Alexandra Rapaport: Jag var i en fruktansvärt jobbig relation
Hon spelar ofta kvinnor som är fast i en svår situation, men som får kraft att förändra. Grunden för Alexandra Rapaport är ett engagemang för kvinnors rätt. Men att gå så långt som att ta lagen i egna händer som i serien ”Heder” är uteslutet för henne.
Hon vill belysa frågorna, ofta genom sina rolltolkningar. Och delvis på grund av egna erfarenheter:
– Som yngre var jag fast i att kärleken övervinner allt och sådan bullshit.
Alexandra Rapaport har precis checkat in på Bromma flygplats, bekvämt klädd i vit t-shirt, beige fladderbyxor och håret i tofs. Det är folktomt och om en stund går flyget till Kalmar Öland Airport. Medan Alexandra gjort en bakomfilm för spänningsserien ”Heder”, har familjen stannat kvar på lantstället på Öland.
– Det är inget fancy ställe, säger hon i förbifarten medan hon i kaféet beställer en stor kaffe americano med mycket kokvatten i.
Tredje säsongen av ”Heder” blir den bästa hittills, menar hon.
Otäck, dynamisk och autentisk med fördjupade karaktärer.
Serien inleds med en omskakande händelse kopplad till incelrörelsen, där våldsbejakande män som inte är sexuellt aktiva har byggt upp ett hat mot kvinnor.
Samtidigt sätts sammanhållningen på prov mellan advokaterna på advokatbyrån Heder. Förutom Alexandra, spelas de av Eva Röse, Julia Dufvenius och Anja Lundqvist.
– Den som följt ”Heder” vet att advokaterna har begått det grövsta brottet själva och har mycket på sitt samvete.
Hur tänker du kring att ta lagen i egna händer?
– Jag tänker att lagen inte räcker till att skydda kvinnor. Det är en grundfrustration i fyrklövern och hos oss som privatpersoner. Vad kan man göra för att stoppa våld? Vad är rätt och vad är fel? De tar lagen i egna händer, men hur långt har man rätt att gå? Det man står inför som människa har vi ”tweakat”. Privat är jag inte för att ta lagen i egna händer och är absolut inte för dödsstraff. Det blir anarki. Jag vill skärpa lagarna och att rättssystemet står upp för verkligheten vi lever i. Vissa lagar är från en annan tidsålder.
Alexandra Rapaport
Ålder: 50.
Gör: Är skådespelare.
Bor: I lägenhet på Kungsholmen i Stockholm.
Familj: Jocke Eliasson, 53, dramaregissör. Barnen Elmer, 14, och Blanca, 11. Bonussonen Beck, 19.
Aktuell: Med serien ”Morden i Sandhamn” som hade premiär
på TV4 den 23 augusti. Tredje säsongen av Viaplays originalserie ”Heder” har säsongspremiär 12 september. ”Gåsmamman”, säsong 6, sänds i TV4 under hösten. Filmen ”Det är något som inte stämmer” har premiär på Viaplay 2023.
De fyra skådespelarna var med och startade metoo-uppropet ”Tystnad tagning” för kvinnliga skådespelare och brinner för kvinnofrågorna som de tar upp i serien. För att få inspiration följer de olika forum. Alexandra upplever att seriens handling ofta sammanfaller med verkligheten.
– Första säsongen handlade om organiserad bordellverksamhet, andra säsongen om att statistiken på mördade kvinnor skjuter i höjden, utan att samhället reagerar nämnvärt. Media rapporterade mycket om det förra våren, precis i samband med vår premiär. Den här säsongen sammanfaller på ett kusligt sätt med att våld eller mord på kvinnor kan klassas som terrorbrott.
Alexandra gillar psykologi och hennes största hobby är det mänskliga psyket.
– När jag läser thrillers viker jag sidan då jag listat ut vad författaren försöker dölja.
Alexandra avbryter sig och svär till. Hon håller på att checka in, men hennes bagage är för långt. För att slippa släpa har hon packat i en avlång resväska på hjul.
Tidigare i sommar avslutade hon inspelningarna av Martina Haags ”Det är något som inte stämmer”. I filmen upptäcker hennes karaktär ”Petra” att maken ”Anders” är otrogen och han lämnar henne för en annan kvinna.
Som yngre var jag i en relation som var fruktansvärt jobbig.
– Jag relaterade hårt till karaktären, som är en drömroll. Jag har känt de känslorna. Som yngre var jag i en relation som var fruktansvärt jobbig, pågick alldeles för länge och gjorde så ont.
– Inspelningarna rev upp känslorna av övergivenhet från alla mina barndomsår och mitt trauma från när mamma gick bort. Att sedan bli övergiven i vuxen ålder är så smärtsamt att det inte går att hantera.
I filmen går ”Petra” igenom ett förfall och det vill Alexandra skildra även utseendemässigt.
– Folk på set undrade hur jag mådde, jag såg för jävlig ut.
Vad har du själv för relation till ditt utseende?
– Jag försöker skilja på mig själv som privatperson och skådespelare. Som Nora i ”Morden i Sandhamn” är en del av genren att bjuda in tittarna till en vackrare verklighet. På jobbet är utseendet mitt arbetsredskap. Privat vill jag så klart se superfräsch ut. På pressbilder är jag fåfäng och vill vara fin, medan vissa kanske är måna om att bli tagna på allvar och inte se för glamourösa ut. Jag tänker att jag är för gammal för Jante.
För att ta hand om sig ser Alexandra till att leva sunt, sova mycket och bara dricka alkohol ibland. Hennes nya besatthet har blivit att gå på gym, helst fem gånger i veckan. Där tränar hon med personlig tränare i grupper om tre.
– Snacka om att förena nytta med nöje. PT-gymmet har blivit mitt nya ”happy place”. Det är litet och man tränar i all anspråkslöshet fast det är ganska lyxigt. Det blir som att ta en tjejfika.
Alexandra berättar att hon också använder dyra skönhetsprodukter.
– Med åren har jag blivit pilligare med att ta hand om mig. Jag har börjat gå på ansiktsbehandlingar. Det har jag aldrig gjort förut.
Med åren har jag blivit pilligare med att ta hand om mig.
Att ta hand om sig själv fysiskt är även själavård, upplever hon. Det handlar om att unna sig och tycka att man är värd det.
– Jag behövde bli vuxen för att hamna där. Säga: Jag får gå hit, lägga den tiden och pengarna på mig själv, om jag har dem. Det finns något fint i det.
Varför kunde du inte unna dig själv det förut?
Alexandra tystnar.
– Jag tror det var mycket inom mig som bråkade, som inte kommit till ro och benats ut. Ambition, Luther på axeln och en snårskog av idéer om vad jag borde, hade rätt till och inte rätt till. Det är en vanlig kvinnofälla, gissar jag. Fåfäng har jag väl alltid varit, men känslan att det tog tid från annat skapade dåligt samvete.
Att också hennes make Jocke och partnern Calle i bolaget Bigster unnar henne att lägga tid på sitt mående är fantastiskt, tycker hon.
– Pappa sa alltid: ”Gullan, du måste lyssna på din kropp. Din hälsa är ditt viktigaste kapital”. Det kommer från en man som flytt från allt, kommit till Sverige utan någonting och byggt upp en tillvaro utan att ens kunna språket. Han visste.
Alexandra har i tidigare intervjuer berättat om sin pappa Edmund som kom som judisk flykting från Polen till Sverige när han var 18 år – och att stora delar av hans släkt mördades av nazisterna under Förintelsen.
Även om det delvis handlar om yta, finns det en självkärlek i att sköta om sig och inte springa ifrån sina behov, menar Alexandra.
– Att blunda för att vi lever i en värld där yta har betydelse känns svårt och världsfrånvänt. Sedan får man så klart kalibrera, så man hittar en sund balans.
För Alexandra hänger allt samman. Att vårda både sitt yttre och inre, och gå till en terapeut när hon behöver det.
– Min pappa gick till frisören och färgade håret tills han var 90. Han tränade på Sats och tog bilen dit tills han fyllde 89. Det finns en stolthet i att ta hand om sig själv och den facklan har jag tagit över.
Alexandra minns att hennes mamma blev galen på att maken skulle spela tennis eller badminton varje lördag klockan åtta. Var de på semester sprang han sju kilometer i löpspåret varenda morgon och tränade på stranden.
– Pappa levde tills han var 96 och var fan så snygg. Och glad! Jag hade en god förebild i min pappa. Det gjorde att jag hade den goda smaken att till slut hamna med en kille som är schyst. Som yngre var jag fast i att kärleken övervinner allt och sådan bullshit.
När Alexandra slukade ”Starlet”, ”Mitt livs novell” och ”Sagan om isfolket” var temat alltid detsamma: Ensam, trasig kille ska frälsas genom att få kärlek av en levnadsglad tjej.
– En mansbebis. Det svalde jag med hull och hår och det gick lite fel. Att en man tar ansvar för sin kärleksrelation och gärna sitt eget mående fanns inte med i mitt system.
Alexandra beskriver hur hon som yngre ofta oroligt ställde frågor när det var dålig stämning: ”Är det något? Säkert…? Fast jag känner ju att det är något.” Några svar fick hon inte.
I dag reagerar hon starkt om någon påstår att hon överreagerar. Den andra personen kanske underreagerar? Vem sitter på facit?
– Jag försöker lära mina barn att ta ansvar för sitt eget mående. Det kommer man långt på. Och att inte alltid ta ansvar för andras känslor i rummet, mina barn gör gärna det. Gränsen till medberoende är hårfin.
Hur tar du och din make Jocke hand om er relation?
– Vi jobbar ihop. Garvar och umgås.
Tillsammans tittar de på tv, äter goda middagar och är med barnen. De gör också saker på varsitt håll. Jocke gillar att gå på museum och se fotokonst. Han tittar också på formel 1 med sonen Elmer, men för Alexandra är biltävlingarna samma sak varje gång. Själv gillar hon att träna. Och fika.
– Det är konstigt, men vår relation är väldigt okomplicerad. Jag är själv förvånad. Det kan låta provocerande, men jag kan hänga med honom hur länge som helst. Med honom har jag skrattat så jag får panik.
Vi tycker om vår vardag. Då hänger vi, babblar och söker inte så mycket kickar.
Alexandra, som klivit ombord på flygplanet, nästan viskar när hon berättar att maken kan vara fruktansvärt rolig, men då han har mycket integritet behöver man lära känna honom för att upptäcka det.
– Jag blev förvånad när jag märkte hur snabb han är i huvudet, fast han har ett lugnt tempo. Hela tiden kan han se saker, även jobbiga, genom ett komiskt filter. Det är en gåva.
Vad gör det med dig?
– Jag försöker lära mig att också göra det. Vi tycker om vår vardag. Då hänger vi, babblar och söker inte så mycket kickar. Det är anspråkslöst och ingen är missnöjd eller rastlös. När vi är lediga lever vi ett ganska enkelt liv. Vi är båda väldigt tacksamma över vad vi har. ”Tacksamhet är vägen till välbefinnande”, som min väninna Anja Lundqvist säger.
Alexandra om …
… Karaktären ”Nour” i ”Heder”:
– Eftersom jag kan påverka min karaktär i ”Heder”, brukar jag tänka: Vad är kul att utsätta ”Nour” för? I nya säsongen har hon fått mersmak på närhet och intimitet och går in i en relation med en man. Hon har inte vågat ha en riktig kärleksrelation sedan hon 19, 20. Nu är hon uppemot 50.
– ”Nour” har hög integritet och svansföring, men beter sig som en väldigt ung människa och förstår inte dagens koder. Hon är mentalt konserverad.
… Skådespelarkvartetten i ”Heder”:
– Eva Röse, Julia Dufvenius och Anja Lundqvist är mina nära vänner och vi har hittat ett arbetssätt med manus- författaren Jimmy Lindgren och producenten Calle Jansson. Vi har format det här ihop.
– Det är skitjobbigt och alldeles, alldeles underbart. Det tar jättemycket tid, energi och frustration när man inte får till det. Desto större är belöningen när man får till språket och trovärdigheten i fyra vuxna kvinnor. Hur de tänker, pratar och interagerar.
– Min man Joakim har regisserat senaste säsongen. Han är grym. Lyhörd, kunnig och har bra tonträff.
… Sista säsongen av ”Gåsmamman”:
– Vi spelade in säsong fem och sex av ”Gåsen” i ett sjok. Jag är väldigt nyfiken på vad våra trogna, trogna tittare kommer tycka. Folk är besatta av serien. Det är ett fint betyg. Vi avslutade inspelningarna förra våren och sedan dess har den legat i en låda och väntat hos C More.
– Att avsluta serien känns jobbigt. Jag älskar ju den tack vare alla karaktärerna. För mig är det en ensembleserie, även om den heter ”Gåsmamman”. Vi har skapat en värld där alla karaktärerna får ett eget liv. Man vet aldrig vem som lever och vem som dör. Det ger så klart en extra nerv för tittarna.
… ”Morden i Sandhamn”:
– De nya filmerna har verkligen lyft, tycker jag. ”Sandhamn” har också hittat sin egen berättarstil. Den är ganska bred och alla genrer ryms inom ”Sandhamn”, har sin egen speciella humor.
– Jag är stolt. Det är en väldigt fin serie och en skön verklighetsflykt. Den gör verkligen sitt jobb. Serien har fått en fin karaktärspalett med bland andra sin norska polis Nicolai Cleve Broch och Gustaf Hammarsten som polischef. Ibland blir det farsartat roligt, men också läskigt.
… Filmen ”Det är något som inte stämmer”:
– Min insats är klar. Filmen utspelar sig på två tidsplan med ”Nutids-Petra” och ”Petra”, 15, på 80-talet.
– Jag fastnade starkt för boken, men har ingen aning om hur filmen blir. Att spela ”Petra” var en drömroll. Martina Haag var väldigt noggrann och specifik i sin personregi av mig. Jag får annars ofta göra min egen tolkning, men här hade Martina format min karaktär.
LÄS MER: Eva Röse: ”Jag sover bara tre timmar per natt”
LÄS MER: Patrick Ekwall om sorgen efter Hannah: ”Första året var som en dimma”
