ANNONS
X
EXPRESSEN.SE

Ett kärleksbrev till kvinnorna i Champagne

Louise Pommery är en av Champagnes starka kvinnor genom historien

Louise Pommery är en av Champagnes starka kvinnor genom historien

1/2

Foto: Pressbild

Madame Lily Bollinger är  en av Champagnes starka kvinnor genom historien

Madame Lily Bollinger är en av Champagnes starka kvinnor genom historien

2/2

Foto: Pressbild Arvid Nordquist

Ett kärleksbrev till kvinnorna i Champagne

Säg ett vin som är lika starkt förknippat med poesi, konst, kultur och artisteri som champagne. Finns det en dryck som fått så många kärlekshyllningar genom tiderna?  

Här är Allt om Vins egen lovsång till de odödliga champagneänkorna. 

”Det kommer en tid i var kvinnas liv, där det enda som hjälper är ett glas champagne.  Det kommer en tid i var champagnes liv, där det enda som hjälper är en kvinna”.  

Historierna om champagne berättas vitt och brett över världen - och tar aldrig slut. Och vissa av dem är helt enkelt för bra för att vara sanna. Benediktmunken Dom Pérignon drack stjärnor, kvinnojägaren Casanova använde champagne som ett nödvändigt knep för att förföra damer, Winston Churchill drack champagne i både vinst och förlust och Christian Pol Roger drack enbart champagne vid två tillfällen, då han var förälskad och då han inte var det. 

Det är sagan om kungligheter, adelsmän, krig, fred, olycka och lycka

Champagne är den mytomspunna berättelsen om ett litet samhälle där människor har utsatts för invasioner och krig i flera hundra år men ändå triumferat med att skapa de mäktigaste bubblorna i världen. Det är sagan om kungligheter, adelsmän, krig, fred, olycka och lycka. Men champagne är också historien om de framgångsrika änkorna. För det är kraftfulla kvinnor, huvudsakligen änkor, som står bakom många av de historiska framgångarna med dessa ädla bubblor. 

Änkan Clicquot hade en järnvilja 

Den första kvinnan att driva ett champagnehus var Madame Nicole Clicquot-Ponsardin, även kallad La Grande Dame de Champagne. Nicole var bara 27 år då hon 1806 hastigt förlorade sin make François. Hennes man och svärfar hade då drivit verksamheten Clicquot et Fils, ett handelsföretag där champagnen var en sidoverksamhet. Efter François bortgång bestämde sig fadern för att avveckla företaget men Nicole insisterade och övertalade sin svärfar om att få ärva det, trots att hon hade alla den tidens handikapp - hon var ung, kvinna, hade ingen vidare erfarenhet av företagande och var därtill också ensamstående mor till en tre år gammal dotter. 

Veuve betyder änka på franska, därav namnet Veuve Clicquot

Foto: Pressbild

LÄS MER: Champagne - ett gediget hantverk  

Nicoles första drag i företaget var att ändra namnet till Veuve Clicquot-Ponsardin, för veuve är det franska ordet för änka. Hon bestämde också att företagets framtid skulle vila i champagnetillverkningen. Änkan Clicquot hade en järnvilja. Hon lade ner stor möda på att lyssna till kundernas beröm och klagomål och tog hårt till sig av mångas stora missnöje i att flaskorna alltid hade ett mycket simmigt innehåll, ett tillstånd orsakat av kvarblivet sediment. Sägen säger att änkan Clicquot till slut släpade ner köksbordet till källaren för att började experimentera tillsammans med sin källarmästare Antoine de Müller. De kom på att göra flera hål i bordet, där flaskorna kunde ställas ner med halsen före. Genom att sedan vrida flaskorna försiktigt gled det föraktade sedimentet ner i flaskhalsen. Och då de sedan sköt upp korken flög allt sediment ut. Därefter kunde champagnen toppas upp, korkas om och skeppas ut till mycket nöjda kunder. Müller och änkan Clicquot försökte länge hålla sin metod hemlig men den läckte snart ut och i dag ligger åtskilliga miljoner buteljer i champagnes källare och lutar i väntan på att vridas. Med sådana bedrifter i bagaget föll änkan Clicquot till vila vid 89 års ålder – som den okrönta drottningen av Champagne. 

Snabb framgång för Pommery 

Kanske lät denna Grande Dame Champagne inspirera en annan berömd champagneänka, Louise Pommery. Då Louise blev ensam i mitten av 1800-talet övertalades hon av sin bortgångne mans kollega, Narcisse Greno, att bli en del i företaget. Han blev snabbt så imponerad över hennes snabba framgång att han insisterade på att Louise skulle driva hela verksamheten själv. Inte heller här stod champagnetillverkningen i centrum till en början, men Louise lade utan tvekan alla andra affärer åt sidan för att koncentrera sig på champagne. Madame Pommery visade sig vara mycket uppfinningsrik. Hon såg till att de kalkschakt som romarna en gång huggit ut under champagnes marker renoverades. Dessa lät hon sedan sammanfoga till nitton kilometer långa källargångar, något som i dag är de mest fascinerande källarna för champagnelagring. Madame Pommery experimenterade också med att tillverka en helt torr champagne, något som inte var vidare populärt till en början. En kund menade att det var som att dricka rakblad och hennes ekonomichef påpekade: ” Att göra torr champagne är inte som att göra en omelett, det tar tid, kostar mer pengar och vi riskerar att förlora de kunder som tycker om vår champagne som den är, det är därför inte de stora champagnehusen ger sig på detta”. Men Madame Pommery hade redan bestämt sig och 1874 lyckades hon göra en så pass fabulös torr champagne att en brittisk poet skrev en dikt som uppkallades ”hyllning till Pommery 1874”. Detta gjorde inte bara Pommery till ett av de ledande champagnehusen. Det satte också normen för hela industrin. För att fira denna framgång gav Madame Pommery alltid sina anställda ledigt en gång om året, på sin födelsedag. Som tack skickade staben alltid hennes favoritblommor, rosor. 

Men så kom året då Madame Pommery kände på sig att hon inte skulle överleva sin födelsedag varpå hon meddelade sina anställda; ”kära ni, sänd mig inga rosor denna gång, spara dem till att klä min kista”. Frankrike hade aldrig hållit ett statligt bröllop åt en kvinna någon gång, men denna gång var det nära. Madame Pommery var inte bara känd för allt hon gett champagne utan också för allt sitt välgörande arbete under krigstiden.

”Jag dricker champagne när jag är glad och när jag är ledsen. Ibland dricker jag det i enrum. I sällskap tycker jag det är obligatoriskt. Jag smuttar lite på det om jag inte är hungrig och dricker det om jag är hungrig. Annars rör jag det inte – om jag inte är törstig förstås”. 

Kan någon ha gått miste om de bevingade orden; ”Jag dricker champagne när jag är glad och när jag är ledsen. Ibland dricker jag det i enrum. I sällskap tycker jag det är obligatoriskt. Jag smuttar lite på det om jag inte är hungrig och dricker det om jag är hungrig. Annars rör jag det inte – om jag inte är törstig förstås”. Dessa myntades av nittonhundratalets mest omtalade änka, Lily Bollinger. 

Champagnehuset i arv 

Lily Bollinger cyklade gärna mellan vingårdarna i Champagne

Foto: Pressbild Arvid Nordquist/Bollinger

Lily Bollinger, eller som hon hette från början Elisabeth Law de Lauriston-Boubers, föddes den första oktober 1899. 24 år gammal gifte hon sig med Jacques Bollinger som då styrde över champagnehuset Bollinger. Han tog över efter sin far 1918 och lade då ner sin själ på att utveckla vinhuset. Paret fick inga barn och Jaques Bollinger stupade olyckligtvis under den nazistiska ockupationen, varpå Lily Bollinger fick ärva det förnäma champagnehuset. Hon var då 42 år gammal och redan fullt insatt i verksamheten.  I trettio års tid styrde hon sedan huset med järnhand. Lilly lade ner hela sitt hjärta på att förvalta arvet hon fått av sin make, vilket gav henne stor framgång.  Hon visade stort mod, beslutsamhet och ett omfattande kunnande i att göra ypperlig champagne, vilket gav henne stor framgång i den annars mansdominerande champagnevärlden. Tidpunkten för champagne och champagnemakare var inte den bästa mitt under pågående världskrig, men Lily Bollinger lyckades ändå. Dessutom var hon mån om att hjälpa utsatta människor. Då närliggande byar bombades under kriget hjälpte hon till att härbärgera hemlösa och ta hand om skadade. Hennes engagemang i motståndsrörelsen gjorde att hon en gång blev tillfångatagen av Gestapo då hon cyklade med hemliga meddelanden de femton milen från Épernay till Paris. Cykla var något hon var väldigt förtjust i. Dag ut och dag in trampade hon runt i vingårdarna för att övervaka varenda klase och prata med sina arbetare. Hon expanderade förvärvade en rad nya vingårdar, expanderade produktionen och efter kriget reste hon världen över för att marknadsföra Bollingers champagne. Detta anses av många som något som återskapade Bollingers välstånd. Madame Bollingers rigorösa kvalitetssträvanden präglar huset än i dag. Då Lily Bollinger gick bort, 77 år gammal den 22 februari 1977 förlorade den manliga champagnevärlden en stark, begåvad och färgsprakande personlighet.

Text: Linda Pérez

Fotnot: Artikeln publicerade i Allt om Vin december 2015