ANNONS
PersonuppgifterCookies

Det finns ett mirakel i min mage!

/

Nu vågar jag äntligen berätta för er vad vi pysslat med de senaste åren utanför allt som synts på bloggen… En resa som egentligen började ta fart redan 2011 efter den där operationen där jag fick beskedet att jag hade endometrios. Vi bestämde oss för att inte oro oss för framtida eventuella svårigheter att bli gravida för just då var vi mitt uppe i en bröllopsplanering och varken jag eller Rickard var alls i barntankar just då… Det var något som låg minst 5 år bort i tiden kan jag säga!

2012 under våren var jag inne på SÖS för en rutinkoll efter operationen och eftersom det bara var ett blodprov och en liten undersökning sa jag till Rickard att han inte behövde följa med – då visste jag inte att den inte allt för sympatiska kirurgen som opererat mig skulle slänga ur sig i förbifarten att alla tester de tagit på mig visade att vi ”högst troligen inte skulle kunna få barn utan hjälp”. Jag var inte ens insatt i exakt vad de hade tagit för tester eller att jag skulle kunna få ett sådant besked så jag blev lätt chockad där jag satt och fick höra om mina låga AMH-värden.

Efteråt ringde jag Rickard gråtandes från en bänk, skulle vi behöva ta ställning till allt det där redan nu iaf?

Vi bestämde oss för att packa ner informationen i en liten låda till minst efter bröllopet och bara trycka på ”IGNORE”-knappen. Istället planerade vi en härlig bröllopshelg som vi firade med alla våra nära och kära i augusti. Det funkade helt okej att ignorera beskedet under den här perioden faktiskt! Men när vi väl satt med fötterna i sanden och paraplydrinkar i handen på en liten ö i Maldiverna på vår bröllopsresa var det svårt att inte lyfta på locket till den där lilla lådan för oss båda… Vi hade ju fått beskedet att det kunde ta tid för oss, att vi ”högst troligen” behövde få hjälp och då snurrade ju tankarna på om vi kanske inte ens kunde då heller – isf var ju adoption nästa steg och även det tar ju flera år… Att lägga barnplanerna på hyllan tills jag var 30 år var inte längre ett alternativ insåg vi och tanken skrämde oss båda rejält där och då!

Det mest fantastiska i denna stunden var faktiskt att vi båda såg det som det mest självklara i världen att vi skulle adoptera om vi inte kunde själva – en familj skulle vi bli någon gång på ett eller annat sätt! Den kärleken man känner när man kommer fram till det, att hur läskigt det än är att tänka tanken att vi kanske aldrig får några biologiska barn där alla säger ”hen ser ut preciiiis som du” men att ingen av oss blinkade en sekund på att nästa steg blev adoption isf. Det finns ju så många barn som behöver föräldrar! Den kärleken man känner i sitt äktenskap då är enorm och tanken på adoption är absolut inte självklar för alla har vi förstått… Jag minns en vän som sa att om det var hon som inte kunde så skulle hon absolut behöva adoptera ”vita barn som ser ut som jag så man slipper allas blickar isf”.

Jag har ju nära släktingar som är adopterade och jag har aldrig sett dem som något annat än min mosters och morbrors barn och mina älskade kusiner. Färgen på hyn spelar ingen roll!!! Och tankarna på adoption har snurrat de senaste åren såklart, men mer om det en annan gång…

I november 2012 var P-pillerna kastade och nu 2 år senare och ett par smärtsamma utredningar för ofrivillig barnlöshet, alldeles för många månader med mens för min del (främst eftersom det är så pass mycket mer blod som läcker ut i buken när man har endometrios och man går utan p-piller än när man bara släpper igenom mensen 3-4 gånger om året som man gör för att undvika detta… Men också såklart för den fruktansvärda smärtan varenda gång man inser att det ”inte gick denna gången heller….”) OCH 3 IVF-behandlingar kan vi äntligen berätta den glädjande nyheten att jag har ett litet mirakel som växer i min mage!!!!! Vi ska bli 3 och en liten familj i sommar.

Vi fick se ett embryo som bara var 4 ynka celler som satt ihop och det var så mini-mini-minilitet så vi valde att kalla den Mini när det sattes in i mig i september. Tänk er att ha sett 4 celler som sitter ihop på en skärm och sedan gå och vänta och hoppas på att det embyrot stannar i en och växer till sig till ett foster och vårt blivande barn! Det är verkligen ett mirakel!! Och när vi var i vecka 7 fick vi återigen se Mini på skärmen men denna gången med ett tickande litet hjärta grät vi floder. IVF-försöket hade lyckats! Mini valde att stanna hos oss och nu imorgon går vi in i vecka 14 och allt har fortsatt gått bra, vi väntar barn och inte vilket barn som helst – ett efterlängtat litet mirakel som vi kämpat efter med hormoner, sprutor, infektioner och smärta. Nu är det äntligen vår tur!

Mini, vi ses i sommar!

Jag lovar att berätta mer om allt kring IVF, endomterios och barnlöshet framöver för jag vet själv hur mycket jag sökt efter sådan information under våra år så feel free att ställa frågor längst vägen!

243

Kommentarer granskas inte i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetslagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se. Du som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för vad du skriver.

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy och regler för kommentarer.

© Expressen Lifestyle AB, 105 15 Stockholm Bud: Gjörwellsgatan 30, StockholmTelefon: 08-736 53 00