ANNONS

Jag vill inte bidra till en verklighet där vi måste vara perfekta

5B9B8294-EF49-4557-89ED-C8F89758FB9A

När man går till tandläkaren och blir så här…

Jag var hos tandläkaren i veckan och efter en timme såg jag ut så här. Jag lade ut bilden på sociala medier och fick enormt många kommentarer och frågor om vad som hänt. Hade jag slagit ut tänderna i en handbollsmatch? Nej. Hade det hänt nyligen? Nej.

Jag var 19 år när slog jag ut mina två framtänder.

Det var ett trauma, och i tisdags när den här bilden togs var det déjà vu tillbaka till 1985. Jag var tveksam om jag skulle lägga ut den här bilden på instagram, så jag funderade några timmar innan jag bestämde mig. På sociala medier är många bilder alltför perfekta. Många människor ser faktiskt inte ut som på bilderna, det är snyggfilter, rätt ljus, olika se-bra-ut-appar och proffsfotografer som står bakom bilderna. Det är inte på riktigt. Jag vill inte bidra till en verklighet där vi måste låtsas vara perfekta, många har det alltför tungt ändå att leva upp till olika krav i livet. Jag vill inte leva i en perfekt drömvärld – jag vill leva i en värld där jag får duga som jag är. Med eller utan tänder.

1984 till 1985 bodde jag på en kibbutz i norra Israel och en kväll i det stora skyddsrummet under matsalen där vi hade ordnat en bar och ett slags diskotek träffades jag av ett armbåge som tog så illa att hela tandbenet sprack.

Det var en olyckshändelse, jag hann inte ens ducka och smällen kändes i hela huvudet. Jag minns fortfarande smärtan och hur jag sakta tog mig till toaletten för att se många tänder som jag hade tappat och sedan lyckan över att alla fortfarande satt kvar. Att tandbenet spruckit kunde jag inte se där och då. Det var först efter några veckor när smärtan till slut blivit olidlig och framtänderna fått en blå ton som jag gick till en tandläkare som jag fått tips om, röntgades och fick beskedet. Det fanns inget annat att göra än att låta tandläkaren operera bort det onda. Framtänderna togs bort och efteråt visade tandläkaren mig benbitarna som rasat ut när han opererade bort framtänderna. För att jag inte skulle behöva gå utan tänder gjordes en provisorisk ställning där två framtänder sattes fast i en platta som trycktes fast i gommen.

Herregud, så jag grät.

Jag skulle snart fylla 20 år och jag skulle behöva fira utan framtänder. En ung tjejs sämsta födelsedagspresent – att känna sig ful.

Hulkandet ville aldrig ta slut. Mitt utseende var förstört. Men redan samma kväll, när jag gråtit ända in i kaklet vände jag på situationen. Den provisoriska tandställningen blev till ett bejublat partytrick när jag snabbt lärde mig att plocka ut tänderna med tungan utan att någon såg och sedan börja prata utan framtänder. Det blev toksuccé och mina vänner skrek av skratt varje gång. För att inte tala om de skrattsalvor som framkallades varje gång jag skulle nysa och glömde att hålla för handen. Då flög löständerna rakt in i väggen och jag fick plocka upp dem själv knäandes av skratt.

Bara ett enda problem återstod – kunde jag kyssas med en lösgom? Jag hade spanat in en ursnygg kille, men nu vågade jag inte ens ge honom en blick. Tänk om det blev något och han skulle få min lösgom i munnen om vi kysstes? Jag drömde mardrömmar!

”Det här gör jag bara för att du är min bästa vän… Du får öva på mig” sa min bästa kompis Katarina högtidligt en kväll när vi låg på rummet och funderade över våra 19-åriga liv. Jag insåg vilken tur jag hade som valt en vän som ställde upp så enormt – men vi fick aldrig till det. Varje gång vi böjde oss fram mot varandra för att försöka kyssas, hejdade vi oss några centimeter innan och vred oss av skratt.

”Tack för erbjudandet, men vi skiter i det här, va?” sa jag till slut när skrattsalvorna pågått i säkert en kvart. (Senare blev jag blev kysst av snyggingen i alla fall – utan att tappa lösgommen).

1995 fick jag stifttänder hemma i Sverige, tandbenet lagades med hjälp av nytt ben som togs från hakan och i veckan var det alltså dags att byta ut tänderna. En tandköttsinflammation hade ställt till och… det gick väl sådär. Det är inte bara att byta gaddar, och efter tre timmar i tandläkarstolen hade jag pendlat mellan ”det-här-går-gå-bra”, smärta och någon tår. Det slutade med att de fick sätta fast de gamla tänderna igen, med risken för att de kan trilla ut innan nästa tandläkartid.Idag gick jag till SDIC Tandteknik för att kolla färg till mina nya tänder som ska fyllas på med rosa tandköttsfärg också. Det är mycket man ska tänka på. Alla vill väl ha en perfekt tandrad som står i givakt när man öppnar munnen och skiner så där Colgate-vita (det finns andra märken också).

Vitt är klass. Vita tänder står för hälsa, framgång och rikedom. Man vill kyssa en sån mun. Inte någon med paradontit, bruna, trasiga eller lösa tänder. Eller? Munnen säger så mycket mera än vad som kommer ut ur den. Munhälsa har blivit en social status och utan att vi kanske tänker på det dömer vi olika människor utifrån deras mun.

IMG_6956

I dag kollade vi färg på tänder och tandkött så att tandteknikerna skulle kunna göra ett bra jobb. Då fick man använda en sån här.

Många äldre som tappat några tänder skäms för att visa ute medan till exempel hockeyspelare som slår ut sina tänder och spelar säsongen ut helt tandlösa inte behöver skämmas ett dugg. De är ju hjältar. Hårda, tuffa spelare som vi hyllar för att de vågar ge allt. Vi tänker inte att de varit slarviga med att borsta tänderna, eller att de har knackig ekonomi och det var ingen som vände bort blicken när Börje Salming visade upp en gigantisk lucka mellan hörntänderna?I hockeyhistorien finns det fler exempel på tandlösa hjältar. Jag läste för några år sedan om NHL-laget San Jose Sharks där tre av lagets största stjärnor under några månader slog ut flera tänder än vad de gjorde mål.

Och OS-guldvinnaren från 2010, kanadensaren Duncan Keith, förlorade sju tänder i en och samma match en gång men kom tillbaka under samma match efter att läkarna lyckats med att frysa ner munnen så att det inte gjorde så ont. Då lyfte nästan taket av alla hejavrål!

Snart är det hockey-VM och Tre Kronor med Victor Olofsson och Adrian Kempe ska kämpa för att ge oss ett hockey-guld. Jag är hundra på att de är beredda att offra en tand eller två för det. Lite tänder hit eller tid är bara ett kvitto på att de gett allt.

Jag kämpar också. Och i det stora hela är mina framtänder inte heller det viktiga, men livet och hälsan är det. Och då är det viktigt att värna om sin munhälsa. Jag har till och med skrivit en bok om det, ”Din hälsa sitter i munnen” (The Book Affair) tillsammans med övertandläkaren och professorn i parodontologi Björn Klinge som finns i butik nu. Läs den. Den har hjälpt mig mycket genom det senaste året.

5

Kommentarer granskas inte i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetslagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se. Du som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för vad du skriver.

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy och regler för kommentarer.

© Bonnier Magazines & Brands AB i samarbete med AB Kvällstidningen ExpressenTelefon: 08-736 53 00