ANNONS

Det gjorde visst ont! Ibland.

En milstolpe i en människas liv är när man tappar den första tanden. Vare sig du kommer ihåg det eller inte är det likväl på det sättet. Och är man förälder till den glutt som tappat tanden är det kanske större ändå. Både jag och många andra mammor och pappor med mig har skrivit upp den stora händelsen i en sådan där barnbok där det står förtryckta rader om hur, när och var det hände. Den första tanden. Och på raderna intill andra oerhört viktiga livshändelser. Det första leendet. Första gången du sa mamma. Den första natten dina föräldrar fick sova ut för att du sov hela natten. Sådana saker.

Kanske har du någonstans i dina gömmor en burk eller fin ask i tenn med den första tanden du tappade, och som dina föräldrar så kärleksfullt sparat.

Själv funderar jag på hur många gånger man kan tappa ”sin första tand”? Jag fick till exempel mina nya framtänder i somras – men valde att inte spara de gamla stifttänderna. Oss emellan var de långt ifrån lika söta som mina barns. Faktum var att till och med min tandläkare sa att de var extremt fula!

IMG_1497

Vad tycks?

Ni minns kanske min ångest i förra blogginlägget om hur jag kämpade med min oro om det skulle vara smärtsamt att byta ut mina 26 år gamla framtänder mot nya? Och hur jag gruvade mig trots att flera tandläkare envisades med att det inte skulle göra ont? Det gjorde visst ont.

Ibland.

Samtidigt är jag så tacksam över att jag vågade ta beslutet att förändra det jag gått och mått dåligt över. Att göra ett ingrepp i ansiktet kan vara lätt för vissa. På en lunchrast kan de hinna med både en fräsch sallad, lite shopping och i förbifarten en botoxspruta här, och lite restylane där. Själv hinner jag knappt äta, och det där sprutor i ansiktet tycker jag känns läskigt. Inte förrän titanskruvarna började synas när tandköttet drog sig uppåt orkade jag dra igång hela ”sprut- och tandapparaten”. Trots 26 år sedan var mycket sig likt. Modelleran som används för att göra ett tandavtryck men som får mig att hyperventilera eftersom jag får känslan att jag ska svälja den, proceduren att välja rätt färg på tänderna – och nu också på tandköttet. Sprutorna i gommen (jo, det GÖR ont!) och smärtan i mungiporna när de dragits ut så mycket att man tror de ska spricka. Allt ”same same but different”, typ.

IMG_2365

Min lilla hund Krutov tröstade när det gjorde ont.

Jag fick i alla fall mina nya stifttänder med påbyggt rosa porslin som döljer avsaknaden av tandkött och min första känsla var att de var … små? Snygga, men små.

Och det var när jag lite undrande frågade om storleken som min tandläkare sa var hon tyckte. Rakt ut.

”Små? Det var dina gamla tänder som var alldeles för stora, de var tänder för en amerikansk soldat! Jag skulle aldrig ha satt in såna tänder. De var fula. De tänder du har fått nu är perfekta!”

Och så tog fram en bild på mitt tidigare munutseende, ritade en linje vid längs tandköttet och pekade medan hon, nästan triumferande, utbrast: ”Titta bara! De gamla är alldeles för stora! Så fula!”

Hon skräder inte orden, min tandläkare. Men hon har rätt och jag lämnade de gamla tänderna på hennes bord. Dagen efter vaknade jag och kände mig  bekväm med utseendet igen. Och nu några månader senare älskar jag mina nya gaddar. Må de sitta i minst 26 år till – för nu får det vara slut med att tappa tänder!

IMG_2565

Nu vill jag inte byta tänder mera!

0

Kommentarer granskas inte i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetslagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se. Du som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för vad du skriver.

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy och regler för kommentarer.

© Bonnier Magazines & Brands AB i samarbete med AB Kvällstidningen ExpressenTelefon: 08-736 53 00