ANNONS

Förra Labor Day weekend var ödestiger

Kära vänner,

Vid det här laget skulle Erika och jag ha befunnit oss på Nobis hotell i Stockholm i väntan på inspelningen av ‘Hide & Seek’ producerad av ITV och skapat av ingen mindre än Joakim Lundell. Att få träffa Jocke och Jonna, Norrköpingsbor som dom är hade varit jättekul. Och att få se mig hänga i taket för att inte bli upptäckt av dom hade nog blivit en sällan glömd syn. Men jag har en misstanke om att de nog hade blivit Erika som utfört de akrobatiska konsterna istället. Men så blev det inte den här gången, vi fick inställa resan och jag behöver kanske inte gå in på anledningarna här. Men glöm nu för all del inte att se på programmet som visas på Halloween på Discovery, kanal 5. Det kommer att bli fantastiskt!

IMG_5369_Facetune_02-08-2021-21-47-50

Förra Labor Day här i Pacific Palisades blev ödesdiger för mamma och för oss. Det var då mamma fick sitt första och värsta kvävningsanfall då en manlig caregiver la henne platt medan hon matades med sonden. Mordtankar efteråt som ni kanske förstår!

En kraftig lunginflammation utvecklades som resultat och mamma har inte kunnat tala sedan dess. SIsta gången jag hörde mamma säga något var på hennes födelsedag den 18 februari (95 år). Hon sa ‘I love you’ och det får jag leva på resten av mitt liv. Det är ju det man mest av allt vill få sagt, eller hur? Och i min familj säger vi det ofta till varandra. Man vet ju aldrig om det är sista gången på jorden.som man hör de orden uttalas. Att hon blev stum efter lunginflammationerna och kvävningsanfallen finns ingen förklaring till. Min kusin Christina tror att det kan vara att hon hamnade i något slags chocktillstånd. Men jag får trösta mig med att hon fortfarande skiner som en sol när hon får se mig och ler igenkännande emot mig.

IMG_5456_Facetune_05-08-2021-13-32-31

Ni kanske undrar varför mamma aldrig blir utskriven från sjukhuset. Det beror inte på att hon är så sjuk så hon måste stanna kvar på lasarettet. Mamma har överlevt allt och är så stark och modig och hennes vilja att leva är så tydlig för oss alla.

Anledningen till att hon inte får komma hem är att sjukhusets ‘case manager’ inte har kunnat hitta en ‘home health agency’ som kan ta hand om henne hemma med sjuksköterskor etc.

Jag vägrar att sätta tillbaka mamma på hospice där de så fort hon blir sämre och behöver sjukhusvård kommer farande med sitt jädra morfin. Att morfin behövs i vissa fall i slutskeendet av livet är ju helt klart, men inte i mammas fall. Min pappa hade benmärgscancer och det var så hemskt med så svår värk, då måste man ge morfin.

IMG_6466

I mammas fall som inte har värk så skulle morfinet, med hennes låga blodtryck, döda henne ganska omedelbart och hon skulle somna in i sömnen. Det kan jag inte leva med, aldrig i livet! Att vara mors mördare som min kusin, Mikael Nyquist är inget jag vill ha på mitt samvete. Finns inte en chans att jag skulle vägra mamma den vård hon behöver då hon får en ytterligare ‘aspirations attack’. Chanserna är små att hon överlever ändå, men hittills har hon överlevt sepsis och lunginflammationer… Detta har alltid orsakats av att vissa vårdgivare inte kan få in i sitt huvud att mamma inte får läggas platt vid sondmatning och att man måste vänta 20 minuter då pumpen stängts av innan hon läggs platt för omvårdnad (all sjukvårdspersonal som läser detta vet vad jag menar).

Mamma har en dålig försäkring (Medical) och kan inte kvalificeras till att få en bättre och man har mycket svårt att hitta en hemhjälpsagentur som kan ta hand om mamma i Pacific Palisades (rikaste området) där ingen patient har den dåliga försäkringen som mamma har. Så det är dilemmat! Under tiden har mamma det jättebra med bästa rummet med en härlig utsikt och dessutom har hon vårdgivare som jag betalar för att hålla henne sällskap 24 timmar dygnet.Jag försöker även komma till henne varje dag eller kväll och sjukhuset börjar kännas som mitt andra hem.

AfterlightImage

Detta ar en liten uppdatering om situationen. Erika går ju på Pitzer College och hon är hemma nu i skrivandets stund. Vi har det bra på det viset eftersom det knappt känns som hon har flyttat ut eftersom universitetet är så nära vårt hem (bara en timma utan trafik) och hon är lika mycket här som där. Bästa av två världar vill jag säga och jag är mycket tacksam för det.

Hoppas nu att ni får en underbar vecka därhemma. Jag saknar Sverige jättemycket och hoppas att vi kan ses snart igen.

Varmaste hälsningar,

Gunilla

2

Kommentarer granskas inte i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetslagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se. Du som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för vad du skriver.

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy och regler för kommentarer.

© Bonnier Magazines & Brands AB i samarbete med AB Kvällstidningen ExpressenTelefon: 08-736 53 00