”Vi lär våra barn att bygga sig själva som varumärken, det gör dem varken inkluderande eller intresserade av andra.”, skriver Amelia Adamo.
”Vi lär våra barn att bygga sig själva som varumärken, det gör dem varken inkluderande eller intresserade av andra.”, skriver Amelia Adamo. Foto: Privat/Shutterstock

Amelia Adamo: ”Fostra de unga i att konversera”

”Man kan tro att du står på en scen”. Så löd väninnans dom till Amelia Adamo efter en middag. Amelia Adamo har övat och gått från att hålla monologer till att lyssna på vad andra har att säga. 

– I vår jag-fixerade tid behöver vi även lära de yngre att konversera, säger hon.
Själv tränar hon sitt 17-åriga barnbarn Sixten i konsten att fråga och att lägga undan mobiltelefonen.

Jag och mina väninnor brukar med rysning tala om middagar där vi sitter bredvid en person som antingen är tyst och måste intervjuas eller en som håller en monolog (företrädesvis män). För mig uppstår konversation (dialog, småprat, tankeutbyte) när flera parter pratar och samtalet böljar fram och tillbaka. De flesta blir lyckligare av att få delta i samtal och inte bara vara åhörare. Det politiska slagordet ”inkluderande” passar faktiskt bra även runt ett middagsbord.

För några år sedan ställde jag mig frågan, hur är jag själv som middagsgäst? Skärskådade mig och upptäckte att jag var duktig på monologer, skicklig på att erövra ett gemensamt luftrum och inte släppa in andra förrän det var dags för mig att hämta andan. 

”Konversationskonsten dog ut under 2000-talet”

Då tog någon annan pratglad chansen och i stället för att lyssna satt jag och väntade på min nästa tur att få prata. Tack och lov har jag bättrat mig, tycker inte alltid att det jag har att säga är så omistligt. Det är åren som gjort mig visare tillsammans med upptäckten av hur intressanta andra människor faktiskt är om man låter dem ta plats.

”Man kan tro du står på en scen, sade en väninna rått efter en middag där jag lagt rabarber på lite väl mycket tid”. Tyckte själv att jag var underhållande och trodde alla andra tyckte detsamma. Hennes yttrande blev startskottet på en förändring. Jag började träna på den gamla hederliga konversationskonsten och funderade på vart den tog vägen – och varför försvann den? 

Är vi bara allmänt ohyfsade eller är det en konst som måste läras ut? Jag kom fram till att konversera måste tränas fram, ungefär som fina pojkar och flickor förut fick lära sig att dansa styrdans. 

Min egen tolkning är att konversationskonsten dog ut i samband med att vi blev så egofixerade. Under ”Me, Myself, and I”-decenniet, 2000- talet, lärde vi oss att det är JAG som spelar huvudrollen i MITT liv och de andra blir till ointressanta biroller.

Vi lär våra barn att bygga sig själva som varumärken, det gör dem varken inkluderande eller intresserade av andra. I stället för att prata med personen som sitter mittemot så textar de i sin mobiltelefon och tycker de är sociala. Det är inte ovanligt att se folk på restauranger sitta bredvid varandra, försjunkna i sina telefoner, det är tyst.

Därför tänker jag att vår generation – vi äldre – har en uppgift: Fostra de unga till konversatörer. Träna dem på att middagskonversera, att hitta ämnen som blir till en dialog och till ett samtal som skänker tillfredsställelse för alla inblandade.

”Jag tränar mitt 17-åriga barnbarn i vad en dialog är”

Jag tränar just nu mitt 17-åriga barnbarn i vad en dialog är. Och försöker få honom att förstå varför han inte hela tiden ska glo ner i mobilen utan intressera sig för den han sitter bredvid och hur han håller i gång ett samtal. Att kunna konversera är både artigt och en konst som du blir populär på, säger jag till honom. Självbespeglande personer är inte särskilt sexiga, men att hålla i gång ett samtal är attraktivt, påstår jag.

En gång var jag på en middag där alla var tvungna att ta med sig ett ämne att prata om. Efter den första stundens totala tystnad brakade det loss rejält runt bordet. Alla var med. En människa som ger får också mycket tillbaka, det fungerar också på middagar och kalas. Att ha ett öppet sinnelag är att intressera sig för andra. Ju förr man upptäcker det – desto bättre.