Tack vare M-magasins alla resor så lär man känna några av läsarna som blivit resestammisar och nu tyckte Kari B att jag skulle komma till Falbygden, Skaraborg. Kanske inte Sveriges mest glamorösa hörn, eller saltstänkt som Västkusten, konstnärligt som Österlen, entreprenörs-tätt som Småland eller kändistjockt som Gotland. Alltså, en förhållandevis okänd trakt för mig om jag undantar en turistbusstur i Arns fotspår. (Jan Guillous hjälte i ett antal böcker och filmer) och trandansen vid Hornborgasjön.

Nu fick jag chansen att återse Varnhems klosterkyrka, prova Falbygdens berömda ostar, vandra en bit på pilgrimsleden och besöka fabriken som tillverkar bokhyllan Billy. I Kättilstorp har man i 43 år tillverkat Sveriges mest kända bokhylla. Familjeföretaget Gyllensvaans möbler tillverkar ca 4,5 miljoner vita Billy varje år och från Kättilstorp går runt 34 lastbilar varje dag och ser till att IKEA i hela världen får den efterfrågade bokhyllan. (Utom Asien och Ryssland). Jag gick som på ett kungabesök i fabriken och imponerades. Billy dundrade fram i sina olika delar, allt arbete utfördes av robotar i en rasande fart i ett genialt system. Det sågades, borrades, limmades och paketerades – och var fanns människorna? Jo de övervakade robotarnas verksamhet iförda rejäla hörselkåpor i dånet, eller körde truckar. Min styvfar var fabriksarbetare och mamma städade på fabrik. Det var tungt, ljudligt och smutsigt, tänk om de hade sett hur en modern fabrik ser ut idag.

– Men, sa jag till chefen Erik Gyllensvaan, vi läser allt mindre, vad händer då med Billy?

– Det har vi inte märkt av, sa han. Tvärtom.

Vi konstaterade att det är mycket man kan ställa i en bokhylla, inte bara  böcker.

Då och då så får man glädja sig åt att träffa personer som inte är 50 plus eller mer. Inget fel på det men ibland kan jag känna att jag lever för ålderssegregerat och tillsammans med de som är 50 minus får jag andra synpunkter på livet. Det är uppfriskande och jag kliver in i världar och lär mig att alla inte tycker som jag och mina årskamrater. Jag gillar generationsmotsättningar, det är helt normalt! Vi behöver inte alls vara sams kring allt. Det blir spänstigare med lite verbal armbrytning,

När man som jag är 75 är det kul att titta på de som äldre, i alla fall de som är spänstiga. Numera kollar jag in de som är 80 och har en rak rygg och ett livskraftigt leende och hoppas på att jag ska bli en av dem. Över svår sjukdom råder ingen men träning och hälsosam livsstil kan göra mitt åldrande liv lite härligare. (Men jag hoppar inte över whiskyn, pastan eller Pärlans kola). Och allra viktigast är att ha några att tillhöra, tycka om och få vara med.

Föreläser i Karlstad – det är något så trevligt som en Läsglädjedag. Åhörarna är  volontärer som högläser på äldrehem och som av mig ska få lite inspiration för fortsatt verksamhet. Det är biblioteket som tillsammans med region Värmland satsar på att ge äldre läsglädje genom högläsning. Bravo. Det är allt från Astrid Lindgrens böcker till regionens egen drottning Selma Lagerlöfs romaner.

Passar på att se Lars Lerins magnifika konsthall Sandgrund där minst en turistbuss om dagen stannar för att se hans produktion och hoppas på att tv-kändisen och Sveriges största akvarellkonstnär är på plats.

Om en vecka ska jag åka med M-läsare på hälsoresa till Grekland och där blir det garanterat dans då Dermot Clemenger är med. Själv blir jag bara mer och mer icke-koordinerad. Ingen Let’s dance-talang här inte.

Ja så blev man omslagsflicka igen! Hjärt-lungfonden som M-magasin haft ett långvarigt samarbete med frågade om jag ville vara med och rädda hjärtan och ni kan förstås förstå vad jag svarade. Bilagan, som helgen 23/24 april landade hos alla DN- och SvD-prenumeranter och kommer i veckan att spridas över hela Sverige, görs för att locka fler att bli månadsgivare.

Idag lever 2 miljoner med hjärt- och lungsjukdomar. Precis som med andra liknande organisationer lever Hjärt-Lungfonden på vår givmildhet. Det är alltså meningen hoppas jag med dem att du också har lust att vara med och förändra allas våra liv. Hur? Ja det läser du om i bilagan. För det är forskningspengar som gjort att hjärtinfarkt kan hävas i tid, KOL kan behandlas bättre och små barnhjärtan tillfriskna.

Den här bilagan berättar om den världsunika forskningen SCAPIS, som jobbar för att kunna förutsäga vilka som är i riskzonen och hitta dem i tid. Målet är att via ett blodprov kunna förutsäga vem som har risk för sjukdom. Så gå in på hjart-lungfonden.seeller ring 0200-882400

bildtext: Här är omslaget och vad jag vet är mitt bultande hjärta friskt, men både min son och ett av mina barnbarn har en defekt och måste opereras. Det är en rutinoperation vill jag skynda mig att säga. De snygga bilderna på mig är tagna av min svärdotter Lina Adamo – it’s all in the the family!

Alla dessa sorgliga barndomar. Vi hör oavbrutet om rädda, ledsna, mobbade barn men som vuxna blir kända och tar revansch på livet, på föräldrarna och skolan. Bra och inspirerande historier om att  resa sig och fixa ett bra liv trots själens ärr. Men så plötsligt stiger en känd person fram och berättar motsatsen. Skådespelaren och artisten Maria Lundqvist har haft en kärleksfull, jättefin barndom på Öckerö i Göteborgs skärgård. Om det berättar hon i sin jättestora bok som nyligen kom ut. Och till min och M-magasins stora glädje ska hon och partnern Kristoffer följa med på Lyckokryssningen som i år äger rum 2–3 oktober och där berättar hon mer om boken livet och kärleken.

Vi är alltså tillbaka med vår populära kryssning efter flera år av karantän. Tjoho! Så kul! Ser fram emot att träffa er på båten i IRL (i verkliga livet). I nästa nummer av M kan du läsa mer. Stina Ekblad följer också med. Och självklart tidningens egen kapten Åsa Lundegård, och jag som assisterande kapten,  och många intressanta föreläsare och författare. Kom du också!

För många år sen var Konstrundan på Österlen i Skåne ett måste för mig under påsken. Nu invigdes också Lucio i denna skånska tradition. Dessutom fyllde M-magasins stjärna Birgitta Piper 75 år – vi är årsbarn – och då blev Skånerundan ännu bättre. Vi bodde i hennes stall – obs det är ett slottsstall – och drack alldeles för mycket av hennes vin. Men som de pensionärer vi är går vi och knyter oss tidigt, så egentligen blir konsumtionen inte så farlig (tror jag). Men hur var konsten då? Om sanningen ska fram, mycket skräp, men här och där guldkorn. Roligt var det, och Österlen med alla sina byar levererar, som det heter. Jag fick lite flashbacks från förr när vi bodde vid Åhus som på mäklarspråk kallades för Österlen-nära.I alla fall när de skulle sälja vårt hus i Trolle Ljungbysocken (40 år sen).

Ett annat måste om påsken är Jesu lidande. Vi brukar titta på någon otäck Kristusfilm, känna Golgatavandringen i kroppen, gråta med modern Maria och sen veta att han flyger upp till himlen för att sitta på sin pappas högra sida. Det är min nunnetid som gör sig påmind, den går inte över. Då var påsken lidandets högtid, inte påskharar, godis eller lammstek.

Har aldrig hittat något i skogen, varken frid, fåglar jag känner igen eller svampar. För det mesta blir det en vanlig skogspromenad och det duger bra. Men så hände det! Ramslöksparadiset uppenbarade sig, jag berättar förstås inte var, men det är i Haninge kommun som också Dalarö tillhör. Vilken lycka, vi plockade och plockade. Jag har nu ätit Lucios ramslökssoppa (lysande), ramslökspesto, ljuvlig men inte bra på kvällen (det blev tarmdans på natten), ramslökssmör, så gott (aj aj, sätter sig mitt på magen).

Till sist: En Berglinare. Berglins serie publiceras regelbundet i Svenska Dagbladet och det är ju alltid kul att få vara med i deras värld. Nu handlade om ålder, seniortatueringar, gravrätt, med mera, och jag får mig en trevlig känga om att jag avhandlat 90-åringar och deras sexställningar. De (Jan och fru Maria B) tycker att jag ska ge  mig. Det gör jag förstås  inte, får jag vill ju gärna veta. Snart är jag ju själv där. Men ännu har jag inte kollat, jag lovar.

Hej, vi ses om 14 dagar!

Blev både förvånad och jätteglad när jag fick Storytel Awards hederspris på ljudboksgalan härom veckan. Jag fick priset av de Synskadades Riksförbund för att jag så tidigt insåg att höra böcker var något att berätta om. Detta var innan ljudboken fanns i den form den finns idag. Då var det bokkassetter jag lånade på Iris förlag som fanns för de synskadade. Sedan dess har jag älskat att lyssna på en bok och i prismotiveringen ingick också att jag skrivit om hur härligt det är med ljudböcker långt före andra medier. Idag är det över två miljoner som prenumererar på lyssnarböcker. En succé med andra ord. Det är alltid kul för en journalist att få lov att vara lite före. En annan pristagare var Lennart Jähkel som fick uppläsarpriset för Kerstin EkmansLöpa Varg. En underbar bok och en perfekt röst för den boken.

Är det inte synen så är det hjärtat jag sysslar med. HjärtLungfonden har M-magasin länge samarbetat med och snart kommer en bilaga, där jag som fortfarande varande en ambassadör för fonden, pryder omslaget. Hela bilagan handlar om att utan oss, alla svenska bidragsgivare, så skulle inte forskningen ha kommit så långt. HjärtLungfonden lever på att vi skänker pengar. Det är inte av cancer som de flesta dör i Sverige, det är hjärtat som ger upp. Men vi har via forskningen bromsat hjärtdöden, tack alla ni som bidragit.

Nu är det som om proppen har gått ur hemmasittandet och företagen bjuder in igen efter två år. Och nu var det roligt igen att mingla!

Jag är så lycklig att jag har en matlagande man som inte bara lagar gnocchi och pasta från sitt hemland. Han provar gärna lite nytt. Här är en av mina favoriter: Salmalax med mango, avokado, ruccola, koriander, tomater, chili och över härligheten pressas lime.

När jag intervjuade Marie Göranzon, som tillsammans med Jan Malmsjö har nio barnbarn, så pratade vi om att det känns som att det är kalas jämt. Varje liten person vill ju bli ordentligt hyllad och det gäller för oss mor-farföräldrar att inte glömma att ringa och hurra och sen förstås present och tårta. Och vad ska man ge till barn som har nästan allt? Är de små så uppskattas inte att jag istället ger pengen till Ukraina (men det kan man ju lägga till om man har råd). De lite större tycker förresten inte heller att de ska hoppa över present de tycker farmor ska ha råd med båda.

Ja, så drog jag och 20 läsare av M-magasin till Rom. Vi hade en strålande guide, Carin Teti Svantesson, som bor i Rom och som kunde allt om påvarnas betydelse, kolonnernas utsmyckningar och hur Michelangelo lyckades måla Sixtinska kapellets tak utan evig nackspärr. Som vi gick, åt och lärde oss, men det allra bästa med våra resor är det sociala. M-läsaren tycker om att umgås, prata, skratta och sprida en vänlig anda. Jag har ofta genom åren prisat tidningens läsare och gör det igen för gott humör, terränggående ben och piffiga kläder. Dessa kvinnor gör ingen besviken, och varje gång lär jag känna någon ny spännande kvinna.