ANNONS
X
EXPRESSEN.SE

En bubblande tidsresa med Dom Pérignon

Dom Pérignon blev ett varumärke så sent som under 30-talets depression.

Dom Pérignon blev ett varumärke så sent som under 30-talets depression.

1/2

Foto: PRESS

Dom Pérignon – champagnens Rolls-Royce.

Dom Pérignon – champagnens Rolls-Royce.

2/2

Foto: PRESS

En bubblande tidsresa med Dom Pérignon

Det är prestigechampagnernas prestigechampagne, uppkallad efter 1600-talsmunken som lade grunden till en miljardindustri.

Men Dom Pérignon blev ett varumärke så sent som under 30-talets depression – och som en desperat nödåtgärd.

Allt om Vin var med och provade 17 årgångar.

Det brukar sägas att benediktinermunken Dom Pérignon uppfann champagnen och då utropade ”jag dricker stjärnor”. Det är – om uttrycket tillåts – alternativa fakta. 

Men det är alldeles sant att stämningen är förväntansfull under valven i vinkällaren Grappe i Stockholm. Vinprovarklubben Gomseglet wine & champagne connoisseurs ska just dra i gång sin vertikalprovning av Dom Pérignon – 17 årgångar mellan 1966 och 2006, 40 års produktion.

– Vi gör några sådana här provningar varje år. Senast var det hela 23 årgångar Clos de Goisses (Philipponnat). Jag höll på i drygt fem år för att samla ihop de bubblorna. Och i oktober kör vi Comtes de Champagne (Taittinger) i Malmö. Då tar alla deltagare med sig var sin hemlig pava till middagen efteråt, säger klubbens grundare Marina Olsson. 

Till dagens provning har hon också samlat flaskor under flera år.

– Jag brukar alltid först höra mig för hos medlemmarna om de har något i sina samlingar som passar in och så har jag bra kontakter med handlare ute i världen. Ibland kan vi också få hjälp av champagnehusen. Men jag köper aldrig på auktion till de här provningartna. Det är för riskabelt, dels cirkulerar många förfalskningar, dels vet man inte hur flaskorna varit förvarade.

LÄS MER: Upplev Frankrike – vinkulturens vagga

Moët & Chandon 1992 – en starter

Men nu finns ingen tid för småprat. Efter en kalibreringsapéritif, en ”vanlig” Moët & Chandon 1992 på magnum och en 2008:a i helflaska är det dags att hälla upp vinerna till första flighten: 2006, 2005, 2004 och 2003.

Det är nästan tyst kring det stora långbordet. Någon tar en klunk vatten, en annan testar kulspetspennan. De fyra flaskorna invirade i folie skickas runt tillsammans med mätglas så att alla kan få sina centilitrar.

Och så borras näsor ner i glas och vi ger oss ut på en mousserande tidsresa.

Stämningen var betydligt dystrare när intresseorganisationen Grand marques de Champagne möttes 1932 för att diskutera den katastrof som drabbat medlemmarna i depressionens kölvatten. Efterfrågan hade rasat ner i källaren och champagnehusen tvingades sänka priser, ge rabatter och skära ner. Men inget verkade fungera och en del av dem hade redan gått i konkurs.

Den brittiske vinskribenten Lawrence Venn bjöds in som konsult. Hans förslag var att göra tvärtom och i stället ta fram rejält dyra prestigecuvéer, något som inte fanns på den tiden. Siktet var inställt på den engelska aristokratin och andra välbeställda som fortfarande hade gott om pengar.

LÄS MER: Bubbliga viner – här är vad som skiljer dem åt

Alla ratade idén – utom Robert-Jean de Vogüé

Alla tyckte idén var helkorkad – utom Moëts direktör Robert-Jean de Vogüé. Det tog några år, men 1936 lanserades Moët et Chandons vanliga årgång 1921 i den gammaldags flaskmodell som Dom Pérignon tappas på än i dag och med en liknande etikett men utan namnet utskrivet. 150 förmögna kunder till vinfirman Simon Bros & Co fick var sin picknickkorg med prestigecuvéen. Det blev omedelbar succé och efterfrågan sköt fart i både Europa och USA.

Ända fram till 1943 var Dom Pérignon identiskt med Moëts vanliga årgångschampagne men lagrat längre tid. Därefter har det gjorts som ett helt eget vin.

Namnet Dom Pérignon hamnade så småningom även på etiketten. Från början var det konkurrenten Merciers varumärke men de använde det aldrig och Moët fick det som hemgift när Francine Durand-Mercier gifte sig med Paul Chandon-Moët 1927.

Även om det inte var broder Pérignon som uppfann champagnen – från början var faktiskt hans uppdrag att få bort bubblorna ur vinet eftersom det ansågs vara en defekt – så var det högst motiverat att uppkalla det första prestigemärket efter honom. Det var han som förfinade metoden med cuvéer, alltså att systematiskt blanda vin från olika druvor, vingårdar och årgångar. Han införde också regler för beskärning och skörd samt en hel del annat som så småningom gjorde champagne till en miljardindustri. Nuförtiden görs exempelvis cirka fem miljoner flaskor Dom Pérignon varje årgång. Multiplicera det med de 1 380 kronor en flaska av senaste årgången 2006 kostar på Systemet…

"Som att dricka historia…"

Tillbaka till källaren Grappe. 16 årgångar är provade och grundligen analyserade. Dags för la grande finale. Marina Olsson angriper 1966:an med viss bävan. Finns det fortfarande något liv där inne?

Och visst gör det det. Inte så att det är någon sprittande ungdom. Kopparfärgen, den torkade frukten och de oxiderade tonerna av vinterlagrade äpplen och sherry påminner om att det här är en 51-åring.

En av provarna låter höra en belåten suck:

– Som att dricka historia…

Provade årgångar:

2006

Gyllengult. Doft av krutrök, nougat, rostat bröd och citronkaramell. Mycket torrt och syran är hög. Kalkig mineralitet. Klassisk Dompa med god lagringspotential.

2005

Gyllengult. Liten doft, liten brödighet, aning obestämd frukt, citronskal. Betydligt fylligare i smaken med kryddiga toner och det där Dom Pérignon-krutet som kommer efter en stund i glaset. Något över medelhög syra. Men lite tråkigt, stumt slut.

2004

Gyllengult. Blygt till en början med sedan vaknar doften med krut, äppelskal, mineraler och grapefrukt. Hög citronsyrlighet. Steniga mineraler. Smak av marsipan och brioche. Krämigt drickvänlig men med en viss tanninkänsla, det stramar i munnen. Lång eftersmak. Kan lagras i många år.

2003

Gyllengult. Sticker ut bland de yngre vinerna, känns mer moget. Doft av krut, krita, tobak och en viss blommighet men också matigare dofter som i ett bageri. I smaken finns en god syrlighet, gröna äppelskal, liten beska. Små bubblor. Ett matvin.

2002

Gyllengult. Jäst, äpple, kryddigt med spiskummin. Knivskarp syra med citrus, krutrök och beska. Tufft vin med obefintlig fruktighet. Hyfsat lång eftersmak. Kan vara i en tunnel nu. Spara.

2000

Något mörkare gyllene än de andra 2000-talisterna men så är det också äldst. Stor gul äpplighet, äppelmos och vanilj. I smaken hög syra, brödigt, kryddigt, stenigt. Lite kort avslutning.

1999

Gyllengult. Krutigt i doften, en aning jolmigt. Oxiderat äpple, svag fruktighet. Veggiemite, lemon curd. Hög syra. Frukt, druvsötma, citrusskal, vetebulle – men en elegant vetebulle. Mycket drickbart just nu.

1998

Gyllene, nästan kopparfärgat. Stor doft med äppelmos, mogen frukt, julkryddor, blommor, jästextrakt. Medelsyrligt och avrundat med en fyllig viskös munkänsla. Smaken packad med äpple och nybakat, smör, nötter, marsipan, aprikos. Tyvärr finns också en lite svampig, jordig ton som kan komma av att druvorna angripits av mögel i vingården.

1996

Något ljusare i färgen jämfört med de närmaste årgångarna. Blyg citrusdoft, lite apart blommighet och potatis. Hög syra gör att det känns yngre än vad det är. Citrus, lime, söt citronkaramell och så kommer krutet och den kritiga mineraliteten. Fortfarande mycket lagringsdugligt.

1995

Mörkt gyllene. Mycket jäst, källare, multna löv och sten i doften. Hög syra. Liten fruktighet, och beska som från det vita på citronskal. 

(Undertecknad gick inte alls igång på 95:an. Flera andra var betydligt mer entusiastiska och talade om ”klassiska rostade aromer, nötighet, krut, sandsten och apelsinmarmelad”)

1993

Ljust kopparfärgat. I doften bokna äpplen, levainbröd, torkad frukt. Medelsyrligt med jäst, bröd, popcorn, kola och citrusskal. Lååång eftersmak. Typisk Dom Pérignon. Bra kvalitet och balans. Gott!

1992

Mörkt gyllene. Tung, mogen doft med äpple, jäst, rågbröd och (renskrubbad) stenkällare. Relativt hög syra. Fruktsötma, jäst, lakrits nougat, katrinplommon, musselskal. Lång finish. I perfekt form.

1990

Kopparfärgat. Medelstor doft, med rosor, rostat bröd, krita och källare. Smaken är kritig, med gula äpplen, nougat, citrusbeska och ostronskal. Mycket lång eftersmak med brödiga toner. Koncentrerat och harmoniskt. Perfekt nu.

1988

Medelgyllene (ljusare än flera av 90-talsvinerna). Väldigt mogen doft med svamp och jäst. Dessutom fruktaffär, nougat, citrusskal och brioche. Stram eftersmak. Kan gott ligga ytterligare några år.

1985

Mörkt gyllene. Här finns svamp och bröd men inte så stor doft. Bättre tryck i smaken, fruktgodis, mer svamp och steniga mineraler. Hög syra och viss beska. Något stramare än 82:an och känns också yngre. 

1982

Mörkt gyllene som bärnsten. Åldrad doft med bokna äpplen, musselskal, räkskal, kryddor, levainbröd, liten rökighet. Smaken stram och generös på samma gång. Viskös munkänsla med fruktig sötma, lite åt sackaros. Citrus, apelsin, nougat. Balanserat med lång eftersmak.

1966

Kopparfärgat. Aningen oxiderad doft som av sherry. Här finns också jäst, rågbröd, äppelskrutt, knäck, kryddor. Visst är vinet på sin ålders höst men det är fortfarande vitalt med hög syra, torkad och kanderad frukt. (Inte alla provare jublade. En del gillade inte alls sherrytonerna.)

Text: Jon Hansson