ANNONS

Från ett regnigt Mallorca till kvinnokraft på Årsta slott

/

Vad händer när förväntningarna bara regnar bort? Har varit på vandringsresa med M-magasin på Mallorca i ösregn och då talar jag inte om en dag utan om fyra av fem. Ja, ingen kan råda över vädret inte ens M-magasin. Men inget ont som inte har något gott med sig. Vi fick alla testa våra av affärerna regnsäkrade kläder (“Den här ponchon klarar allt. Svar: Nej det gjorde den inte”) och jag tror några affärer får återbesök om så inte är fallet, så vet de flesta vad deras regnkläder tål till nästa gång. Det andra goda var att jag verkligen blev imponerad av M-kvinnornas terränggående natur. Blöta och med plaskvåta skor räddade vi oss in på ett kafé i en by och alla skrattade, drack espresso eller värmde upp med Irish coffee och en kaka to die for. Och det blöta torkar ju!

image2

Läsarna tyckte jag såg ut som Ringaren i Notre dame

IMG_6903

Det inte bara regnade, det blåste också…

Och så fortsatte det, vilket gott humör och hur lösningsorienterade var inte M-kvinnorna!

Maten, särskilt tapasen var jättegod och gå-mer-resan förvandlades till gourmet-resan.

Och i den berömda byn Valldemossa står Chopin staty, så fick man lära sig lite om den omtalade kärlekshistorien mellan honom och älskarinnan George Sand. Han lämnade byn, paret var helt enkelt för mycket för byborna men framförallt var vintervädret olämpligt för både pianofingrar och dåliga lungor. Visste ni att han dog i Paris och begravdes på Per lachaise-kyrkogården – men hjärtat begravdes i Polen, hans hemland. Det hade han bestämt. Kan man göra så idag? Då skulle jag kunna tänka mig att  begrava mitt hjärta i Rom och resten får bli till aska i mammas columbarium i Högalidskyrkan, (Hon har en fyrarummare, moster får också plats och Lucio om han vill).

IMG_6850

Ingalill med en citron. Jo, vi var på citruslunch hos en odlare som tagit fram alla sorter.

IMG_6909

Guiden Helle med en klassisk mallorcinsk kaka Ensasimades som vi gladeligen smackade i oss

image3

Chopin som sägs ha dött i tuberkulos men nya rön påstår cystisk fibros.

IMG_6888

M-läsarna tar varje tillfälle i akt till dans, här dansar Eva och Paula

“Hej morsan”, säger äldste sonen när jag precis landat från Mallis och fortsätter, vi är på Dalarö kom hit, jag har gjort middag och vi ska basta. Och vi hann knappt in i bastun förrän aggregatet  la av. Det hör till saken att den är sprillans ny, då den gamla fått  respass.

Vi sprang runt i badrockarna till barnbarnens förtjusning och lyste  med ficklampa i mörkret för att kolla om det var någon fas som gått. Det hade det inte. Det blev att spela Hej Knekt istället. Aggregatet ska nu ett proffs från Bastuspecialisten (där vi snart har klippkort) kolla upp.

***

För 100 år sen fick vi svenska kvinnor rösträtt och för att fira det så var vi sju  kvinnor som firade det på Årsta slott i Österhaninge där Fredrika Bremer växte upp, mycket hårt hållen för att bli som guiden sa “ett äktenskapsmaterial”. Så blev det inte, Fredrika bröt sig ur och blev  berömd redan under sin levnad. Tidigt kämpade hon för att kvinnan skulle bli myndig men hon hann dö innan det blev verklighet för både gifta och ogifta kvinnor. Hennes praktverk Hertha skakade om världen och anses vara den första feministiska romanen (utkom 1857) i Sverige. Vi hyllade denna pionjär!

IMG_6931

Här är vi på visning i Årsta slott i Haninge.

IMG_6923

Den koleriske pappans Bremers självspelande musik-klocka. 14 musikstycken fanns inprogrammerade i klockan. Vår utmärkta guide Anna Röst visar hur den fungerar.

Och jag tänkte på kvinnorna i arabvärlden som har så långt kvar. Så skönt att få vara kvinna (för det mesta) och leva i Sverige. “Jag är blott en svag kvinna och jag kan förändra världen”, citat av Fredrika Bremer. Svag, ja kanske, hon var 150 cm lång och mager, men med en hästs kraft.

När mörkret sänkte sig över Katarina kyrkogård i Stockholm, lyste det så vacker vid gravarna. och marschaller runt själva kyrkan, en dämpad ljusfest. Inuti kyrkan var jag med om Cornelis minneskonsert (tack Marianne Djudic) där bland annat Lill Lindfors sjöng den vemodiga Felicia adjö. Då tänkte jag på mina “adjö” och där under Katarinas kupol kunde jag nästan se deras själar sväva allteftersom Cornelis ballader rullade fram. Det blev en fin kväll och detta att få höra musik live är så mycket bättre.

IMG_6921

Några av minnesartisterna i kyrkan.

Kära bloggläsare. Veckorna går i ilfart, nätterna blir längre och dagarna fyller jag med aktiviteter, ha svårt bara ligga på soffan. Gläder mig åt att få vara frisk – i alla fall vad jag vet. Tredje Covidsprutan väntar och så fortsätter livet vidare om än med lite fler krämpor.

Vi träffas igen.

2

Kommentarer granskas inte i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetslagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se. Du som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för vad du skriver.

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy och regler för kommentarer.

© Bonnier Magazines & Brands AB i samarbete med AB Kvällstidningen ExpressenTelefon: 08-736 53 00