Ålfiske är tradition – precis som noshörningsjakt

Detta är en resonerande text. Åsikter och ställningstaganden är skribentens.

I tjugo års tid har jag hamnat i samma diskussioner med jägare. Argumenten går runt i en loop. Jag berättar att jag tagit jägarexamen, men att jag aldrig kan tänka mig att skjuta ett djur om jag inte absolut måste – om det är enda sättet för mig att skaffa mat.

Sen är det i gång. Jägarna säger att deras bytesdjur mår så himla bra när de strövar omkring fritt i naturen, det vill säga, fram till dess att jägaren får för sig att – i bästa fall – trasa sönder djurets hjärta med halvmantlad ammunition. Eller i sämsta fall: skadeskjutning, utdragna plågor, eftersök medelst hund. Och jag undrar varför den lyckliga älgen inte kan få fortsätta vara lycklig, lufsa omkring i frihet och sjunka ihop när den inte har några krafter kvar. Varför måste jägaren sätta punkt för älgens lycka, bara för att han vill ha några horn att sätta upp ovanför öppna spisen?

Förr om åren brukade jägarna hålla fram 'naturupplevelsen' som en av de stora behållningarna. Vilket jag länge fnös åt.

Jägarna frågar stridslystet om jag äter kött, och när jag erkänner att jag gör det frågar de hur jag tror att grisarna mår i de stora köttfabrikerna i ”Danmark”. (Jo, ofta just Danmark.) Jägarna säger att om jag äter kött borde jag också kunna döda djuret som jag ska äta upp. Allt annat är hyckleri. Jag invänder att i så fall borde man också kunna bygga sitt eget hus om man vill ha någonstans att bo. Eller sticka en tröja om man vill ha kläder på kroppen. Jägarna säger att om de inte ”reglerar” beståndet kommer älgarna att drulla ut på vägarna och orsaka dödsolyckor, eller bli så många att födan inte räcker till och de svälter ihjäl. Jag invänder att då får de väl göra det. Inte för att det är något jag önskar. Det jag ifrågasätter är att vi människor anser oss ha rätten att ”reglera” antalet djur. Som om de vore siffror på en display. Reglerandet har djuren klarat av själva, genom årtusenden, vissa arter brer ut sig på någon annans bekostnad, somliga dör ut, andra nya utvecklas. Och jag ifrågasätter vår syn på oss själva som skapelsens krona och universums härskare. Älgarna kan inte hjälpa att de är älgar, eller att de inte kan handla sin mat på Ica. 

Somliga kvinnor drar gärna patriarkala växlar på detta. Att det är ett uttryck för ett 'manligt' kontrollbehov.

Det här är knepiga frågor. Det enda rimliga är kanske att hitta fram till sitt eget förhållningssätt till att jaga och döda djur, även om det inte är vattentätt – för det finns det väldigt få förhållningssätt som är – och att sen försöka motstå frestelsen att pracka på andra människor sina åsikter. Förr om åren brukade jägarna hålla fram ”naturupplevelsen” som en av de stora behållningarna. Vilket jag länge fnös åt. Men vad vet jag? Jägarnas skärpta uppmärksamhet kanske får dem att ”se” naturen på ett sätt som de inte gör annars, när de inte är beväpnade med något farligare än en bärhink eller svampkorg.

I takt med att männen börjat storma in i köken med sitt nörderi har det tillkommit en kategori jägare som tycks vilja döda djur av gastronomiska skäl. De har fått en ny arena där de kan smacka med läckergommen och se sig omkring vid middagsbordet med bekräftelsesjuka ögon. Visst är det något speciellt med smaken av nyskjuten älg, hjort, ripa...?

Det enda argument jag aldrig har hört från en jägare är att de tycker om att döda. Vilket jag är övertygad om att de gör. Givetvis är det inte enbart en njutning, utan där finns förmodligen också inslag av vemod, sorg, skräck och allt möjligt. Och framför allt: makt. Somliga kvinnor drar gärna patriarkala växlar på detta. Att det är ett uttryck för ett ”manligt”  kontrollbehov och en nedärvd aggressivitet. Men i dag är var femte nybliven jägare kvinna, och andelen kvinnor ökar stadigt.

Samma argument som tjuvjägare över hela världen tar till när de fäller elefanter, tigrar och noshörningar.

De senaste veckorna har en statssekreterare trasslat in sig i sin egen ålryssja och tvingats avgå sen det visat sig att han inte bara fångat ett djur som är fridlyst och utrotningshotat, utan även ljugit för polisen om saken. Av allt att döma tillhör han den kategori av jägare som stöder sig på ”traditionen”; att han gör samma saker som hans farfars far har gjort. Vilket är ett argument som tjuvjägare över hela världen tar till när de fäller elefanter, tigrar och noshörningar. Något som brukar väcka anstöt hos oss ömhjärtade WWF-medlemmar som sitter tallriksögda framför den ena Morgan Freeman-speakade naturdokumentären efter den andra. Ålen, däremot. Det är ju tradition? Julbord, Piraten och immiga snapsar. Jovisst.

Så länge människan tronat högst upp i näringskedjan har djuren dragit nitlotten.

Men det finns en tradition som sträcker sig längre bakåt i tiden än någon annan, en tradition som följt oss sedan vi började gå upprätta. Alla som läst Yuval Noah Hararis bladvändare ”Sapiens” vet att stenåldersmänniskorna knappast levde i ”samklang med naturen”, och att rovdriften inte kom med industrialismen, kapitalismen eller de rykande fabrikerna. Nej, ända sedan människan blev människa har vi proppat käftarna fulla, och om vi paddlat över till en ny kontinent och hittat ett djur som smakat gott har vi föst ihop dem och slaktat så många vi kommit åt. Och det vi inte kunnat äta har vi gjort pälsmössor av, eller smycken, eller pianotangenter. Eller använt som draghjälp, arbetsredskap och färdmedel. Eller låst in i burar om de haft praktfulla fjäderdräkter. Och när vi utrotat en art har vi gått vidare till nästa.

Så länge människan tronat högst upp i näringskedjan har djuren dragit nitlotten, och levt i skräck eller slaveri eller båda delarna. Kanske är det ohjälpligt, kanske måste det vara så. Eller också håller något på att förändras. För hundra år sen hade vi inget intresse av att fördjupa oss i hur djuren är funtade. Allt som betydde någonting var vilken nytta vi kunde ha av dem.

Men för allt nytt vi får lära oss om djuren – att fisken känner smärta när den får en krok i munnen, att kon sörjer sin kalv när den tas ifrån henne, att hönan ger namn både åt sina kycklingar och åt människan som samlar upp äggen på morgonen – förändras någonting, och det som var självklart i går är inte lika självklart i dag.

Färden har bara börjat.

Bengt Ohlsson är författare, dramatiker och krönikör. Hans senaste roman ”Föda åt min hämnd” (Albert Bonniers förlag) gavs ut hösten 2022.

LÄS MER: Tre personer berättar: Så fick vi ett bättre sexliv
LÄS MER: Bengt Ohlsson: Det luktar Lundell och sjuttital