”Jag ägnade för många år åt att trycka ner mig själv”

Var det här allt? Ja, det är lätt att landa i en känsla av tomhet. Man kanske har det mesta – ett härligt hem, roliga vänner, en framgångsrik karriär. Ändå kan tanken dyka upp ”Är det här allt livet har att erbjuda? Eller är jag bara väldigt kräsen?”

– Många av oss vaknar upp i den frågan, och känner lusten att börja ett slags utforskande. För den känslan kan inte botas med exotiska semest­rar, den senaste bilmodellen eller ett ännu glam­migare mingel. Det är som någon har sagt, att det är svårt att finna lyckan inom sig, men det är omöjligt att finna den någon annanstans. Och jag, precis som så många i vårt samhälle, behövde hitta en djupare mening med livet, säger Agneta Sjödin.

Vi ses hemma i Agnetas lägenhet, med utsikt över Stockholms inlopp. Hon fixar kaffe i det öppna köket och frågar om mjölk, ”det finns havre­ och sojamjölk”.

– Eftersom resandet emellanåt är en del av mitt jobb så försöker jag bidra till klimatet på andra sätt. Jag äter vegetarisk och vegansk mat förutom när jag äter ute eller blir bortbjuden. Jag har elbil, konsumerar mindre och planterar träd.

Just nu lägger hon en sista touch vid sin elfte bok ”Så in i själen”, och papper ligger spridda över köksbordet. Boken är sprungen ur hennes podd med samma namn. I rollen som tv-profil har Agneta rest världen över, men hennes livs viktigaste resa har gått inåt. Den påbörjades kring 30-strecket, så bågen från var hon befann sig då, jämfört med nu, spänner alltså över många år.

– Jag kan ärligt säga att vissa val på vägen har varit skitjobbiga, och jag har bränt några broar, exempelvis när jag har tackat nej till jobb. Men ibland är det nödvändigt.

”Det finns säkert någon som är snyggare än jag”

Ja, Agneta, som växte upp i Hudiksvall i Hälsingland, kom tidigt in i tv-branschen och rampljuset, och blev snart en av TV4:s populära programledare. Men all yttre bekräftelse till trots så svajade det inombords – för självkänslan har väldigt lite med utseende och prestation att göra.

– Jag ägnade alldeles för många år åt att nedvärdera och trycka ner mig själv. Jag jämförde mig ofta med andra, och då kommer ju alla de där tankespökena som: Jag är inte lika bra. Jag räcker inte till. Det finns säkert någon som är snyggare och härligare än jag.

Hon säger att visst kan känslan av otillräcklighet fortfarande dyka upp, liksom tanken ”Vad ska folk tycka?”.

– Skillnaden är att jag i dag återgår till mitt ledord, som är äkta. När jag känner att jag vågar vara äkta mår jag bra. Sedan kanske det inte faller alla i smaken, och det är okej.

Agneta med poddgästen Mikael Hedman och hans hund. Foto: BMB Topphälsa / privata instagrambilder @agnetas

Men då när hon var yngre, sökte hon den bekräftelsen från andra – inte minst i kärleksrelationer.

– Jag ville att andra skulle fylla hålet jag hade inom mig med kärlek. Och i början av en förälskelse kändes det ofta bra. Men i förlängningen kan man inte vare sig förvänta sig eller lita på att någon annan ska lyfta och rädda en. Det blir väldigt krävande, framför allt om båda vill ha mycket bekräftelse av sin partner, och osäkra själar tenderar ju att dras till varandra. Då blir det lätt en dragkamp som ingen vinner. Dessutom är det som ordspråket säger, att om man lägger sin lycka i någon annans händer så lägger man även sin olycka där.

Och hur tänker du i dag?

– Jag är bättre på att bekräfta och lyfta mig själv, vilket innebär bättre förutsättningar för att ge kärlek till andra utan att förvänta sig något tillbaka – och kärleken blir vackrare då. Fast det här med relationer känns väldigt fjärmat efter 1,5 år av pandemi.

Ibland har Agneta så klart dagar då hon dippar, men då finner hon sig i det.

– Det är lite som med vädret, fast inombords. Ibland regnar det eller är dimma. De här tillstånden kommer också att passera. Jag accepterar att det är en sådan dag, och tar hand om mig lite extra. Det är viktigt att lyfta sig själv mentalt med vänliga tankar och omsorg. Att komma ut i naturen en stund och få frisk luft gör underverk.

”Det var som att allt var riktat mot mig” 

När Agneta var yngre var fasaden på plats, men inom sig var hon ofta stressad och vilsen. Och med jämna rum bubblade osäkerheten upp till ytan. Bland annat genom att hon lätt tog saker personligt – oavsett om hon mötte en grinig buss- chaufför, en snäsig servitris eller en tyst pojkvän.

– Det var som att allt var riktat mot mig. Likadant om en chef eller kollega hade en konstig ton, då tänkte jag direkt att ”jaha, nu snackar de säkert skit om mig”. Men nästan alltid hade det ju hänt personen något, som påverkade hens humör. Något som absolut inte hade med mig att göra. Vi glömmer lätt det, och så låter vi oss påverkas.

”Jag är tacksam för att jag fick med mig en barnatro, känslan av att det finns något som beskyddar och omfamnar”, säger Agneta. Foto: Privat

Idag är Agneta mycket coolare. Om någon exempelvis inte hör av sig på sms så hetsar hon inte upp sig, utan tänker att antingen är han upptagen med annat eller så är han helt enkelt inte tillräckligt intresserad.

– Ja, jag är nästan chockad över hur lätt jag tar på saker nu, skrattar hon.

Hur kommer man dit?

– Man bestämmer sig för att vilja må bättre och börjar sin egen resa. Jag har gjort den och fått gåvor längs vägen, verktyg att komma bort från jämförelse och tävlan.

Agnetas själsliga utveckling började med att hon sökte sig till alternativa röster som Deepak Chopra och Paulo Coelho – där den sistnämnda även tipsade henne om att gå pilgrimsvandringen Santiago de Compostela.

– På den tiden höjde många på ögonbrynen eller skakade på huvudet när jag tog upp andliga frågor. Man kallade det humbug och trodde att jag var naiv eller lurad. Såpass konstigt ansågs det att söka svar i det andliga. Idag är det en helt annan sak.

Och Agneta upptäckte snart att de existentiella frågorna och andliga tankegångarna inte var henne helt främmande. Hon hade en grundtro med sig från uppväxten. Agneta berättar hur det i närheten av hennes pappas bostad låg ett slitet, nedgånget stenhus med träbänkar och vackra pastelliga tavlor. Där gick lilla Agneta och hennes storasyster i söndagsskola.

– Jag är tacksam för att jag fick med mig en barnatro, känslan av att det finns något som beskyddar och omfamnar, att jag inte behövde bära livets alla bördor själv. Det fanns en kraft att be om hjälp från i svåra stunder, och en kraft att tacka i stunder av glädje.

Så hon växte upp med kvällsböner och har fortsatt att be eller ”tala till något” när hon haft det tufft.

– Det känns trösterikt. Och det gjorde att jag inte började från noll när jag startade mitt sökande.

Hon har testat olika saker på vägen, och säger att man kan gå vilse i den andliga världen lika lätt som i den materiella.

– Att något har en andlig stämpel eller framtoning innebär inte att det är bra eller att egot inte är inblandat. Jag har behövt utforska lite olika saker för att hitta vad som passar mig. Och pilgrimsvandringen, möten med insiktsfulla människor, de böcker jag läst och det jag praktiserat på egen hand i livets skola är helt klart det som gett mig mest. Men varje människas resa är unik så det är viktigt att lyssna på sig själv. Att våga ifrågasätta, men också att våga testa för att sedan säga ja eller nej.

Och vad gör du för att landa?

– Jag mediterar varje dag, för att komma lite närmare mitt sanna jag. Jag har gärna handen på hjärtat, där jag tänker att själen bor. Jag tycker också om att gå i naturen, där jag ibland lutar mig mot ett stort träd eller en klippa för att jorda mig. Så min andlighet kostar i princip inget. Sedan läser jag böcker som visserligen kostar en slant, men jag tenderar att läsa dem flera gånger. 

Vissa morgnar kör hon också ett 20 minuters yogaprogram på vardagsrums­golvet för att väcka kroppen till liv.

– Jag är i grunden en stel jäkel eftersom jag tränat mycket på gym, så jag gillar att yoga själv här hemma. Det är under­bart.

Steg för steg har övertygelsen växt fram om hur viktigt det är att hitta balansen. Att våga vara äkta, stå för det som känns rätt och lita på sin egen inneboende kraft. Och hon har insett att gå den andliga vägen sällan handlar om stora saker, som att uppleva stora mirakel.

– Vissa förväntar sig det, men en själslig utveckling är för det mesta väldigt låg­mäld.

Hon refererar till ett zen–buddistiskt uttryck som säger att ”Innan upplysning; hugg ved och bär vatten. Efter upplysning; hugg ved och bär vatten.”

– Livet pågår som vanligt även efter att man har gjort en andlig resa, man blir bara bättre på att hantera tillvaron. För när man slutar göra motstånd eller kräva mer, när man är i flödet – ja, då är det lättare att leva. Det tycker jag i alla fall, säger Agneta och ler:

– Och tro mig, jag har provat det andra sättet också. Det fungerade så där.

Agnetas rutiner som skapar en lyckligare vardag

Morgonrutiner:

Jag vaknar tidigt, mellan klockan sex och sju, och börjar dagen med att meditera i 10–15 minuter. Jag gör det innan jag kollar på mobilen, eftersom det får tankarna att snurra. Den lilla stunden i stillhet ger mig en bra start på dagen. Därefter går jag gärna på en morgonpromenad i naturen. Ibland hinner jag bara ut en kort stund, men mina promenader är viktiga. Jag andas frisk luft och rensar tankarna.

Kvällsrutiner:

Jag försöker somna kring klockan tio på kvällen. Jag vill gärna få mina åtta timmars sömn. Det ger mig kraft att orka. När jag släcker lampan fokuserar jag på min kropp – hur stark, fin och frisk den känns. Jag tänker på att jag är uppfylld och omgiven av kärlek, buren och beskyddad. Och att det finns en väg för mig om jag bara har tillit och vågar följa min längtan. I den tanken somnar jag lugnare.

En övning för när livet känns tungt och trist: 

Den här övningen hjälper dig att lättare komma ur missmod. Den är lånad från Agnetas bok Så in i själen.

Fundera och skriv ner alla tankar som kommer upp kring frågorna nedan. Du kan komma tillbaka senare och fylla på med fler saker. Låt listan bli en påminnelse till dig själv när du behöver den som bäst, när du känner dig missmodig eller vilsen.

➔ Vad känner du dig bra på, vad går lätt för dig och känns roligt och meningsfullt?

➔ Vilka egenskaper tycker du om hos dig själv?

➔ Vad gör du idag som känns viktigt och betydelsefullt för dig?

LÄS MER: Vivi Wallin: ”Jag hade en ganska tuff uppväxt och tvingades ta ansvar”

LÄS MER: Christina Stielli om ensamma julen: ”Gjorde så ont – trodde jag skulle dö