Underbara Toscana – där vinet smakar som godast
De flesta får något visst i blicken när man pratar om Toscana. Man ser de böljande kullarna, cypresserna och de oändliga vinfälten framför sig. Känner doften av maten, olivoljan och de kända vinerna. Claes Löfgren tar dig med till Italiens medelpunkt.
Den politiska makten har på senare tid legat i Rom men Toscana har alltid varit Italiens medelpunkt, både geografiskt, gastronomiskt och kulturellt. Många med mig återvänder dit, gång på gång. Själv har jag med glädje besökt Toscana ett flertal gånger. Anorna från etrusker, greker och romare genomsyrar allting, inte minst vinet och gör att man blir ödmjuk. Det var på Medeltiden som aristokraterna tog upp kampen med kyrkan om att framställa och handla med förnämare vinsorter. Kända namn på den toscanska vinlistan som Ricasoli, Antinori, Mazzei och Frescobaldi har alla anor tillbaka till 1300-talet eller äldre och var betydande adelsfamiljer med sinne för handel, konst och vin.
Förutsättningar för vinodling är de allra bästa, med höga berg från Aperninernas utlöpare, vulkaniska kullar kring Siena, influenser från havet. Under medeltiden bestod området av små hertigdömen som hade fullt upp med att bekämpa varandra. Den omtalade rivaliteten mellan Florens och Siena består än i dag fast på ett mer skämtsamt sätt.
Av Toscanas vindistrikt är Chianti det mest kända och av mer än 60 000 hektar vingårdsareal går hälften till kvalitetsviner.
Chianti är det mest kända vindistriktet
Chianti Classico är det förnämsta Chiantiområdet och blev avgränsat redan 1716 till området kring byarna Radda, Gaiole och Castellina, och lite senare även Greve, men sex andra distrikt har numera rätten till namnet Chianti, Chianti Rufina, Montalbano, Colli Fiorentini, Montespertoli, Colli Sinesi, Coller Aretini Colline Pisane och har liksom Classico den högsta utmärkelsen DOCG.
Toscana har inte bara upplevt storhetstider, åren efter världskrigen var enligt samstämmiga berättelser ganska bedrövliga. Chianti, var på sextio och sjuttio- talet mest känt som lite surt, blaskigt vin som såldes i bastflaskor. Men flaskorna var ju bra att sätta ljus i.
Det har hänt lite sen dess.
Efter omfattande omplanteringar av vinfälten på 1960-talet försämrades kvalitén ännu mer då många satsade på hög avkastning och det fuskades i vinkällaren. Några av de anrika husen gick på knäna och sålde delar av verksamheten till utländska intressen. Familjen Ricasoli sålde till kanadensiska Seagram-gruppen och Piero Antinori sålde till brittiska Whitbread.
En smärtsam process som han beskriver i sin memoarbok som kom ut för något år sedan.
Nu är ordningen återställd, vingårdarna har planterats om igen de senaste tjugo åren och Toscana är i dag en mycket välmående bygd, omsvärmad av turister från hela världen.
Sangiovese är den dominerande druvan. Enligt det klassiska receptet för Chianti Classico som ”Järnbaronen” Bettina Ricasoli skrev ner 1872 ska vinet innehålla 70 procent Sangiovese, 15 procent Canaiolo nero, 10 procent gröna druvor som Trebbiano eller Malvasia och slutligen 5 procent andra sorter. De gröna druvorna skulle göra den griniga sangiovesedruvan lite mjukare ansåg han. Detta recept upphöjdes till lag när den första DOC klassificeringen genomfördes och det är först på senare år som genomgripande förändringar i lagen har gjorts. I dag måste Chianti Classico bestå av minst 80 % Sangiovese men 100 % är tillåtet. Övriga druvor är Canaiolo nero, Colorino, cabernet sauvignon eller merlot.
LÄS MER: Pelaverga piccolo – en busig druvprinsessa
Chianti Classico erbjuder tre nivåer på vin
Sedan 2014 har Chianti Classico gjorts om igen och nu finns det tre nivåer på vin. Chianti Classico Annata, Chianti Classico Riserva och Chianti Classico Gran Selezione för de absolut bästa druvorna från den egna gårdens marker.
När reglerna för Chianti fortfarande var rigida så började några framsynta producenter experimentera med andra druvor, främst cabernet sauvignon. De så kallade Supertoscanarna föddes.
Piero Antinori var en av de första med sitt vin Tignanello följt av Solaia, brodern Lodovico Antinori skapade Ornellaia och deras kusin Nicolò Incisa della Rochetta väckte liv i familjens hemliga vin, Sassicaia. Gemensamt för dessa viner var att de bröt mot regler och traditioner och fick stort genomslag i utlandet. Men regler är regler och de fick bara kallas för Vino da Tavola, bordsviner, innan det lite mer kvalitetsinriktade Indicazione geografica tipica, IGT, skapades.
I dag har de fått kultstatus och skulle kunna kallas för vad som helst. Reglerna har skrivits om för dessa viner och de flesta ingår i den lagliga klassificeringen. Mer om det senare.
Står det Governo på flaskan innebär det att en andra jäsning med torkade druvor tillsatts för att biffa upp vinet en aning. Vinet betecknas då som IGT.
Historien om familjen Ricasoli är spännande
Historien om familjen Ricasoli och deras Castello di Brolio är spännande. De sålde som sagt till spritproducenten Seagrams som var ute efter deras varumärke. Som tur var behöll de slottet och vingårdarna, men namnet Castello di Brolio utarmades med överproduktion av mediokert vin. Den dåvarande slottsherren, Bettino Ricasoli, döpt efter sin berömde anfader, hade resignerat och tillbringade mest sin tid uppe i slottets anrika bibliotek, bläddrandes i böcker från senare medeltid. Några av familjens grannar och goda vänner förfasades över hur en av de mest berömda ägorna i Toscana fick förfalla. Det var tydligt att något måste göras och sonen Francesco Ricasoli uppvaktades. Han bodde då i Milano och var framgångsrik modefotograf, så det var inte helt självklart för honom att byta karriär. Som tur var lät han sig övertalas och under löfte om fria händer tog han över driften för att rädda vad som räddas kunde. Med stöd av bröderna Mazzei på Fonterutoli som ställde bankgarantier och dessutom lånade ut sin prisbelönta vinmakare, Carlo Ferrini, kunde den trettioandra baronen Ricasoli rädda familjens ära och egendom. Detta är nu tjugo år sedan och Ricasoli är ett välkänt namn över hela världen och på svenska middagsbord.
Familjen Antinori är egentligen värda en egen artikel. Vinet Villa Antinori har sålts sedan 1955 och är väl det toscanska vin vi har haft längst i Sverige. Även om innehållet har förändrats något genom åren hör det till de verkliga trotjänarna. Idag har Antinoris egendomar över hela Italien samt intressen både i Ungern, USA och Nya Zeeland. Även Piero Antinori sålde delar av företaget, både av ekonomiska skäl men främst i besvikelse över att alla hans barn var döttrar.
Hans beskrivning av detta, och hur han i dag skäms över sin inskränkthet, ger en intressant insikt hur man tänkte på den tiden. Han vaknade upp när han såg hur engagerade barnen blev allteftersom de växte upp och i dag är de tre döttrarna helt upptagna med driften av företaget. Piero Antinori lyckades trolla fram pengar genom några lyckosamma investeringar och köpte ut Seagrams i början av 1990-talet.
Fonterutoli och familjen Mazzei har vi nämnt tidigare, även de stora på den svenska marknaden. Ruffino ägs av familjen Folonari och är väl det märke som mest förknippas med den berömda bastflaskan. En jätteproducent som ändå lyckats hålla en hygglig nivå på vinerna. Den mesta exporten går till USA men är även det en trotjänare på Systembolaget.
Men det är inte bara gamla adelsätter som gör vin i Toscana. Området har dragit till sig vinälskare och investerare från hela världen.
När affärsmannen Mats Ruhne hamnade i en konflikt med Jan Stenbeck i slutet av 1980-talet och lite otippat vann ett stort skadestånd, kunde drömmen om en vingård i Toscana uppfyllas. Utanför Greve fann Mats och Birgitta vad de letade efter och åratal av renoveringar senare har de i dag en modern fungerande ekologisk vingård, olivoljeproduktion och uthyrning av semesterhus. Deras vin Terreno har gjort stor succé på Systembolaget och är bland de bäst säljande Toscana vinerna. De hade även länge en vinbar på Kungsholmen i Stockholm som de nu sålt för att investera i Vinhotellet i Solna som öppnar vintern 2016.
Toscana har många vinområden värda en tur
Toscana har andra vinområden än Chianti som är väl värda att titta på.
Vinerna Brunello di Montalcino och Vino Nobile de Montepulciano kommer från distrikt som ligger ganska nära varandra. Båda har Sangiovese som huvuddruva, men den kallas för lite olika namn. Familjen Biondi-Santi isolerade i mitten av 1800-talet en speciell klon av Sangiovese med tjockare skal som de kallad Brunello, och som blev den mest planterade i området. Druvan är sluten och tanninrik i sin ungdom, men kan lagras länge och ger ett storartat vin om årgången och producenten är den rätte. Brunello di Montalcino var först ut att få DOCG klassificeringen i Italien 1980 och lagen säger att det måste vara 100 % Brunello i vinet.
Den befästa staden Montalcino reser sig över landskapet på en kulle och är en stor turistmagnet.
I Montepulciano kallas Sangiovese druvan Prugnolo gentile och tack vare det lite varmare klimatet upplevs vinerna här som lite mer tillgängliga. De får vara druvrena eller blandas med Canaiolo. Sedan 1989 behöver inga gröna druvor tillsättas vilket har höjt kvaliten ytterligare. Byn är en pärla väl värd att besöka med vackra byggnader och betydande konstskatter.
LÄS MER: Upplev Italien – ett paradis för vinälskaren
Bolgheri uppmärksammades först på 1970-talet
Bolgheri var fram till några år sedan helt okänt i vinsammanhang. Området nära kusten producerade lite oinspirerade vita viner och en del rosé. Det var först när Sassicaia på 1970-talet vann en blindprovning mot några Bordeaux-slott som området uppmärksammades. Man upptäckte att de franska druvsorterna trivdes bra i den speciella jorden och fler och fler började köpa mark och planterade. Sedan gick det några år men i dag är Bolgheri superhett. Det är inte bara familjen Antinori som har ägor där, många av de stora aktörerna från andra italienska vinområden har investerat stort.
Angelo Gaja från Piemonte var en av de första, följt av familjen Allegrini från Veneto.
Sassicaia och Ornellaia var som sagt först och har sina rötter i släkten Antinori som genom giftemål hade stora ägor i trakten. Ludovico Antinori lämnade släktföretaget redan på 1978 för att starta egna företag och en omtalad rivalitet mellan bröderna uppstod. Men tiden slipar alla kanter och efter att Ludovico fick problem med pengarna sålde han en del av Ornellaia till Robert Mondavi från Kalifornien. De i sin tur tog in ärkerivalen, familjen Frescobaldi, som sedan tvingade ut Lodovico helt.
Helena Lindberg är ansvarig vinmakare – sedan starten
Revanschlusten fanns där och de två bröderna gick ihop för ett gemensamt projekt, Tenuta di Biserno. Här hittar vi svenska Helena Lindberg som ansvarig vinmakare sedan starten. Ett tufft jobb med två giganter i vinvärlden som ägare och en tredje gigant, vingurun Michel Rolland som konsult. Att hon har gjort ett strålande jobb är det ingen tvekan om, dessutom har hon fått ansvaret för företagets vinproduktion i Nya Zeeland. Ett vinland hon är väl förtrogen med sedan 1990-talet.
Piero Antinori driver även Guado al Tasso som han ärvde efter sin mor. Med sina 300 hektar är det en av de större egendomarna i Bolgheri med supermodern anläggning.
Lite längre söderut ligger Maremma. Tidigare ett malaria drabbat träskområde men efter omfattande dräneringar kunde folk flytta dit. Läget nära kusten har gjort det till ett turistvänligt område. Mindre kända är de vindistrikt som mer och mer börjar ta plats.
Morellino di Scansano fick sin DOCG status 2006 och Montecucco fick den från och med 2010 års skörd.
När jag besökte Montecucco förra året var det en ovanligt samlad grupp vinmakare som tog emot och visade upp sig. Som lite okänt vindistrikt inser de att alla vinner på samarbete och att de delade synen på ekologisk vinodling och kvalitetsviner underlättar.
Största producenten är Collemassari och finns sporadiskt på Beställningssortimentet.
Gör man inget vitt vin i Toscana?
Görs det inget vitt vin i Toscana hör jag någon fråga. Jo då, det mest berömda är Vernaccia från San Gimignano som har DOCG status. Ett vin vi inte ser så mycket av i Sverige. En annan druva som förekommer är Vermentino och så en del chardonnay.
Det gör även ett sött vin, Vin Santo på druvor som torkats, pressats och sedan fått ligga i tre år på små ekfat. En delikatess med mandelskorpor!
Men Toscana domineras helt av röda viner, ingen tvekan om det.
Toscana är ett oslagbart turistmål
Som turistmål är Toscana oslagbart om än något överbelamrat vissa perioder. En uppsjö av små hotell, Bed and Breakfast och vingårdsboenden står till förfogande om man inte insisterar att bo på lyxhotell. En natt eller två i Florens rekommenderas varmt likaså ett besök på Enoteca Italiana i Siena. Lutande tornet i Pisa och den muromgärdade staden San Gimignano med sina höga bevakningstorn får inte heller missas.
Missa inte heller Bistecca Fiorentina, en kötträtt som skulle få en argentinare att blekna.
Palazzo Antinori mitt i Florens har en alldeles utmärkt restaurang, likaså i Badia da Passignano, ett makalöst kloster som Antinori äger. Här finns även en välutrustad vinshop.
