ANNONS
PersonuppgifterCookies

Att begå övergrepp på sin egen kropp (Gravidupdate vecka 19)

/

Så hade hela vecka 19 också passerat i denna graviditeten och det är dags för veckans gravidupdate – vill ni se gravidvloggen för veckan så finns den förresten här, blev ju entreprenörsvlogg i tisdags så denna hamnade lite i skymundan…

Jag läste lite om hur vecka 19 var förra gången när jag var gravid med Charles och då hade också hungern lagt sig lite men jag hade foglossning hela tiden vilket jag verkar slippa denna gången. Skönt. Det var en riktigt gråt-vecka då och det har det inte varit nu men låt oss kika närmre på gravidveckan som gått:

Gravidupdate vecka 19

Barnet är nu 20 cm långt och väger ca 220 gram och verkar må hur bra som helst magen med starka hjärtljud och sparkande och sprallande varje dag… Jag fick höra hjärtat hos barnmorskan i tisdags och spelade in det på film till Rickard och barnmorskan var nöjd och fick höra en spark i mikrofonen också, haha. Det sparkas/kickas någon rejäl gång per dag och oftast när Charles är i mitt knä faktiskt vilket är lite kul.

Alltså helt plötsligt kommer en riktig njinjakick då <3. Charles har däremot inte velat prata med bebisen speciellt mycket denna veckan eller klappa på magen och igår var han extremt på sin vakt av att tanka på närhet och mys med sin mamma. Går säkert upp och ner det där <3.

Jag har fortsatt ont, ont, ont och det var därför jag var hos barnmorskan i tisdags för att vi skulle stämma av lite hur jag ska tänka och hur ont som är ”okej” att ha… Jag har ont i magen dygnet runt och är öm och om jag pressar mig minsta lilla i jobbet eller med fysiska aktiviteter så ligger jag i fosterställning och har riktigt ont på kvällen vilket är uttröttande som tusan såklart. Vi är inte oroliga för att det är något som är farligt för mig eller Bebé eftersom det är likadant som förra gången och bergis är endometriosen som gör att det sliter och drar och gör ont MEN min frågeställning blir ju hur mycket som är okej att jag pressar mig så jag får MER ont och om den typen av smärta kan vara dålig för mig som mamma så jag mår sämre och iom det så påverkar den stressen av smärtan och att inte lyckas få gjort allt jag ska i jobbet kanske i längden graviditeten och barnet.

Så det skickades en remiss till en läkare som vi ska bolla med och se hur jag ska tänka kring det…. För ont kommer jag har varje dag resten av graviditeten, det är bara att acceptera…

Huvudvärken är också envis och det är säkert en mix av min vanliga kroniska huvudvärk, hormonell huvudvärk och att jag blivit dunderförkyld igen vilket också gör att man får huvudvärk såklart. Dessa förkylningarna alltså, phuuu. Det tar på krafterna! Men annars mår jag bra och har sluppit foglossning och halsbränna och sånt som kan jaga en nu…. Håret mår bättre, hyn mår bättre igen och jag klarade mig bra med pigmentfläckar under solsemestern, fick en liten prick på överläppen trots solskyddsfaktor hela tiden men den försvinner säkert efter graviditeten igen. Märkligt det där med hormonerna!

Hormonerna har varit liiite lugnare denna veckan och jag har inte varit lika varken arg eller ledsen och tålamodet är tillbaka. Skönt! Däremot så märker jag att jag börjar känna mig lite fånge-i-min-egen-kropp emellanåt nu och som att den blir mer och mer allmängods som ska vara alla till lags än min egen vilket är påfrestande.

Förra graviditeten skrek min hjärna NEJ, STOPP, LÅT MIG VA många gånger när folk ville kommentera, klappa magen osv men jag vågade aldrig säga ifrån utan stängde av mina känslor och tänkte att jag var löjlig. Detta är en del i det som jag jobbat med hos psykologen för det var samma känsla kring amningen – att min hjärna skrek i panik HJÄLP DETTA ÄR VIDRIGT, ETT ÖVERGREPP OCH JAG VILL INTE men jag stängde av den delen och avfärdade den som ”löjlig” och kämpade på i det tysta. Nu vet jag bättre, alla dessa tankar om övergrepp på min kropp, att jag inte får vara med och styra och bestämma och att det inte är okej att säga nej vet jag idag var det kommer ifrån och nu känner jag att jag måste ha lite hjälp att hitta verktygen att våga säga nej denna gången så min barnmorska skickade remiss till ett psykologteam i Malmö som är experter på sånt här för jag vill inte begå det övergreppet på mig själv om och om igen – att ignorera den totala känslan av panik och viljan att säga nej och pressa mig till saker som jag tror jag måste för att alla andra förväntar sig det av mig. Jag vill kunna säga nej. Jag vill kunna slippa illamåendet av panikkänslorna. Och det behöver jag lite extra hjälp med så jag hoppas jag får tag i en bra psykolog som kan ge mig lite verktyg i tänket kring detta….

#METOO var ju en stor, läskig sak för mig att skriva under på eftersom jag samtidigt var mitt i arbetet hos en psykolog kring just ovan känslor som inte bara är vid graviditeter och bebistid utan annars också och som jag jobbar stenhårt med….Alla minnen och triggerpunkter och triggerord från mina övergrepp dök upp ett par månader efter att Charles föddes och innan dess hade jag grävt ner allt i ett svart hål och ignorerat att jag varit med om det så det har varit ett tungt arbete att bara öppna minnesluckorna och försöka förstå vad som hänt och varför och hur det påverkar mig idag. Det finns ett gäng ord som är triggerod för mig vilket betyder att dessa helt vanliga ord sägs så kopplar min hjärna ihop det direkt med övergreppen och min hjärna spurtar i panik och skriker NEJ JAG VILL INTEEEEEE men sen har jag stängt av det så som jag gjorde då när jag aldrig vågade säga den meningen högt. Vilket betyder att jag gång på gång begått ett litet, litet övergrepp på mig själv. Det jobbiga med de där orden är att de är ord som förekommer MYCKET och OFTA i samband med graviditeter och bebistiden/amning inser jag nu. Förra gången visste jag inte varför jag hade panik eller mådde illa av bara tanken på amning men nu vet jag var grunden är – jag hann bara inte riktigt klart med arbetet för att ta mig igenom och må bra i allt det här vilket gör att jag nu känner mig lite matt inför alla känslorna. Och detta är såklart skitläskigt att skriva om men någonstans misstänker jag att det finns fler som känner igen sig och som kanske kan bli hjälpta av att jag vågar vädra mina tanka lite då och då… (Detta inlägget från tredje delen av förlossningsberättelsen minns jag att jag berörde paniken när Charles var bordomnad när vi kommit hem och vi var tvungna att åka tillbaka igen eftersom han inte ville amma eller ens vakna och när jag satt där och tvingades amma inför ännu en ny barnmorska på uppvisning för att bevisa att vi verkligen testat allt och lite till så var det en av de vidrigaste stunderna under Charles och min första tid och jag gråter av panik bara jag tänker på det.

Där och då vågade jag inte säga nej, jag tvingade mig om och om igen att gå emot panikkänslorna i hjärnan vilket jag är så ledsen för idag…. Vi la ner amningen efter 3 månaders kämpande och då skickade min BVC-sköterska mig till en psykolog för att prata lite om det och det var alltså där hon hittade allt det här från ungdomen i mig som förklarade så mycket.)

Amningsfrågan är tung för mig och jag minns en mening jag fick på bloggen förra gången: ”du verkar ju ha mjölk och du verkar vara påläst så nog vet du att amma är det bästa för ditt barn – varför gör du inte det då?!”. – nu förstår jag ju exakt HUR ont den kommentaren gjorde där och då och varför jag in klarade av att ge ett vettigt svar på det men senare bloggade jag ”att inte amma” på hösten men varken vågade eller orkade berätta hela sanningen för jag visste den knappt själv där och då…. Nu orkar jag berätta delar av det iaf och jag vet inte hur jag vill göra inför denna gången, jag vet bara att jag inte vill vara rädd för att säga sanningen.

Tung gavidupdate idag, jag vet och tyngre blir det när jag klurar på förlossningssätt men mer om det nästa vecka…. Nu vill jag se fram emot RUL på måndag och att förhoppningsvis äntligen få veta om det är en liten son eller en liten dotter som bor i min mage…. Vad tror ni det är?

Här kan du läsa om:

vecka 1 och 2
3 och 4
5 och 6
7 och 8
9 och 10
11 och 12
vecka 13
vecka 14
vecka 15
vecka 16
vecka 17
vecka 18

hur det gick till när vi blev gravida

hur det var när vi slutade med p-pillerna

42

Kommentarer granskas inte i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetslagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se. Du som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för vad du skriver.

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy och regler för kommentarer.

© Expressen Lifestyle AB, 105 15 Stockholm Bud: Gjörwellsgatan 30, StockholmTelefon: 08-736 53 00