Zinfandeldruvan är vanlig i Napa Valley i Kalifornien. I Italien kallas samma druva primitivo.
1 av 2: Zinfandeldruvan är vanlig i Napa Valley i Kalifornien. I Italien kallas samma druva primitivo. Foto: Colourbox
100-åriga zinfandelstockar
2 av 2: 100-åriga zinfandelstockar Foto: Mikael Mölstad

Ge zinfandeldruvan en ny chans!

Zinfandel är druvan med en lång historia, många fans och ännu fler belackare. Mikael Mölstad undrar nyfiket på vart zinfandel är på väg i dag. 

Vart är zinfandel på väg? Kommer den vindrickande massan att tröttna på dessa lättgillade zinviner och i stället uppskatta de traditionellt välgjorda? I Kalifornien är vinindustrin dessutom mäkta irriterad på att många av dessa ”Big Zin”-viner görs i Italien där hela designen på etiketten är superamerikansk ofta med vilda västern-anspelningar. Zinfandel har varit både nedslagen och uträknad – men kommit tillbaka gång på gång. Att den periodvis också varit oerhört populär är en historisk sanning. Men utan ett antal, som det verkar, ödesbestämda tillfälligheter hade den inte funnits kvar överhuvudtaget. Till och med ursprunget var länge höljt i dunkel. Ända till för femton år sedan trodde de flesta att det handlade om den kända kroatiska druvan Plavaç Mali. Den berömda kaliforniska vinproducenten Mike Grgich, bördig från Kroatien, hade till och med bestämt sig för att det var så.

Zinfandel har varit både nedslagen och uträknad men kommit tillbaka gång på gång

Slumpen gjorde att ursprunget avslöjades 2001. I en liten vingård vid den dalmatiska kusten fann forskare nio plantor av druvan Crljenak Kastelanski som visade sig vara identisk med zinfandel. Och, skulle det visa sig, även identisk med den syditalienska druvfavoriten primitivo. I början av 1800-talet var crljenak en populär druva i Kroatien – då en del av det habsburgska väldet som styrdes från Wien. 

Druvan kom till Long Island

Med all sannolikhet kom druvan till Long Island utanför New York med en sändning från en plantskola i Wien och den väckte omedelbart intresse. Detta hände på 1820-talet och ger också en rimlig förklaring till namnet zinfandel. Med samma sändning fanns nämligen även plantor av zierfandler – en druva som i dag ger lätta röda viner i Österrike. I Ungern, som då hängde ihop med Österrike, kallades zierfandler för Tzinfandli. Det troliga är att namn och lappar blandades bort och zinfandel fick sitt namn.

Zinfandel kom till Kalifornien med guldruschen på 1850-talet och blev snabbt en succé. Lätt att odla blev den livligt planterat. Under senare delen av 1800-talet var den till och med Kaliforniens mest odlade druva. Den gav både lättsamma rödviner och utgjorde basen i den då så populära stilen med söta ”portviner” – made in California. Det skulle dock komma tuffare tider.

Under senare delen av 1800-talet var zinfandel Kaliforniens mest odlade druva

När det amerikanska rusdrycksförbudet infördes 1920 drabbades zinfandel hårt. Många vingårdar planterades med andra frukter. De som överlevde under dessa tretton år av förbud gjorde det tack vare att odlarna fick sälja druvor för hemtillverkning av vin. Men Zinfandel hade problem att hänga med i denna affärsverksamhet då den inte tålde att transporteras längre sträckor. När vinproduktionen kom i gång igen i mitten av 1930-talet var Zinfandel i stort sett bortglömd. Och de skulle dröja nästan 40 år inte den återuppväcktes från sin dvala. För visst fanns det gamla odlingar kvar – men det var ingen som hade en tanke på att kalla vinerna för Zinfandel. Nästan allt fylldes på stora trelitersflaskor och såldes som jug wines utan närmare beskrivning av druvinnehållet. Utan Bob Trinchero på Sutter Home hade det kanske fortsatt så.

Bob kunde sin historia och blev i början av 1970-talet intresserad av att göra ett riktigt rött vin på zinfandeldruvan. För att få lite kraftigare färg och smak tappade han då av lite av druvsaften – enligt den metod som i Frankrike kallas saignée eller på engelska bleeding. När han jäst klart det avtappade ljusrosa vinet sålde han det som ett vanligt blush wine. En vanlig vinstil på den tiden. Vinet blev ingen supersuccé förrän Bob av en tillfällighet råkade jäsa ut vinet med restsötma kvar. Han skapade alltså ett halvtorrt blush wine och plötsligt fick han en pyramidal succé. Vinstilen kallades White Zinfandel och gjorde ett segertåg även i Sverige. Många minns säkert de sötaktiga och blekrosa vinerna från 1980-talet.

Härmade succévinerna

Även om white White zinfandel inte var finsmakarens dröm om ett gott vin förde ändå vinstilen något gott med sig. Eftersom i stort sett alla producenter med gamla zinfandelstockar nu härmade dessa succéviner var det ingen som planterade andra populärare druvsorter på dessa marker. Som ett ödets nyck blev alltså det mesta av gamla zinfandelodlingar kvar. Och detta skulle bli avgörande för två av Kaliforniens främsta vinmakare: Paul Draper på Ridge och svenskättlingen Joel Peterson på Ravenswood. 

Paul och Joel var båda besatta av kvalitet och blev, liksom Bob Trinchero, nyfikna på zinfandel som en del av den kaliforniska vinarvet. De började nu spana in gamla vingårdar med zinfandel och fann att många av dem var mer än hundra år gamla. De visste också att med rätt beskärning och urval tillsammans med en mer sofistikerad vinmakning skulle druvan kunna ge verkliga kvalitetsviner. Under många år under 1980-talet och framåt utvecklade de en vinstil av av druvan zinfandel som snart blev en oerhörd framgång. Vinet hade både djup och stringens och därmed var zinfandel en druva som kunde lyftas fram som en kalifornisk klenod – delstatens egen nationaldruva.

Zinfandelvinerna från Ridge och Ravenswood fick naturligtvis efterföljare i hela Kalifornien. Plötsligt började alla vårda sina gamla zinfandelplantor – en hel del var hundraåriga. Zinfandel Old Vines blev ett begrepp som stod för den yppersta av kalifornisk vinkvalitet. Och vinerna slog också världen med häpnad. Visserligen visste man på 1990-talet att Kalifornien kunde göra högklassiga viner. Men de var ju alltid mer eller mindre stora kopior av europeiska förlagor – både vad gäller druvor och vinstil. Men med Zinfandel kom ett vin med en distinkt egen kalifornisk karaktär och dessutom  på den druva som man trodde var unik för Kalifornien.

Viner med druvnamnet primitivo skulle vara mer klassiskt italienska medan zinfandel skulle vara mer generösa

Zinfandel förblev en kalifornisk angelägenhet in på 2000-talet. Visserligen hade den importerats både av Chile, Sydafrika och Australien. Dock utan att bli en succé. Det var först med upptäckten att primitivo var exakt samma druva som konkurrensen ökade. Primitivo är en dominerande druva på den italienska klacken – i den stora vinproducerande regionen Apulien. Nu kunde de utan att bryta mot någon lag kalla primitivo för zinfandel. Det formerades då två vinstilar. Viner med druvnamnet primitivo skulle vara mer klassiskt italienska medan de med druvnamnet zinfandel skulle vara mer ”generösa”, som producenterna ville kalla det. Generösa betydde i detta fall att de skulle härma den populära appassimento-stilen med mer av allt – frukt, sötma, färg och alkohol.

En enorm efterfrågan 

I Kalifornien hade man inget att sätta emot. Det hela var ju fullt lagligt. Varumärket med klassiska zinfandelviner led dock stor skada. De kunde ju inte börja kalla dessa viner för ”Primitivo” som italienarna. Varumärket zinfandel fick sig än mer törnar när flera kaliforniska producenter hakade på ”Big Zin”-trenden med maffiga viner. Efterfrågan på dessa viner var, och är fortfarande, enorm. 

Wine Institute of California är bekymrade över utvecklingen. Tillsammans med den kaliforniska organisationen ZAP (Zinfandel Advocates and Producers) försöker de nu göra allt för att återupprätta klassisk zinfandel. Bland annat i ett stort projekt där en egen vingård med nittio olika kloner, ”the Heritage Vineyard”, ska visa vilken kvalitet druvan kan ge. Samtidigt hållas provningar världen över för att lyfta fram alla de producenter som gör högklassiga zinfandelviner i nivå med de viner som Ridge och Ravenswood skapade.

I Sverige hoppas vininstitutet också att klassisk zinfandel ska vinna mark – medan vinkännare fortfarande kommer ihåg hur bra de var. Och förhoppningen är också att Systembolaget ska ta sitt förnuft till fånga och stoppa de värsta exemplen på italienska ”vilda västern-etiketter” där det gärna står ”Old Vines” och övertydliga meddelanden som ”Carefully matured in AMERICAN oak”. Vininstitutet menar att detta inte borde vara tillåtet eftersom det är missvisande om ursprunget – och det ska inte etiketterna vara på Systembolaget vara.

Hur blir det i framtiden? De flesta bedömare tror att vinstilen med de maffiga publikfriarna av zinfandel kommer att bestå – men att betydelsen kommer att minska. De är också övertygade om att klassisk zinfandel kommer att återta positioner. I synnerhet som det har blivit en riktig ”folkrörelse” bland seriösa kaliforniska vinproducenter att göra zinfandelviner med högsta kvalitet. De anser att det är det bästa motmedlet för att minska betydelse av de populistiska vinerna på samma druva.

Fotnot: Artikeln publicerades i Allt om Vin i oktober 2015.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Black Friday med 70% rabatt på 25 olika titlar! Se erbjudande