Sorry för glest bloggande just nu, men ska lista upp vad jag pysslar med omlott och också på samma gång i detta nu så kanske ni har lite mer förståelse 😊

På fredag spelar jag live på Slow Fashion Week Stockholm och ska ha premiär för en helt ny låt, så har repat och repat. Kom förbi vetja! Gratis och mysigt!

Och denna låt (på svenska! ”Vibrationer” heter den) ska produceras färdigt för att släpps om några veckor. Så jobbar på med det i studion, parallellt med två andra låtar vi ska skicka in till Mello nästa vecka. Kommer dom inte med släpper vi dom ändå, senare i höst och det kräver planering och så vidare.

Planerar och repar inför en större spelning på en magisk scen om några veckor, bland annat med en stråk-duo! Så häftigt att se (höra) sina låtar arrangera om för intima akustiska versioner med stråkar och klassiskt piano. Mer info om detta gig kommer snart!

Jobbar på med en helt annan grej jag är delaktig i, som lanseras i slutet av september och handlar om kvinnors stress och återhämtning.

Eftersom jag har en nyckelroll i projektet är det m y c k e t att stå i. Men kommer bli bra och viktigt, längtar efter att få berätta och dela detta med er!

Går en 15 veckor lång KBT-behandling mot ocd (tvångstankar och tvångshandlingar, som jag levt med på en måttlig men ändå jobbig nivå sedan jag var åtta). Har min tredje session på torsdag, berättar mer nästa vecka när vi påbörjat den konkreta exponerings-terapin.

Gör klart det sista för att skicka in en stämning mot svenska staten till Europadomstolen, för att genom att döma mig för grovt förtal efter #metoo har kränkt min grundlagsskyddade yttrandefrihet. Väldigt få fall tas upp av Europadomstolen men ändå värt att skicka in. Mycket jobb här också, mängder av bilagor som ska med. Får tack och lov hjälp av en vass juridik-kunnig person, men ändå mycket för mig att fixa.

Ha möte med bokförlag om bok som blivit uppskjuten på grund av allt ovan.

Och hantera ungar med olika behov och aktiviteter som rullat igång och gravida kompisar man vill skämma bort och ja, en man att prata och ligga med så gott det går när man inte däckar vid nattning.

Men mår mycket bättre än i somras och känner mig taggad på att kavla upp och hålla på med allt jag tycker är kul och viktigt. Hösten är som sagt min tid, och idag var det sådär perfekt krispig luft ute!

Det absolut bästa med att vara fokuserad på kreativa och produktiva grejer att man absolut inte har någon ork eller tid till bullshit. Inga destruktiva konflikter, gnälliga människor som bara vill få en att sugas in i deras gnissel och projiceringar…

Borde kanske skaffar en vovve att rasta också så är no bullshit-balansen perfekt 😅

Igår hade jag en sån där utomkroppslig upplevelse, såg mig själv och hela situationen utifrån och fick en smocka av obarmhärtig verklighets-uppdatering.

Efter barnkalas kommer ett friskt glas vitt.

Och det var just på ett barnkalas som det hände. När jag stod bland massa Duracellkanin-ungar och svettiga föräldrar som hinkade kaffe, och vi pratade om semestern som varit, någon köksrenovering och annat ytligt ofarligt så slog det till. Som att den 25-åriga Cissi med rosa hår och livet i smärre kaos stod och kikade genom nyckelhålet, med lika mycket fascination som panik.

Jag har absolut ingen längtan efter att vara 25 igen, allt är tio gånger bättre nu. Men det är ganska svårt att ta in att man är EN RIKTIG VUXEN. Att andra man brukade ehm röka på och drömma stort och flummigt med på sunkiga efterfester rätt vad det är ser ut som begynnande gubbar eller tanter och köper takbox för sin skidsemester.

Eftersom jag ju aldrig riktigt längtade efter barn, det liksom bara hände, så är det fortfarande svårt att greppa att man är en tvåbarnsmorsa som står och pratar om skolgrejer med andra föräldrar. Det känns lätt som en Grotesco-sketch där Henrik Dursin närsomhelst ska klä av sig naken, sätta en hatt framför kuken (eller vänta, det var ju Per Andersson) och börja sjunga om det.

Vartenda föräldramöte jag varit på hittills känns precis som början på en Grotesco-sketch. Och jag tänker (nästan högt) att är så många vuxna såhär tråkiga och träigs? Har dom alltid varit det eller kom det efter 35?

Och: låtsas massa andra också eller är mest jag som inte direkt kan identifiera mig som en vuxen såsom en vuxen ska vara? Kan man säga på ett barnkalas att man inte hade tänkt skaffa barn och att man längtar efter att prata om annat än enbart sånt som är relaterat till sina avkommor?

Japp, det är verkligen som ”Just like that” – det har gått 20 år men man har inte hängt med. Och det skrämmer skiten ur en eftersom man påminns om hur snabbt livet passerar, hur förgängligt det är och hur usel man ofta är på att ta tillvara på prick här och nu. Med eller utan takbox.

De senaste veckorna och några veckor framåt har jag minst sagt mycket att stå i, och som vanligt (på grund av frilans) olika saker plus det sedvanliga familjelivet ovanpå det. Hur håller man då rimligt fokus och håller ihop; med en utmattning i bagaget?

Adhd:n gör ju att jag är väldigt mycket av eller på. Att byta spår i hjärnan tar stundtals orimligt mycket energi. Äter medicin (mot adhd alltså) ibland men hatar alla jobbiga biverkningar som vägrar ge med sig. Så enda vettiga sätter att hålla ihop är rigorös struktur och rutiner som om man vore ett barn.

Vuxet barn javisst. Men det kan tack och lov också ha sina fördelar 😅

Sova bra, äta bra, röra på sig så mycket man kan mellan allt stillasittande som ska göras är mina livsviktiga nycklar. Varje kväll skriver jag en lista på nästan precis allt jag ska göra dagen efter, och då ingår alltså sånt som ”tvätta håret”, ”gå ut med återvinningen” och ”ringa Charlotta”. Annars hade väldigt lite funkat. Håret hade varit en enda stor fettig dread, man hade kunnat bygga Nimis av all återvinning i hallen (mitt område, Linus tar vanliga soporna eftersom det finns råttor i källaren och jag är paniskt rädd för jag råttor och hellre typ äter en jäst bajskorv än går ner dit och eventuellt råkar stöta på Tjoffsans elaka kusin) … och nej, inga viktiga samtal hade blivit ringda.

Man måste ju jobba medsina utmaningar, inte emot. Inse sina brister utan självömkan och försöka skapa så funktionella förutsättningar som möjligt utifrån dessa. Det låter ju helt själkvart men eftersom jag tydligen är hyfsat trög så tog det fram till typ 37 års ålder att fullt ut greppa den här avgörande koden.

Men struktur och rutin är en färskvara och alla dagar är långt ifrån stabila. Jag fastnar i av eller på-träsket, får påminna mig om vad mitt ojämna dopaminflöde kan göra med skallen och stanna upp och ja, verkligen aktivt hantera när det händer. Mer om det i ett kommande inlägg.

Det är för övrigt tydligen fortfarande sommar, men det har min garderob ingen förståelse för, så igår höll jag på att hamna i en riktig Ross i Vänner-situation med dom här snajsiga lackbrallorma. Var på en offentlig toalett och det var plötsligt 800 grader både inne och ute, så när jag skulle dra upp byxorna efter att ha kissat så satt dom fastlimmade halvvägs nere. Alltså FASTLIMMADE i hud, hår och go svett från att ha suttit på ett möte i en fåtölj i nån timma.

Många skakiga minuter och en halv rulle Torky-papper senare kunde jag klä på mig ordentligt igen och lämna toaletten, med en något frustrerad kö utanför…

För övrigt är det många som frågat om hur det gått med CBD-oljan som jag testat drygt en vecka nu, mot ångest, oro och andra adhd-symptom (och även mot PMS) och min recension hittills är: har tagit för låg dos, eftersom jag märkte en kännbar förbättring av dessa grejer första dagarna, men inte längre. Ska testa en annan sort med högre koncentrat (30 % istället för 10 % CBD) så återkommer om någon vecka igen eller två, med en uppdatering!