Piemonte - det förlovade landet vid bergets fot
I ett scenario av avundsvärd skönhet produceras några av världens mest angenäma viner. Bland svallande kullar och svängande vägar gror druvor lika tvära som begeistrade. Lika bittra som ljuva. Vi presenterar Piemontes två flaggskepp, Barolo och Barbaresco. Följ med in i dimman.
Törstigt närmar vi oss det förlovade distriktet vid bergets fot, det nordvästra hörnet av Italien, Piemonte. Ett vinproducerande landskap så böljande vackert att det är svårt att hålla karetan i rätt färdriktning då vi en tidig morgon i september rullar in över de böljande kullarna. Tankarna skenar ständigt mot tät, rosendoftande Barolo, sirlig rödmjuk Barbaresco och vit, nyriven tryffel. Att besöka Piemonte just på hösten är ren och skär strategi. Förutom att tryffeln snart närmar sig högsäsong är landskapet en saga. Vinstockarna sprakar i rosa, orange, brunt, lila och grönt samtidigt som Nebbia, den erkända dimman dansar in över kullarna och sveper runt den känsliga druvan Nebbiolo - namngiven av självaste diset. Skördesäsongen är i gång. Vingårdarna omges av hårt arbete, förväntan och glädje. Det vibrerande landskapet doftar skörd så det ryker om det.
Piemonte är vinregionen där druvsorten är nyckeln. Trots att Barbera är den mest utbredda så heter mästaren Nebbiolo - den känsliga druvan som behöver en lång vacker höst för att kunna mogna ordentligt. Med rätt omgivning och handlag ger Nebbiolo intensiva, täta och långlivade viner som exploderar av vildrosor, tryffel, mörka mognande bär och färska örter. Det är inte lätt att hitta Nebbiolo på andra ställen än sin födelseplats i nordvästra Italien. Det finns vinmakare världen över som försökt tämja druvan utanför sitt hemland. Men knappast att någon har lyckats.
LÄS OCKSÅ: Lär dig mer om de viktigaste druvorna i italienskt vin
Vingårdar i Piemonte
Historien kring Nebbiolo går tillbaka till någonstans mellan 1200- till 1300-talet. Vinrankorna har haft möjlighet att anpassa sig efter jorden under mycket lång, därför finns möjligheten att producera det fantastiska vin vi har i dag, förklarar Mauro Mascarello, från det hyllade vinhuset Azienda Guiseppe Mascarello. Mascarello producerar utan tvekan några av Piemontes mest eleganta viner. Så sirligt rödfruktiga och så burgundiskt eleganta.
Men även i Piemonte är Nebbiolo fordrande. Druvan kräver stringens och det går svårligen att göra någon form av anständigt vin av denna druva om den inte får de bästa solstolarna. Nebbiolo vill växa längs Langhes kullar, på de syd och sydvästliga sluttningarna med en utsikt från 250 till 450 meters höjd. Mindre gynnade platser planterar vinbönderna med Barbera och den lilla söta Dolcetton.
Barolo och Barbaresco är Piemontes pärlor
Nebbiolons två högsäten är Barolo och Barbaresco. Områdena som med olika typografier, olika lagringskrav och olika jordar producerar bedårande, djupfruktiga och vibranta viner. Dessvärre passar vinerna sällan den otålige. För hemligheten bakom att få njuta de djupt parfymerade, mångdimensionella vinerna härifrån är tiden.
På samma sätt som att vinerna från de två olika områdena uppvisar smaker så slående lika finns det också sidor som ger dem en särskiljande framtoning. Förr i tiden brukade det sägas att Barolo var kungarnas vin och Barbaresco drottningarnas. Då de pratas skiljaktigheter i dag får Barolo ofta hamna i meningar som uttrycker kraft, fyllighet och struktur och Barbaresco hamnar i ordalag om elegans, känsligt och vibrant.
Barbaresco hamnade inte på vinkartan förrän i slutet på 1800-talet. Vinerna hade en relativt svajig start och det var inte förrän efter andra världskriget som det hela tog fart på riktigt och områdets bönder började göra vin med sådan precision att vinerna gick att jämföras med Barolo. I mångt och mycket var det den erkända vinmakarfamiljen Gaja som såg till att fokusera på att utveckla vinerna från Barbaresco och så småningom hade de också Produttori del Barbaresco vid sin sida varpå vinerna så småningom lyftes till den plats de är i dag.
LÄS OCKSÅ: Ny pärla: Njut av mat och vin i italienska Abruzzo
"Mellan Barolo och Barbaresco är det inte svårt att välja"
Med historiens vingslag i tankarna rullar vi in i den pittoreska lilla byn Babaresco. Vi är tidiga så någon får den geniala idén att äta ”en bättre lunch” på Ristorante Rabaya, restaurangen som ligger precis i slutet av det som känns som Barbarescos enda gata. Här kommer ingen undan utan att ha provat husets Carne Cruda. Den är underbar. Tjoppat rått kött, olivolja och citron. Så enkelt, så gott och så perfekt tillsammans med ett glas lokalt vin. Dessutom ligger restaurangen bara ett par meter från Gaias vineri så det är sannerligen att dra två flugor i en smäll, som det går att göra på flesta håll i detta förlovade distrikt.
– Barolo är för läkare och jurister, men Barbaresco… det är för älskare, säger Gaia Gaja, dotter till den av många kallade ”kungen av Barbaresco” - vinmakaren Angelo Gaja. Gaias klarblå blick sveper över den lilla skara av Carne Cruda-fyllda sommelierer som bänkat sig framför henne. Vi tappar både hakan och näsan i glasen och andas in så mycket Barbaresco det bara går. Gaia Gaja fortsätter;
– Vart tillfälle har sitt speciella vin och mellan Barolo och Barbaresco är det inte svårt att välja, för när jag vill diskutera dricker jag så klart Barolo och vill jag älska så öppnar jag en flaska Barbaresco.
Barolo är för läkare och jurister, men Barbaresco… det är för älskare
För att få kallas Barbaresco måste vinerna lagras i två år
Nu är det lika mycket rosor i glaset som det är på våra kinder.
I dagsläget är det Angelo Gaja som i dag spelar första fiol hos Gaia. Och det är honom vi har att tacka för att Barbaresco blivit välkänt världen över.
– Vår vingård har byggts av fem generationer och var och en har haft sin egen uppfattning, så det är inte som att bygga något från noll. Men vi har en riktigt rik historia och jag tycker vi lyckas bra med det vi gör, förklara Gaia Gaja.
I Barbaresco finns fyra stycken vinproducerande kommuner. Området huserar med 350 vinerier som slåss om 700 hektar av planterade vingårdar. I Barbarescos vingårdar är generellt sett aningen varmare än i Barolo vilket gör att både druvorna och vinerna härifrån brukar mogna något tidigare, du kanske bara behöver vänta i tio år i stället för tjugo. Bara en sådan sak. Barbaresco står på näringsrika jordar av kalk och märgel vilket gör att vinerna från området generellt har mjukare tanniner. För att få kallas Barbaresco måste vinerna lagras i två år innan de släpps ut till sin törstiga marknad.
På andra sidan tryffelstaden Alba ligger Barolo. Det majestätiska Barolo är känt som Italiens vin av kungar och kungen av viner. Här måste vinerna lagras i hela tre år innan de släpps fria. Barolos sluttande jordar av märgel och sandsten ger Nebbiolo sitt koncentrerade, långlivade uttryck. Kullarna som omger de elva kommunerna som är av kvalitetsbeteckningen Barolo DOCG visar upp påtagbara skillnader. Druvorna från de västra byarna, La Morra och Barolo själv tenderar att vara något lättare, mer aromatiska och öppnare än vinerna från Castiglione Falletto, Monforte d'Alba och Serralunga d'Alba i norr och öst som ger mer struktur och mognar långsammare. Sammanlagt finns här runt sju hundra vinerier som tuktar två tusen hektar vingårdar.
Vinerna sitt namn efter adelskvinnan Marchesa di Barol
Att åka upp till La Morra, slå sig ner vid ett litet kafébord på byns utsiktsplats, sippa bort de blå vinprovarläpparna med en isande Campari och njuta av hisnande vacker utsikt är ett alldeles utmärkt sätt att slå död på både tid och två flugor mellan de olika vingårdsbesöken.
Historien kring Barolo tog fart ungefär femtio år innan Barbaresco. Någonstans under 1850-talet fick områdets bästa viner sitt namn efter adelskvinnan Marchesa di Barolo. Traditionellt sätt tillverkade alla vinbönder Barolo på ett och samma sätt. Det handlade om tanninstinna hingstar som krävde flera år i källaren för att mjukna och bli mer tillgängliga. Problemet här var att när tanninerna väl mjuknat hade frukten flytt. – Dessutom var väntan för lång, vi har bara ett liv! var det många vinmakare ropade och med ens hade ett gäng som kom att kallas för modernister dykt upp. Modernisterna tog ivrigt tog till sig av franska vinmakarmetoder. De största skillnaderna skedde i källarna - tiden för maceration förkortades, vinerna uppmuntrades till att genomgå en andra jäsning som omvandlar den hårda äppelsyran till mildare mjölksyra och vinerna börjad lagras på små fat, så kallade barriquer i stället för de jättelika faten som traditionalisterna använde. Dessa förändringar gav mjukare, rundare och djupare viner, som hade lättare att mogna.
Diskussionerna kring att vara traditionalist eller modernist har varit många och vi får oss en tankeställare då vi parkerat utanför G. D Vajras vineri på gatan med det vackra namnet Via Delle Viole, ett par minuter väst om Barolo.
"Jag gör inte vin för att tjäna pengar, jag gör vin för kärlek"
Guiseppe Vajra berättar att hans far Aldo Vajra tillsammans med Angelo Gaja var de första i Langhe som började lagra Barolo på små barriquer i stället för stora botti. Men hans far har nu återigen gått tillbaka till att använda botti, som han köper från bland annat Ungern och Slovenien.
– Traditionalist eller modernist? utbrister Guiseppe Vajra och skrattar. Fråga min far! Det misstaget gjorde jag då jag var liten och mina klasskamrater ständigt skröt om varför deras föräldrar var antingen traditionella vinmakare eller moderna. Eftersom att jag blev nyfiken på var min far stod, frågade jag honom vid middagsbordet. Jag fick en utläggning som aldrig höll på att ta slut, men fick jag svar på min fråga tror ni?
Som på beställning står Aldo Vajra plötsligt i samma rum som oss.
– Jag gör inte vin för att tjäna pengar, jag gör vin för kärlek. Jag gör inte heller vin för att placera mig i ett fack utan jag gör vin för att människor ska kunna njuta. Ingenting är rätt eller fel, eftersom att alla människor har olika smak så kommer vinet alltid tolkas annorlunda beroende på vem som dricker det. Vin handlar om känslighet, kärlek och omtanke, förklarar han.
Traditionell, modern, eller något däremellan. Vinerna från Barolo och Barbaresco står obestridligen ut som några av världens bästa viner. Dessutom tillverkas de i ett mecka för mat och vinintresserade. För det är ren och lycka att få stå in vinbutiken i den lilla byn Neive, prata vin med den förtjusande ägarinnan, smutta på en aperitivo och ljuga med vingubbarna som tar sin fredags-grappa på väg hem från vingården. Eller att få svaret ”det vill du inte veta” då du undrar hur många ägg som används i din rykande Tajarin, den tunna, knallgula pastan som dränks i parmesan och dränker dig i både njutning och timmar av mättnad. Och så vinet. Är det välgjort är det gudomligt traditionellt som modernt. Allt har sin tid.
Av: Linda Pérez
Fotnot: Artikeln publicerades i Allt om vin mars 2015.
