Zanzibar - sommar året runt

Vi anländer en het eftermiddag. Betalar taxichauffören Ibrahim 35 dollar, dubbelt mot vad vi hade tänkt oss, men bara hälften av vad han begärde, och blir körda till Zanzibars ände, till byn Jambiani.

 På vägen blir vi stoppade av polisen flera gånger. Körkortskontroll. Åk vidare.

 - På vägen tillbaka får jag betala dubbelt, suckar Ibrahim. 

 Jambiani, långt nere i söder på Zanzibars östkust, är en stillsam by med bygata av sand, inga gatlyktor. Kor, getter, höns och ankor springer omkring fritt, killarna lirar boll när de inte är i skolan och flickorna hjälper till med tvätten eller stöter majsen.

 - Jambo, hälsar alla vi möter. Hej!

 Och skulle vi undra något så är svaret "Hakuna matata". Det är lugnt. 

 Det är mycket fridfullt och den oändliga breda sandstranden är nästan öde.

 För 200 spänn natten hyr vi en enkel bungalow femton meter från det ljumma, turkosa havet. Vi sätter oss på verandan och gör som tjuren Ferdinand, bara njuter.

 Vår korkek är palmerna och havet. Långt där ute kastar sig Indiska oceanen mot korallrevet. Bakom det är havet oändligt. Närmaste land österut är Java i Indonesien.

 Men innanför revet är vattnet alltid lugnt och vi hoppar i innan det blir kolmörkt. Vattnet är 30 grader. Minst.

Stammens krigare månglar souvenirer

 Några barn leker i vattenbrynet med båtar de gjort av bananblad. Ett par kvinnor vadar omkring och tömmer burar på något ätbart ute på revet. Vackra utriggare glider tyst förbi.

 Då dyker massajerna upp. Unga män, klädda i traditionella kläder och med spjut i ena handen och halsband i den andra. De sätter sig ned och vi pratar en liten stund. Förr skulle de ha dödat lejon och varit stammens krigare i Serengeti. Nu får de åka till Zanzibar och mångla halsband och andra souvenirer till turister. 

 Nästa morgon sover vi länge - och upptäcker att vattnet är borta. Både i duschen och i havet.

 Det här med duschen är lätt att förstå. Det är torrtid och vatten är en bristvara på Zanzibar. Lyxhotellen fraktar färskvatten med tankbil och färja från fastlandet varje dag.

 Och i havet är det naturligtvis ebb och då får vi gå flera hundra meter ut för att bada, mellan stenar, koraller och sjöborrar. Så ta med badskor.

 Några av de finare hotellen ett par mil längre upp efter kusten har rensat rännor ut i vattnet så att gästerna kan ta ett dopp i havet även vid lågvatten. 

 En förmiddag ska vi åka med kapten Lewis ut till revet och snorkla. Då materialiseras ett kolsvart magiskt åskväder ur ingenting. På några minuter förvandlas paradisstranden till ett inferno. Havet gör uppror, palmerna piskas av vindbyarna och plötsligt vräker det tropiska regnet ned. 

 Vi flyr in och stänger fönsterluckorna. 

 Lika plötsligt som det bryter ut är det över. Solen torkar stranden och får havet att lysa turkost igen. Men nu är det ebb och när kapten Lewis släntrar förbi kommer vi överens om att snorklingen får anstå till nästa besök på Zanzibar. 

Stränderna är öns stora tillgång

 Nästa dag åker vi längs stränderna norrut mot Zanzibars nordspets.

 Resan går genom ett slående grönt landskap, förbi små byar där barnen promenerar i grupper i sina fina skoluniformer. 

 Längs vägen växer papaya och banan, kokospalmer och kryddor. Men mycket är ett trist busklandskap. Av djungeln, som en gång täckte ön, finns bara en liten plätt kvar i reservatet Jozani: Där finns de sista röda colobusaporna, men knappast längre något exemplar av zanzibarleoparden. Men man tycker om att bevara myten att den finns kvar.

 Det är de vackra stränderna, som Bwejuu, Uroa, Kiwengwa, Mehangani Pwani och Matemwe, som är öns stora tillgång. 

 Här och var ligger italienskägda lyxhotell, det ena mer slutet än det andra. Men ingenstans är det mycket folk på stränderna.

 På Karafuu träffar vi Annika Karlsson och Mattias Nelson från Kalmar. De kopplar av en vecka i solen efter en safari i Tanzania.

 - Vi har aldrig varit på ett så exotiskt resmål tidigare. Och vi väntade oss paradisstränder, vajande palmer, underbar snorkling och vackra solnedgångar.

 Stranden är verkligen fin. Palmerna finns på plats. Och Annika har snorklat ett par timmar varje dag. Men:

 - Det är mycket sten och sjöborrar i vattnet. Och vid lågvatten får man gå på en cementgång en bra bit ut för att kunna bada i havet.

 - Det hade varit härligt att bara kunna springa rakt ut i vattnet. Och för solnedgången är det här fel kust.

 Som många av de andra stora fina hotellen ligger Karafuu lite isolerat.

 - Jag blir lite rastlös ibland. Här finns ju ingen stad eller by, inget att gå och titta på, säger Annika Karlsson.

 Höjdpunkten på resan till Zanzibar blir en utflykt till revet vid den lilla ön Chumbe på andra sidan Zanzibar. Snorklingen är fantastisk och Annika möter två stora havssköldpaddor.

 - Stone Town var också mysigt med sina trånga gränder, marknader, små butiker och myller. 

 - Men själva ön var ganska tråkig med sitt busklandskap. 

Medeltida atmosfär i stenstaden

 Längst i norr ligger Nungwi, ett populärt resmål bland backpackers. Men här ligger också Zanzibars lyxigaste hotell, Ras Nungwi Beach Hotel, med egen strand och pool med utsiktsläge.

 Stranden i Nungwi är kantad av hotell och pensionat. Byggnaderna på själva stranden står på pålar för att klara tidvattnets skiftningar. Och stranden är badbar alla tider på dygnet. 

 Vi borde ha stannat här ett par dagar.

 Vi avslutar resan i Stone Town, Stenstaden. Den grundades av araber för kanske tusen år sedan och var huvudstad i sultanatet Oman under några år. Den var på 1800-talet knutpunkt för handeln med elfenben och för slavhandeln till Mellanöstern. 

 I dag är Stone Town en smältdegel av kulturer och människor, det historiska och turistiska centrumet i Zanzibar City, ögruppens huvudstad. Hela den gamla staden står på FN:s lista över världsarven.

 Här finns influenser från Arabien, Iran, Indien, Europa och Afrika. De arabiska hus som byggdes under sultanen av Omans tid känns lätt igen på sina vackra ornerade träportar och sina träverandor.

 I en av gränderna stöter vi på fotografen Ramesh R Oza. Han står på trappan till den lilla ateljé, som hans pappa grundade 1930. Eftersom vi själva bara har guideboken att gå efter frågar vi honom efter det bästa med Stone Town.

 - Många turister bor på Serena Hotel för att det är fint, säger han.

 - Visserligen ligger det vid havet, men det är väldigt dyrt. Jag tycker ni ska titta på Dhow Palace Hotel i stället. Där kostar ett dubbelrum 100 dollar (cirka 700 kronor) och det är bra valuta för pengarna.

 Ramesh R. Ozas övriga tips hittar du i faktadelen sist i artikeln. 

 Vi vandrar i timmar i Stenstadens smala vindlande gränder. Ser gubbar spela bao med stenar, kvinnor sitta och prata utanför husportarna och barn lira boll på små öppna platser vid moskéerna, 

 Atmosfären känns medeltida. Men inget av stenhusen lär vara äldre än cirka 1830.

 Bredvid den stora anglikanska kyrkan ligger ett litet slavmuseum, en skrämmande påminnelse om att slavhandeln upphörde först vid tiden för Första världskriget.

 Stone Town ligger på en udde på Zanzibars västkust. När solen sänker sig mot havet samlas turisterna på restaurangerna och barerna längs sandstranden. Unga par går förbi och pratar med varandra. Han i västerländska kläder, hon bär en hellång chador och täcker håret och axlarna med en hijab.

 Det är säkert inte meningen att vi ska se - men plötsligt lyfter en flicka upp sin svarta chador till midjan och visar ett par tajta jeans. 

 Dhower, Zanzibars typiska segelbåtar, pilar fram och tillbaka över vattnet medan solen sänker sig i havet. 

 När sedan servitören anländer med en kall öl känns livet perfekt.

 Zanzibar var kanske inte riktigt det tropiska paradis vi drömt om. Men det är definitivt en trevlig plats att tillbringa en vecka på. Och vi kommer gärna tillbaka.