Nu har jag avslutat min terapi för den här gången och det känns bra. Jag tycker aldrig att jag känner mig helt klar, men gör man någonsin det? Livet pågår och nya saker händer som formar, förändrar och flyttar oss framåt. Eller bakåt. I vissa perioder i livet är det mycket som händer och för mig kan det vara svårt att hitta balans i livet.

I april när jag träffade min terapeut för första gången mådde jag inte alls bra. Jag mådde sämre än jag ville inse. Nu när jag var på mitt sista samtal pratade vi om enkäter som jag fyllde i under mitt första besök. Jag var deprimerad och utbränd. Jag hade så svårt att ta in att jag skulle vara utmattad och ha gått in i väggen. Jag kunde fortfarande jobba, vara mamma och sköta vardagen. Men jag var inte glad.

Men på insidan skavde det och jag kände mig orolig. Jag hade vissa korta stunder där jag kunde känna ett lugn, men inom mig bodde ett mörker, en stress och enorm oro.

En inre stress jag levt med i många år som hur jag än vrider och vänder på det, aldrig kommer försvinna helt. När psyket inte mår bra tar kroppen till slut stryk. Det tog stopp helt enkelt.

Jag har nu fått lära mig att jobba mycket med acceptans. Både när det handlar om mig själv, mitt beteende men också andra människor. Jag kan inte förändra andra människor, men jag kan jobba med mig själv. Det har varit lärorika timmar med många tårar hos min terapeut. Jag har fått med mig hemläxor som har varit tuffa, men också utvecklande.

En övning jag fick var att skriva ner exakt vad jag gjorde under tre dygn. När jag åt, sov och gjorde annat. Jag skulle skriva upp vad under de dygnen som gav mig återhämtning. Jag insåg då att under just den perioden (och under andra perioder i livet) hade jag ingen återhämtning. Jag sprang på alldeles för snabbt utan att stanna upp. Det har jag blivit bättre på nu, men jag måste ständigt påminna mig själv om att inte hamna där igen.

Det låter klyschigt, men ingen kommer tacka mig för att jag bara rusade på och inte stannade upp. Ingen. Jag är tacksam till min husläkare som lyssnade på mig när jag inte mådde bra och jag är även tacksam till mig själv som tog tag i mitt mående.

Jag kan lätt vifta bort det dåliga måendet och tänka ”det är inte såhär det känns att vara utbränd”. Eller ”deprimerad, nej, det är jag inte”. Men enkäterna visade någonting annat. Idag känner jag mig starkare och jag har börjat äta antidepp igen. Jag åt det förut i flera år men när jag även började med adhd-medicin kände jag att jag kunde plocka bort antideppmedicinen. Nu känner jag att jag är på benen och den där grå, tunga känslan är borta. Samtal, jobb med mig själv och medicin fungerar för mig. Att gå ut i skogen utan hörlurar och bara andas är också något som lugnar ner mig och får mig att stanna upp.

Jag var och såg Lisa Nilsson i veckan och det var en magisk konsert från början till slut. Jag och mamma var och såg henne 2017, men då hade vi platser ganska långt från scenen. Nu satt jag långt fram och det var en helt fantastisk spelning. Jag skrattade, grät och fick gåshud. Hennes röst berör mig in i själen. Hon sjöng Staffan Hellstrands ”Lilla fågel blå” och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Jag tänkte på min älskade faster, hur mycket jag saknar henne. Det är alltid speciellt när sommaren blir höst, för det var på hösten hon dog. Jag saknar henne lika mycket nu som då, men sorgen är inte längre lika skarp. Jag känner fortfarande att hon är med mig. Jag får då och då små tecken från henne som jag blir glad över. Älskade, fina faster. Hon fick alldeles för kort tid på jorden.

Lisa och Mattias – En duo i nöd och lust.

Att gå på konsert ger så mycket till själ och hjärta. Jag kände mig påfylld med energi när jag gick därifrån. Lycklig och tacksam till livet! Har ni inte sett Lisa live och får möjligheten att göra det tycker jag verkligen att ni ska ta den chansen.

Just nu är jag och Jessica inne i en period där vi är så lika. Det har inte alltid varit så, ibland har vi mer varit syskonlika. Nu har vi klippt oss i likadana frisyrer och har samma nyans på håret. Någon som skiljer oss åt är våra näsor. Min näsa drar neråt och Jessicas pekar lite mer uppåt. För ett par år sen var mamma helt övertygad om att jag opererat min näsa. Det har jag inte, näsorna är bara olika. Hade jag fixat snoken hade jag inte gjort den som den ser ut nu. Jag har tidigare haft komplex för min näsa, men inte så pass att jag är villig att förändra den. Däremot tycker jag att Jessicas näsa är så mycket gulligare än min.

Jag väger mig sällan, men jag behöver göra det när jag går på mina adhd-kontroller. Jag tror att jag och Jessica dessutom väger exakt lika mycket nu, så det är inte så konstigt att vi är så lika som vi är.