ANNONS

Vi bestämmer morgondagens ideal!

/

Sitter och klurar efter att ha snurrat runt lite i cybervärlden. Just ikväll handlar mina tankar om att ”korrigera” sig själv. Just det ordet används, korrigera. Alltså rätta. Och då antar jag att det som varit innan är fel? Om man måste ”rätta” det? Felet handlar inte om en funktionsnedsättning av något slag – att du tappat en tand och bara tuggar på ena sidan, till exempel. Eller att du inte kan andas ordentligt genom en trång näsa. Felet är av ett annat slag. Det handlar om att du i samhällets ögon inte (längre) är snygg nog.

Ämnet snuddades lite när jag hade sexvecka här på bloggen och det handlade om kroppen. Jag vill inte ha diskussioner på individnivå i detta ämne. Därför går jag inte närmare in på vad som fick mig att tänka på detta ikväll. Det handlar nämligen inte ett dugg om individ. Det handlar om strukturer och om ideal. Om vad vi lär oss från start, om förväntningar på oss som kvinnor. Och det allra, allra mesta handlar om hur vi ser ut. Det är i alla fall det främsta. Sedan finns det enormt mycket andra förväntningar inbakat i idealen…

Hur som helst så fastnar jag i argumentet att man gör saker ”för sin egen skull”.  Och när hjärnan går på högvarv för att den inte får ihop alla trådar så söker jag visdom hos andra. Nämligen Hanne Kjöller  och den artikel jag tidigare skrivit om. Jag blir så glad när någon klok person säger det där som löser upp knuten inne i mitt huvud och bara lägger trådarna på plats. Hon säger det så enkelt och så ”huvudet på spiken”:

”Människors enskilda val blir andras ideal”.

Jag VILL inte skuldbelägga, vi har nog med sådant i vår värld. Men om man inte säger någonting så bara fortsätter ju denna skönhetshets att sippra fram utan motstånd. Ska den få göra det? Kan man liksom uppmana till eftertanke? Men vem är jag att göra det?

Okej ska försöka bena ut saker lite, för mig själv åtminstone. När jag var i tonåren så fanns det inte på kartan att någon skulle ”fixa läpparna”. Det kanske var några skådisar som hade fyllt dem, eller inte fyllt? Och var det fint? Det var i alla fall så långt bort från verkligheten, från ”vanliga” männsikor. Många år senare sitter jag på Instagram och klickar mig från bild till bild och hamnar till sist på en sida med en ”helt vanlig tjej” som skriver att ”imorrn ska hon äntligen fixa läpparna igen”. Folk i kommentarsfältet: ”Åå gud vad kul! Härligt! Dina läppar är så snygga. Var gör du dina? Hur ofta gör du det?” Och så vidare. Jag tappade hakan. Är det samma sak att fixa läppar som att gå till frisören, nu för tiden? Bilderna efter var bevis på hur fint det hade blivit. Flödet fylldes av plutbilder i olika vinklar och komplimangerna flödade.
Det har gått ifrån att vara något som någon i Hollywood gör till vad vem som helst gör.  Och även om det var ett tag sedan jag var i tonåren så har det gått ruskigt fort. Och i så fel riktning!
Ingrepp har gått från något långt bort till något så himla nära. Inom räckhåll. Och oavsett hur man vrider och vänder på det, hur mycket man än gör det för ”sin egen skull” så göder man ett ideal. Ett ideal som inte är sunt. Ett ideal som talar om för unga tjejer att de aldrig, aldrig duger. Som talar om för nyblivna mammor att det allra viktigaste när du fått ett litet liv i dina armar är att bli smal och fast. Ett ideal som säger att ålder är något negativt. Att det viktigaste av allt här i världen är att vara snygg.

”För sin egen skull” är ju såklart ”för alla andras skull”. För man skulle ju inte ha känslan av att något är ”fel” om inte omvärlden talade om att man hade de där felen.
Inte sjutton rakar jag bikinilinjen för att jag njuter av rakbladet, den svedda känslan eller de röda prickarna. Jag rakar bikinilinjen för att jag, sedan jag var rätt liten, förstått att hår på kvinnor är ”ofräscht” och ”onaturligt”. Ja förutom om det sitter på huvudet eller är fransar då.
Inte skulle väl någon känna sig okvinnlig med små, hängiga bröst om inte omvärlden talat om att det är de fylliga och stora brösten som är det som är kvinnligt.

På individnivå går detta inte att diskutera. Det är alltför svårt att ifrågasätta ett agerande utan att det börjar handla om person och skuldbeläggande, och skulden hamnar fel. Det är inte den som ger vika för idealet, så som så många gör så ofta (undertecknad inkluderad) som bär skuld. Det är skönhetsidealet som bär skulden och hela jäkla samhället som göder det hela jäkla tiden.

Men visst vill jag att vi gemensamt slåss mot det här idealet, att vi bara vägrar att vika oss, att vi vägrar utsätta våra kroppar för smärta och fara för att få känna att vi duger som människor. Jag vill ju att vi ska duga precis så som vi är! Jag vill att kroppen som är en sådan extremt avancerad och fantastisk maskin ska få så mycket mer pepp och så mycket mindre skäll än vad den får. Fan alltså. Det borde handla om så mycket mer än hur man ser ut när man ser sig själv i spegeln. Kan vi inte hjälpas åt och påminna varandra om det? Att samhället med sina förlegade, sketna ideal kan ta och stoppa upp dem där solen aldrig skiner och tutta på?

Hanne Kjöller igen: Summan av människors enskilda val bestämmer morgondagens normer.

Det är VI som bestämmer morgondagens normer. Kom igen! Vi gör’t!

Oh my gooood! Har jag alltid varit såhär het??

28
0

Kommentarer granskas inte i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetslagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se. Du som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för vad du skriver.

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy och regler för kommentarer.

© Bonnier Magazines & Brands AB i samarbete med AB Kvällstidningen ExpressenTelefon: 08-736 53 00