen och målvakten fick åka hem med brutna revben.

Esa var sparsam med beröm. Ofta fick vi spelare höra att ”det där hade morsan gjort bättre” och vi kunde blinka till varandra och viska att Esas morsa måste vara i världsklass så bra som hon tycks vara. När man väl fick beröm levde man på det i veckor. 

I min värld finns det bara en Esa, men jag vet att det finns många flera ”Esa” inom idrotten runt om i Sverige. Personer som alltid ställer upp, som brinner för att hjälpa andra, som hämtar och skjutsar trots att inte är deras uppgift och trots att det aldrig är tal om bensinpengar. Esa-människor som pumpar bollar, städar omklädningsrum och glädjs med varenda unge som lyckas med en knorr, en fint eller en flipp.

Kanske har du en sån i din egen förening? Snälla, ge den personen beröm nästa gång du ser hen. Esa-personer drivs inte av uppmärksamhet men de behöver få veta hur uppskattade de är innan de är borta.

Låt nu änglarna få lära sig hur en perfekt skruv går till, Esa. Så att jag får höra ditt guppande skratt i mina drömmar. Vila i frid.

Fotnot: Pamela Andersson har tillsammans med Strands IF skapat ”Esa minnesfond” för att hedra hans minne. Fonden ska ge stöd till lovande ungdomar inom Strands IF handboll. Läs mera på Strands hemsida.

IMG_7808

Varje år träffades vi hos Esa när han bjöd på överraskningsfest. Det var en av sommarens höjdpunkter.

2

Kommentarer granskas inte i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetslagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se. Du som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för vad du skriver.

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy och regler för kommentarer.

© Bonnier Magazines & Brands AB i samarbete med AB Kvällstidningen ExpressenTelefon: 08-736 53 00