Babben: ”Vi är särbor och det ska vi förbli”

– Tycker man att jag är en jobbig jävel, då var det inte lätt att titta på SVT förra året.

Babben Larsson ser förtjust ut. Vid 66 års ålder peakar hon i karriären. Slog man på tv:n kunde man se henne i ”Bäst i test”, ”En mot Sverige” och som årets julvärd.

– Det är helt galet. Jag är i en ålder när man som kvinna brukar fasas ut och försvinna från offentligheten, men själv får jag jättekul uppdrag. Jag är tacksam! 

Babben är klädd i rutiga byxor och en t-shirt med en hund i neonfärger och texten ”Let’s have fun”. Handväskan i jacquardvävt tyg är mönstrad med hundar i hattar. Efter intervjun ska Babben, som själv haft flera svarta labradorer, hämta dotterns labbe på hunddagis.

Även hästar ligger henne varmt om hjärtat. Att hon valt att träffas på kaféet Juniper Tree i Solna beror på namnet.

– Det är en känd kapplöpningshäst. Jag har ett föl efter honom, säger Babben som har två egna galopphästar och är delägare i tre.

Hon smuttar på en cappuccino på kaféet, som ligger nära hennes lägenhet i Råsunda i Stockholm.

I vår är hon aktuell med en ny säsong av ”Bäst i test”, där trams och knasiga uppdrag tas på största allvar.

– Man märker verkligen att alla i panelen är lagspelare och gillar varandra. Man skrattar åt varandra, men det är hjärtligt. 

Själv blir Babben överöst av kärlek från tv-tittarna, som skiner upp och tackar för programmet när de får syn på henne på stan.

– Mest berörd blir jag när människor som bor ensamma hör av sig och skriver att de sitter ensamma och gapskrattar så att tårarna rinner.

Någonstans vid 55 började jag tänka: ”Sluta dissa dig själv, sluta väga dig”.

Före jul slutade Babben med ståupp, då hon inte hinner eller har lust att göra ståuppkomik.

– Jag tar ett stopp ett tag. När jag var utbränd var jag borta i sju år, det går ju att komma tillbaka. Sedan har jag haft strul med en ankel, som är ganska illa åtgången av artros.

– Det är inte så att jag är invalid, men när man turnerar kånkar man på väskor, går upp och ner i trappor och står på scen två, tre timmar. Det går inte, men jag vill inte vara ett offer. Artros är en folksjukdom. Har jag inte mer ont än så här och kan jobba med annat känns det helt okej.

Under många år lät Babben bli att lyssna på kroppen, innan hon tog tag i hälsan och började träna och äta hälsosamt på 2000-talet.

Idag är hennes relation till kroppen kärleksfull.

– Någonstans vid 55 började jag tänka: ”Sluta dissa dig själv, sluta väga dig och om du väger dig, låt inte det bestämma vad du tycker om dig själv och hur du mår i dag.” Den här kroppen har verkligen ställt upp. Jag har jobbat otroligt mycket, rest och varit tung nästan hela mitt yrkesliv. Det är inte konstigt att kroppen tagit stryk. Att jag nu måste ställa upp tillbaka och lyssna på den, det tycker jag är kroppskärlek.

Vad har du för känsla för din kropp?

– Det är den här respekten för hur fantastisk kroppen är. Bitvis har jag kört över den. Så var det när jag var i utbrändhet för 25 år sedan och inte lyssnade på att kroppen var trött och aldrig återhämtade sig. Då såg den till att jag gjorde det. Kroppen är smart och säger ifrån: ”Här måste jag sätta en gräns.”

Vad kände du för din kropp tidigare?

– Jag tror inte att jag reflekterade så mycket över den. Som så många andra har jag gått i ett evigt bantningsmood. Man försöker hålla vikten i schack, lyckas inte för att man kanske svälter sig och då äter man för mycket och så vidare.

Istället för att lyssna inåt har Babben tidigare lyssnat utåt.

– Man är missnöjd och ser inte ut som Kate Moss. På grund av det känner man sig misslyckad, vilket är helt vansinnigt eftersom jag inte är Kate Moss och inte har de förutsättningarna. Det är inget ideal för mig överhuvudtaget.

Man är missnöjd och ser inte ut som Kate Moss.

Som så många andra har hon präglats av idealen. Hon minns att som barn och ung fanns det inga kläder för överviktiga. Att hitta plagg som var större än storlek 44 var svårt. För Babben var det en tydlig signal: Du finns inte.

– När jag skulle ta studenten hittade jag ingen klänning som passade. Det var panik, men jag löste det lite på trekvarten med någon hemmasnickrad variant. Det här var 70-tal och proggtider. Man hade långkjol och blus, så det var inte mycket balblåsor, som tur var.

För herrar fanns det större storlekar och i tonåren gick Babben mycket i herrjackor och herrskjortor.

– Jag hade väldigt dåligt självförtroende när det gällde killar för att jag var överviktig. Känslan var att jag inte dög och jag blev bara kompis med killarna. Jag vågade inte blotta mig och visa att jag tyckte om dem. Det var en evig visa ganska länge.

I jobbet hade Babben gott självförtroende, det var i det privata som det brast. Vändningen kom när hon tog hjälp i terapi. Babben beskriver det som att hon trängt in sig i ett hörn. 

I terapin kunde hon reda ut härvorna av negativa tankar och byta dem mot bra tankesätt.

Många år senare såg hon även till att stärka självkänslan, som var det stora problemet. Torsten Hansson är mental tränare och coach åt idrottare. Efter en frukostföreläsning gick han fram till Babben och frågade hur hon mådde egentligen. Babben, som längtat efter att någon skulle ställa den frågan, svarade: ”Jag är helt körd. Jag tror att jag har bränt ut mig”. ”Det tror jag också, vill du ha hjälp?” frågade Torsten.

– Jag låg i en grop och hur jag än kravlade så ramlade jag bara längre ner. Han hade alla verktyg för att jobba mentalt, få ner stressnivåerna och få mig att komma ur gropen.

Hur påverkar kärleken ditt välbefinnande?

– Det är en stark ingrediens i välmåendet. Att någon tycker om en precis som man är, det är verkligen att bli bekräftad.

Babben och hennes fästman, som är hantverkare och yngre än hon, träffades via en dejtingapp. Tidigare har Babben berättat för Expressen att hon friade till särbon i somras. Platsen var samma kafé i en by på landet mellan Uppsala och Enköping, där de träffades under första dejten.

Jag har varit gift och behöver inte göra det igen.

På ringfingret gnistrar en fasettslipad ring i rött guld.

– Den är lite blingig. Vi har likadana och tycker att de är snygga. Jag är praktisk av mig och ville inte ha någon sten som sticker upp och fastnar i nylonstrumpor och yllehalsdukar.

Planerar ni att gifta er?

– Nej, nej. Förlovningen visar att vi tycker väldigt mycket om varandra och hör ihop, men vi behöver inte ta det där sista steget för att bevisa något. Det är lugnt. Jag har varit gift och behöver inte göra det igen. Vi är särbor och det ska vi förbli.

Vad betyder din fästman för dig?

– Att ha en partner vid sin sida är bra på alla upptänkliga sätt. Han betyder mycket och är lugn och stabil. Det finns en självklarhet mellan oss som jag inte upplevt med så många andra människor. Vi har väldig samsyn på hur vi ska göra saker och ting när vi reser och träffas. Båda är ganska enkla själar. Vi krånglar inte till saker, har inte en massa förväntningar och siktar mot stjärnorna. Vi är jordnära personer och det är väldigt skönt.

När de inte är tillsammans hörs de någon timme varje dag, stämmer av vad de gjort och bollar olika tankar.

– Vi har det bra, oavsett om vi hugger ved eller tar en roadtrip till en loppis. För oss blir enkla saker mysiga och det gör att det blir lycka ganska direkt. Vi måste inte åka till Maldiverna för att bli lyckliga.

Hur tänker du om livet nu?

– Jag är på en jättebra plats. Men det finns fortfarande ställen jag vill resa till. Jag vill också skriva mer och tar de erbjudanden jag får och värderar dem.

Snart ska Babben träffa sin agent och göra en bucketlist. På en önskelista som de skrev för 10–15 år sedan stod det att Babben skulle ha ett eget tv-program, stor premiär i Stockholm och skriva en bok. Idag har hon bockat av hela listan.

– Det är häftigt. Jag tycker det är bra att spänna bågen. Om du inte siktar någon vart går pilen åt vilket håll som helst. Siktar du, ”twangar” pilen i väg mot målet, fast kanske kommer den inte hela vägen fram.

Minst en gång om året tycker Babben att man ska sätta sig ned och fundera: Var är jag? Vart vill jag? Hur mår jag? Ska jag bo här? Ha den här partnern?

– Det är inget farligt. Oftast väljer man om det liv man har, men det är bra att då och då kasta ut tärningarna och fråga sig: Ska de ligga så här? 

Skruvar du på någon tärning?

– Jo, i år ska jag skruva på min återhämtningstärning. Jag ska vara mer ledig och vara i mitt fritidshus i Enköpingstrakten. Tanken är att jag ska läsa, pussla, påta i trädgården och göra små utflykter. Då får vi se vad som händer för jag är en kreativ själ.

LÄS MER: ”Jag levde på sprit och cigaretter” 

LÄS MER: Helena af Sandeberg: Längtar efter den självklara kärleken