Ibland måste man göra en lista för sig själv så att man inte avfärdar en skitdag som enbart en skitdag. Jag skulle lätt kunna förbanna den här fredagen och krypa ner under filten i soffan och bara tycka synd om mig själv – men jag vill ju leva som jag lär och då handlar det om att se det positiva som hänt också.

Alltså har jag valt att se den här dagen som en handbollsmatch. Här är matchanalysen:

Först låg jag under rejält. Jag kom inte i gång framåt, missade för många skott, samtidigt som jag var som ett såll i försvaret. Herregud, jag var ett rundningsmärke. Gjorde inget rätt. Hade det varit på riktigt skulle åskådarna ha gått redan i halvlek. Det var liksom Sverige mot Tyskland i VM-kvalet 2012 där vi låg under med 0-4 med 35 minuter kvar att spela och jag var Sverige.

Det började tidigt i morse med röntgen av hjärnan på Karolinska, sedan small det som i matchen i Berlin:

• Parkeringsautomaten tog inte kortet, och trots att jag var ute i god tid hann jag knappt sätt mig ner innan jag blev inkallad. Stresspåslag.
• Den snälla sjuksköterskan hade otur med nålen i armvecket och som hon själv sa så ”blev det lite kladdigt”. Ett uttryck för mycket blod som rann utmed min arm. (Lite ont gjorde det också). Blodvite.
• Två timmar senare stöp jag baklänges i halkan mitt på gatan när jag och kompisen Rebecca var ute på powerwalk. Pang! Så låg jag där, tur det inte kom en bil! Rumpan, nedre delen av ryggen och höger hand fick ta den största smällen och jag har nu en blodutgjutning vid tummen. Blåslagen igen! (För några veckor sedan blev det hjärnskakning.)

1-4     Äntligen! Jag kontrade snabbt och istället för att ge upp och bara halta hem torkade jag tårarna (ja, jag grät för att jag tyckte att det var nog med skit nu)så gjorde vi ett benprogram på gräset intill och jag blev glad igen. Vändningen!

1-5     Krutov (min valp) spydde på golvet så fort jag kom hem. Nu har han spytt flera gånger under ett och samma dygn så jag blir orolig och ringer djurakuten Albano. Bakslag igen…

2-5      Veterinären lugnade mig och ber mig vänta ett dygn och ändra föda, kokt fisk eller kokt kyckling, en pytteportion (1 tsk!) varje timme. Han kanske har ätit för mycket (som matte då, tänker jag). Hoppet kommer tillbaka.

3-5     Trippelsvenskt på världscuppremiären, jag hinner se hela tävlingen med Krutov som ligger på min mage. Mysigt. Det går åt rätt håll!

4-5      Går en härlig promenad runt ön där jag bor och ser himlens färger som är magiska! Krutov är med och är pigg. Både han och jag kommit in i matchen igen.

5-5      Maken kommer hem efter att ha varit borta på jobb i några dagar, jag har adventpyntat och vi äter fredagstacos och öppnar en flaska vin. Fira i förskott är min melodi.

6-5     Barnen är snälla, maken är snäll, hunden är snäll och det blöder inte längre i armvecket. En mental seger! Hurra!!

Tja, så här ser jag det i alla fall. Det går faktiskt för det mesta att hitta nåt som är bra med sin dag. Och går man igenom en skitdag riktigt grundligt så kanske till och med det braiga vinner!

Kommer ni ihåg hur det gick för Sverige i matchen mot Tyskland? Underläget med 0-4 vändes till 4-4, och en viktig poäng i VM-kvalet…

It ain’t over til the fat lady sings, som det brukar heta.

Vinn helgen nu, kram!

Tänk hur fort det kan gå när olyckan är framme. Jag hann bara tänka att ”det här går inte bra” – och så låg jag där. Med kroppen i en konstig vinkel på den av regnet glashala terrassen. Maken och sonen kom springande, de hade hört mig skrika (själv kommer jag inte ihåg att jag skrek).

Jag låg på den våta terrassen och kände efter; hade jag brutit något ben? Armen? Foten? Nej, jag hade bara ont. Typ överallt.

”Hjälp mig upp”, stönade jag. Sedan fick jag hjälp, vilade några minuter, och fortsatte att vinterstäda sommarstugan någon timme till.

Innan migränattacken däckade mig.

Jag har fått migrän efter strålningsärret i hjärnan och jag vet vad som händer och blir inte rädd längre. Först får jag svårt att se klart, sedan tappar jag talet och sedan bam! – kommer huvudvärken från helvetet.

Första gången det hände trodde jag att det var kört. Att hjärntumören kommit tillbaka och att jag skulle dö. Nu vet jag att det går över efter några timmar.

Eller åtminstone brukar gå över.

Jag mådde dåligt hela dagen. Och dagen efter. Och dagen efter det…

Illamåendet och värken gick inte över och i onsdags ringde jag 1177 och fick order att åka till S:t Görans sjukhus för att kolla upp vad som hänt.

Det kändes sådär.

Det var på en toalett just på S:t Göran för åtta år som jag föll ihop i ett epileptisk anfall och vaknade upp till en dödsdom. Nu satt jag där igen. Ensam. Och med något i huvudet som inte kändes bra.

Tårarna trillade nerpå kinderna. Rädslan stockade sig i bröstet. Tankarna virvlade. Var det kört nu? Hade det kommit en ny tumör i hjärnan? Det blev röntgen, prover, tester, ”hade jag möjligtvis svimmat när jag föll?” ”Hade jag slagit i huvudet?” Jag minns inte. Kanske? Nio och en halv timme senare, strax före halv tre på natten, fick jag besked: Hjärnskakning. Men ingen blödning i hjärnan. Puh!

Jag förstår att jag nog slog huvudet i fallet med tanke på att jag är helt lila på den del av kroppen som kraschade ner på träterrassen – och jag är överlycklig att jag fått hjärnskakning och inte en ny tumör.

Att jag sen tvingades avstå träningen som jag sett fram emot på vår resa till Tällberg och hotell Gyllene Hornet i helgen var surt, men trots allt ett billigt pris att betala. Jag kunde i alla fall hänga med på den härliga vandringen och klarade Mia Rodhborns medicinska yogapass. Thaiboxningen och crossfit med Madelinn Fernandez fick jag däremot avstå. Får ta igen det när vi ses nästa gång!

För övrigt blev helgen på Gyllene Hornet en hit och såklart att vi kör den igen nästa år! Det var ju första gången vi satsade på en helg som innehöll både boxning och högintensiva pass blandat med vandring (lågintensivt och njutbart!), Soma Move och yoga. Men det gav alltså mersmak. Härligt!

Det blev ingen Hjärntumördag i söndags. Covid-19 ställde in den. Jag har varit på den dagen flera gånger och föreläst och det har alltid slagit mig att det trots allt det ovissa och svåra, alltid funnits en doft av hopp i salen.

Men alltså inte i år. Istället befann jag mig i vackra Tällberg med en härlig grupp på 18 personer som är med på Topphälsas Hälsovecka.

Åh, så underbart det var att få vara i Tällberg igen! Jag har så många minnen därifrån – både jobbiga och helt, helt underbara.

Det var där jag låg fjättrad med smärtor i hela kroppen sedan cellgifterna jobbat så hårt att kroppen inte orkade röra sig. Jag minns att jag låg i soffan på altanen på huset vi hyrde och blickade ut över gräset där barnen lekte. Huden brände under parasollet, det var två månader till bröllopet som jag och blivande maken planerade.  Jag bad tysta böner att jag skulle orka.

Men det var också här jag sa JA till mannen jag älskar. Och vi firade med ett tredagars-bröllop som jag aldrig glömmer.

I går innan jag och gruppen skulle köra stavgångsintervaller i slalombacken pekade jag ut alla platser; ”här gifte vi oss, här hade vi förfesten på fredagen, här hade vi middagen…”

Det ger mig så mycket energi att få möta nya härliga människor även om det inte blev några kramar den hr gången på grund av pandemin. Träningen binder oss samman, glädjen att få resa igen, att få äta middag tillsammans även om vi sitter på varannan stol.

Lyckan att få se okända mötas i skratt och glädje, att se nya vänner hitta varandra, att se människor växa. Jag brinner för det. Det känns så bra i hjärtat.

Den här veckan i Tällberg som vi kallar Hälsoveckan är dessutom väldigt olikt alla våra andra träningsresor.

1. Det är vår enda träningsresan i Sverige som är en hel vecka.
2. Vi tar bara en liten grupp (i år är vi 18 deltagare).
3. Vi jobbar med pulsträning där Fitbit sponsrar med klockor (värda nästan 2000 kr).
4. Det ingår både syre- och laktattester av träningsexperten Christer Skog och personliga kostråd av Sveriges ledande IBS-dietist och kostrådgivare, Sofia Antonsson. Dessutom har vi underbara PT:n Rebecca Ekström med oss som tar hand om träningen.
5. Vi utgår från individen som får personliga råd för sin träning utifrån sin puls och utvärdering på syreupptagningsförmågan.

   

Själv är helt såld på det här med att hålla koll på pulsen (det vet ni som följt mig länge) och jag börjar varje dag med att kolla hur min vilopuls varit under natten.

Jaha, tänker du nu. Vad betyder det då? Vad är egentligen vilopulsen ett kvitto på? Enkelt förklarat: Ju lägre vilopuls – desto bättrad tränad är du.

Och jag vill ju vara tränad och känna mig stark!

Nu är det viktigt att ha i åtanke att alla har olika värden när det kommer till sin personliga vilopuls. Att jag har legat på 63 hjärtslag i minuten på natten och någon annan har lägre eller högre, är helt naturligt. Vilopulsen ska man aldrig jämföra med någon annan. Däremot kommer du själv att se när du på allvar går in för att förstå din kropp bättre, hur just du reagerar.

Det är mycket som avgör hur hög eller låg vilopuls du har. Alkohol, stress, sjukdom och infektioner i kroppen är till exempel negativt för dig och du får en förhöjd vilopuls eftersom kroppen får jobba hårt även när du sover för att återställa alla parametrar.

Träning, återhämtning och balans i livet betyder däremot en glad kropp som kan vila på natten när pulsen sjunker. Superenkel ekvation, eller hur? Det betyder också att ju bättre uthållighetstränad du är, desto lägre vilopuls har du när du sover. Så det gäller att hitta en balans mellan träning och återhämtning – så enkelt (och så svårt) är det faktiskt att hitta nyckeln till välmående och ett friskare liv.

Jag hoppas att alla våra underbara deltagare på Hälsoveckan känner att de fått nycklar till att kickstarta ett nytt kapitel i sitt liv. Och till våren funderar jag på att köra resan igen.

Jag hoppas att vi ses där isåfall!