ANNONS
X
EXPRESSEN.SE

Så blev Italien ett framgångsrikt vinland

Publicerad 20 okt 2017 11.34
Allt om Vin>Vindistrikt>Italien
Italien, som länge producerade billiga bulkviner, har på kort tid blivit ett av världens mest välkända och omtyckta vinländer.

Italien, som länge producerade billiga bulkviner, har på kort tid blivit ett av världens mest välkända och omtyckta vinländer.

1/2

Foto: Getty Images

Den svarta vulkaniska jorden på Sicilien drar i dag till sig investerare från andra italienska regioner och länder.

Den svarta vulkaniska jorden på Sicilien drar i dag till sig investerare från andra italienska regioner och länder.

2/2

Foto: PRESS

Italien som länge producerade billiga bulkviner har på kort tid blivit ett av världens mest välkända och omtyckta vinländer. På Systembolaget ligger Italien etta på försäljningslistan. 

Men hur gick det till? 

Det har Allt Om Vins medarbetare i Italien, Åsa Johansson, frågat fyra vinpersonligheter som varit med från starten och gjort Italien till det framgångsrika vinland det är i dag. 

Det är lätt att glömma bort hur ungt Italien är som vinland. När det gäller kvalitet. För visst har man en tusenårig historia bakom sig men i dag framgångsrika regioner som Etna, Valpolicella, Toscana och Barbaresco levde länge ett liv i skuggan av andra länder. Italien förknippades med billiga och enkla viner. Men sedan slutet av sextiotalet har mycket hänt. Italien har på kort tid tagit världen med storm. Hur gick det till? Det frågade jag fyra personer som varit med sedan starten. Fyra visionärer som i mångt och mycket alltid legat före sin tid. Piero Antinori från Toscana, Salvo Foti från alltmer populära Etna på Sicilien, Angelo Gaja i Barbaresco och Emilio Pedron i Valpolicella.

LÄS MER: Upplev Italien – ett paradis för vinälskaren

Piero Antinori, Marchese Antinori, Toscana 

– När jag tog över ledarpositionen på Antinori 1966 var läget kritiskt i Toscana, berättar Piero Antinori. Han är mannen bakom världsberömda viner som Tignanello och Solaia. Familjen Antinori gör vin sedan 1385 och är ett av världens mest långlivade familjeföretag. Idag har man 2000 hektar vingårdar runtom i världen. 

– När jag tog över hade vi trettio-fyrtio hektar och vi köpte resten av druvorna från andra producenter. Toscana, som i de flesta italienska vinregioner, gjorde vin utan kontroll. Man visste inte vad den malolaktiska jäsningen var för något. Plantskolorna födde upp vinrankor som inte höll måttet. Vingårdarna var i dåligt skick. Kvalitén var låg, liksom priserna och vi hade ett dåligt rykte runtom i världen. 

När Piero Antinori tog över ledarpositionen på Antinori 1966 var läget kritiskt i Toscana, berättar han.

Foto: Antinori

Jag och Giacomo Tachis, min önolog som arbetat vid min sida fram till sin bortgång tidigare i år, hade en vision om att göra kvalitetsviner i Toscana. Vi var inte säkra på att det gick men vi åkte till Bordeaux och fick hjälp av Émile Peynaud, fransk professor och vinmakare. 

Det första vi gjorde när vi kom tillbaka till Toscana var att plantera om de gamla vingårdarna. Vi tog bort de gröna druvorna som man traditionellt blandat med sangiovese i Chianti. Vi kontrollerade den malolaktiska jäsningen och började lagra vinerna i barrique. 1971 föddes Tignanello. Vinlagarna och DOC-systemet var bara ett par år gamla och jag var osäker på om vi skulle buteljera Tignanello som en Chianti Classico eller inte. Till slut bestämde jag mig på inrådan av Luigi Veronelli, en av Italiens största vinjournalister, att inte göra det. Vårt nya vin fick sitt namn från vingården Tignanello och buteljerades som ett bordsvin utan DOC-stämpel. 

– Tignanello blev en symbol för brytningspunkten mellan den gamla och den nya italienska vinkulturen. Många var skeptiska i början mot vårt sätt att arbeta. Både journalister och andra producenter. Det var heller inte lätt att övertyga inköpare utomlands att italienska viner kunde vara något mer än enkla bulkviner. Idag exporterar vi mer än sjuttio procent jämfört med tjugo när jag tog över och vi gör viner enbart på våra egna druvor. 

Förändringen i Toscana har tagit lång tid. För tio år sedan åkte jag bil genom Toscana och när jag tittade ut genom fönstret var det första gången jag tänkte att alla de vingårdar jag åkte förbi var av hög kvalitet. Idag är konkurrensen hård men Italien har något som många andra vinländer inte har. Historia. Kultur. Skönhet. En fantastisk gastronomi. Utomlands är det viktigt att förmedla allt detta genom våra viner. 

LÄS MER: En ikonisk vinmakare – med tradition i fokus

Emilio Pedron, Bertani Domains, Valpolicella

– Framgången kom mycket fortare än vi någonsin trott, berättar Emilio Pedron. Han har arbetat i vinvärlden i hela sitt vuxna liv. Han har varit ansvarig för Gruppo Italiano Vini, ett av Italiens största vinhandelsbolag. Han var även direktör för konsortiet i Valpolicella mellan 2002-2012. Den tid när framgången för områdets viner med Amarone och Ripasso i spetsen tog vid på riktigt. Idag är han direktör för Bertani Domains strax utanför Verona. Emilio Pedron håller sig gärna i bakgrunden men för de som vet lite mer är han en av de ledande personerna bakom Valpolicellas framgångshistoria. Bland annat arbetade han målmedvetet för att Amarone skulle få DOCG-status. Något man fick år 2010.

– Tänk att vi på sjuttio- och åttiotalet producerade druvor av så låg kvalitet och i så stor mängd att det mesta av druvorna från Valpolicella såldes som bas för produktionen av mousserande viner. 

Saker och ting började förändras när en ny generation tog över gårdarna i området i mitten på åttiotalet. Man började buteljera under eget namn och sakta men säkert höjdes kvalitén. Hela regionen utstrålade energi, berättar han. 

– Jag tror att en av hemligheterna bakom Valpolicellas succé är att små producenter samarbetade med de stora historiska gårdarna och kooperativen. Man arbetade för ett gemensamt mål och ville förbättra vingårdar och viner. 

– De runda och fruktiga vinerna från Valpolicella passar även den internationella smaken. Amarone och Ripasso fick ett stort genomslag i mitten på nittiotalet. Enligt mig var det vinerna från Kalifornien som öppnade dörrarna även för oss i Valpolicella. Men aldrig hade vi trott att förändringen skulle ske så snabbt! Idag kostar en hektar vingård 500 000 euro medan i början på åttiotalet endast 20 000 euro. Framgången har nog rötter i vår arbetarkultur. I Veneto köper man hellre en ny traktor än en ny bil. 

I dag måste vi vara försiktiga så att vi inte förlorar vår identitet. Med en så snabb framgång finns risk att sluta tänka långsiktigt. Vi borde ha tuffare regler vad det gäller de tillåtna skördeuttagen. Man borde även göra skillnad på druvor av högre kvalitet som växer på högre höjd uppe på kullarna jämfört med druvor från de mer bördiga och lättarbetade dalgångarna. Idag är samarbetet mellan de olika gårdarna svårare, någonting jag saknar från tiden då allt startade. Idag tänker de flesta på sitt eget och på sin egen framgång utan att tänka långsiktigt. Jag hoppas att Italien kommer att ta hand om den fantastiska variation av druvor och viner som finns här. I vilket fall är jag hoppfull inför framtiden.

Salvo Foti, Etna, Sicilien

– I början på åttiotalet när jag pratade om Etna, den vulkaniska jorden, de inhemska druvsorterna så skakade de flesta på huvudet. Jag tror att de tänkte att jag var en underlig och rätt knasig visionär.

Salvo Foti är en av drivkrafterna bakom Etnas framgång. Den svarta vulkaniska jorden på Sicilien drar i dag till sig investerare från andra italienska regioner och länder. Vinerna från ”la Muntagna” blir allt mer populära. 

I nästan tjugo år var Salvo Foti önolog på gården Benanti på Etnas sluttningar.

Foto: Marco Poidomani

I nästan tjugo år var Salvo Foti önolog på gården Benanti på Etnas sluttningar. Benanti var en av de första gårdarna att i slutet på åttiotalet satsa på inhemska lokala druvsorter och den traditionella beskärningsmetoden alberello, då vinrankan beskärs som små fristående buskar. Idag driver Salvo Foti projektet I Vigneri, en organisation där sex vingårdar är medlemmar. De följer alla samma filosofi: ekologisk odling, inhemska druvsorter och alberello som beskärningsmetod. 

– När jag började arbeta som önolog i början på åttiotalet var det kaos på Sicilien. Man planterade om vingårdar för att få ut högre skördeuttag och man mekaniserade arbetet. Internationella druvsorter blev väldigt populära och man anlade vingårdar där man aldrig tidigare odlat vin på Sicilien. Många kooperativ startade under den här tiden. 

Vingårdarna på Etna höll på att falla i glömska. Den svårarbetade jorden där allt arbete måste göras för hand och de inhemska druvsorterna som ger låga skördeuttag gjorde området oattraktivt. Det mesta av vinet på Etna såldes som bulkvin. Idag är situationen omvänd. Etna är på allas läppar. 

– Men vi som alltid arbetat här vill ropa ut till världen att Etna är inte en modenyck. Frågan är om de nya producenter som investerar i vingårdar på Etna, ofta dyra stora projekt, verkligen är intresserade av att förbättra Etna som område? Eller vill man bara kunna skriva att vinet är ”från Etna” på etiketten?  

Att gör vin är att skapa kultur. En seriös producent på Etna måste ha som mål att förbättra och bevara denna fantastiska vinregion. Inte bara utnyttja Etnas styrka och skönhet. Det är vår plikt att ta vara på Etnas jord för framtida generationer. Återinföra de antika terrasseringarna. Bevara de inhemska druvsorterna. Beskära i alberello. Om vi gör det kommer vi att binda samman vår nutid med vår antika historia. De vingårdar vi planterar i dag, om vi tar väl hand om dem, kommer att finnas långt efter vår livstid.  

Angela Gaja, Barbaresco, Piemonte

– Jag hoppas att mina barn ska komma överens och de ska fortsätta producera vin som ett hantverk. Jag önskar också att man bevarar och tar hand om den fantastiska jord vi har under våra fötter. Den gör det möjligt för oss producenter att göra viner som hela världen beundrar. 

Det säger Angela Gaja, kultförklarad vinproducent i Barbaresco, Piemonte. Han är en av de som gjort att Barbaresco nått samma status som grannen Barolo. 

– Det var min pappa som började arbeta på ett helt nytt sätt 1948. Han minskade skördeuttagen med femtio procent och buteljerade enbart bra årgångar. På den tiden var bra årgångar mer sällsynta. Sex av tio år sålde han allt vin på bulk. De årgångar han buteljerade satte han ett högt pris på vinet. Alltid högre än den dyraste av alla Barolo! Det var under en period när Barbaresco hade mycket lägre status än Barolo. Vi skrev också GAJA stort på etiketten för att visa att det var vi som stod bakom vinet. Mitt mål när jag började arbeta på gården 1961 var att lära mig så mycket det bara gick av min pappa. Jag ville också göra Barbaresco känt utanför Italiens gränser. Jag pratade lite engelska så i början på sjuttiotalet åkte jag till USA. I Amerika har de alltid varit villiga att anamma nyheter, svårare var det i Tyskland och i norra Europa. 

– Det som gör mig mest glad i dag är att de senaste åren har de femtio historiska och större producenterna fått sällskap av dryga fyrahundra mindre producenter i Barolo och Barbaresco. Kvalitén har höjts i hela Italien men vi måste fortsätta att förbättra våra vingårdar. Speciellt med tanke på klimatet som förändras. Jag önskar också att man kan dra ner på användandet av koppar i vingårdarna. 

Ett av problemen med Italien är att det finns över femhundra vinregioner. Det gör saker och ting komplicerat för konsumenterna. Men det är samtidigt Italiens största tillgång. Denna fantastiska variation. Italienska producenter måste också kommunicera mer med varandra för att föra vidare kunskap från de äldre till de yngre generationerna. Sedan är det otroligt viktigt att använda sig av restaurangvärlden för att ta sig in på nya marknader. Att visa att italienska viner passar till andra typer av kök än det italienska är en intressant utmaning för att nå nya konsumenter. 

Text: Åsa Johansson