ANNONS
PersonuppgifterCookies

Mamma 60 år

Igår firade vi vår älskade mamma som fyllde 60 år. Vi åkte hem till henne på natten och överraskade henne vid midnatt. Hon trodde inte att vi skulle komma så hon blev verkligen överraskad. Vi bjöd henne på bubbel, bakelse och ett filmklipp med massa videohälsningar. Jag och Jessica har kontaktat gamla vänner till henne som fått skicka hälsningar. Det var en uppskattad present som rörde henne till tårar.

Barnen var så glada över att få följa med på restaurang. Vi går inte ut och äter så ofta, så när vi gör det blir det nåt alldeles speciellt. 

Jag skulle ta en bild på mig själv för att se om det syns att jag fått nåt strul med käkarna. Igår eftermiddag kom det som en låsning från ingenstans. Jag kan inte öppna munnen helt och det känns stumt/stramt/stelt. Det gör inte ont, det är mer bara obehagligt och märkligt. Jag googlade såklart (som jag alltid gör, som man inte ska) men är inte orolig.

Jag tror inte att det är nåt fel, det kommer säkert gå över. Men när jag såg bilden såg jag på mina ögon att själen är lite… tom? Jag känner mig lite tom. Likgiltig. Det vet jag också går i perioder och har alltid gjort. Att acceptera att det psykiska måendet går upp och ner är ett steg mot att må bättre. 

Philip valde skjorta och fluga igår och en keps bak och fram. ”Ser jag cool ut? Ta en bild!” frågade han innan vi skulle gå hemifrån. Jag svarade att han alltid ser cool ut, men extra coolt med kepsen. Min lilla flipp, en liten stor kille med så mycket kärlek i hjärtat.

0

Kommentarer granskas inte i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetslagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se. Du som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för vad du skriver.

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy och regler för kommentarer.

Lejonmamma

Tystnad. Brus. En puls som rusar och ett hjärta som slår fort. En inre lejonhona som morrar, ryter och ställer sig upp på bakbenen. Hotad. Inträngd i ett hörn. Men hon ger aldrig upp. Aldrig. Från den dagen hon blev mamma, till den dagen hon tar sitt sista andetag ska hon skydda och älska med allt hon har. 

Texten ovanför skrev jag på instagram för ett tag sen. Jag fick många dm:s med mammor som kände igen sig i texten. Egentligen säger texten ingenting om sammanhanget när det kommer till mig själv, men det spelar ingen roll. Oavsett situation som gör att du som förälder känner att du vill skydda ditt barn, tycker jag texten passar in.

Det hände något med mig när jag blev mamma, vilket självklart inte är unikt för mig. Jag hade ingen aning om hur hjärtat skulle växa när Alice kom. Hur mycket skyddsinstinkt som skulle ta plats i min kropp och i min själ när jag blev mamma. För mina barn skulle jag göra allt. Man har ju hört om mammor som lyft på bilar när ett barn hamnat i fara.

Någon som skulle vara fysiskt omöjligt egentligt, blir till verkligheten när det behövs. Samma känner jag med det psykiska. Att man ibland pressas till sitt yttersta och andra säger ”hur orkar du?”. Men man orkar. Jag orkar. För att man måste. För att det bor en inre lejonhona i själen som säger ”ge inte upp”. Skydda och älska med allt du har. Det är mitt motto som mamma.

1

Kommentarer granskas inte i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetslagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se. Du som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för vad du skriver.

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy och regler för kommentarer.

Klar med barn – hur vet man?

Ibland får jag frågan om jag och P inte vill ha ett gemensamt barn. ”Ska inte ni skaffa ett barn? En bebis som vara är er”. För det första tycker jag att ordet skaffa låter så märkligt, men det är väl så man säger. Jag kan ärligt säga att jag inte kände mig färdig med barn förut. Hur vet man att man är det? Den där känslan av att inte vara färdig har gått i vågor de senaste fem åren. Ett tag drömde jag om att få vara gravid igen och ta hand om en liten, nyfödd och rosa bebis. När jag tänker tillbaka på graviditeterna med Alice och Philip är det lätt att bara minnas allt som var enkelt och bra. Det var dock tufft då jag fick foglossning med båda. Och att bli gravid igen så snabbt, när Alice bara var fyra månader var speciellt.

Här var jag gravid med Philip, sensommaren 2015.

Jag sparade mina graviditetstest så länge. De ligger säkert kvar i någon låda i förrådet. När jag var gravid med Alice var testet det enda fysiska som fanns som bevis, fram till första ultraljudet när jag fick med mig en bild. Märkligt ändå, men det var så overkligt att det låg en liten människa i magen.

Såhär liten var Alice när Philip föddes. Gulliga lilla Allan.

Philip föddes i ett badkar på BB Sophia den 3 september 2015. Just nu känner jag inte att jag vill ha fler barn. Jag är så nöjd med mina två som nu är 7 och 8 år. Jag är dessutom bonusmamma till två älsklingar och det har gjort att hjärtat har växt ytterligare. Men jag vet ju att den där känslan går i vågor. Jag älskade att föda barn, själva förlossningarna är det häftigaste jag har upplevt.

Ni som läser bloggen och har barn, drömmer ni om fler barn? Jag vet att det inte är en självklarhet att få fler barn, men känslan kan ju ändå finnas där. Att man antingen är nöjd, eller vill ha fler. <3

19

Kommentarer granskas inte i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetslagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se. Du som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för vad du skriver.

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy och regler för kommentarer.

© Expressen Lifestyle AB, 105 15 Stockholm Bud: Gjörwellsgatan 30, StockholmTelefon: 08-736 53 00