Bilderna i öknen – som forskarna inte kan förklara

Nära den peruanska kusten hittar man ett 500 kvadratkilometer stort område med tusentals figurer. Här finns bilder, linjer och geometriska mönster skapade av nascafolket som bodde i trakten från år 200 före Kristus till 700-talet. 

Många av dessa mystiska geoglyfer kan man promenera förbi utan att notera. Skulle man däremot ta en flygtur och betrakta slättmarkerna kring Nasca från ovan blir de plötsligt synliga. Då dyker jättespindeln, apan med den spiralformade svansen, kolibrin och jätten upp på marken nedanför.

Men vad var egentligen syftet med de enorma bilderna som bara gick att upptäcka från luften? Det här är en gåta som forskare brottats med ända sedan nascalinjerna upptäcktes på 1920-talet. 

Att bilderna skulle vara ett offer till gudarna är en teori. Flertalet av de berömda figurerna ligger cirka en mil norr om det religiösa centret Cahuachi. Det var här nascakulturens prästelit bodde, intill en flod med bördig jord. Hit kom pilgrimer och offrade en del av sin skörd till prästerna i templen. 

Pilgrimerna kom även till Cahuachi med offergåvor i lerkärl som begravdes. Även de döda fick med sig kärl med föremål som de kunde ha användning av i livet efter detta. Detta kan man se i begravningsområdet Chauchilla, två mil sydost om det religiösa centret Cahuachi. 

Nascafolket trodde på ett liv efter döden. Därför begravdes man sittandes i en ihopkrupen ställning, inlindad i flera lager av dyrbara tyger. Tanken var att den avlidne skulle vila i den här positionen för att sedan ha styrka att resa sig och gå vidare till nästa liv.

Tron på evigt liv och vikten av att offra till gudarna reflekteras även i geoglyferna. I nascaområdet finns späckhuggaren, en mytomspunnen och gudomlig varelse inom nascakulturen. Späckhuggaren avbildas med troféhuvuden, ett motiv som även var vanligt på keramik och tyger. Huvudena tros inte symbolisera besegrade fiender utan unga människor från nascakulturen som offrats till gudarna genom rituell halshuggning. Den utvalde som fått hallucinogena droger för att dämpa smärtan vid dödsögonblicket, ställde förmodligen upp frivilligt eftersom ritualen skulle ge offret evigt liv.

Ett stort antal av de geoglyfer som återfinns på Nascas slätter är symboler för fruktbarhet och liv. Kolibrin som suger nektar med sin långa näbb är ett exempel. Kolibrier som lever i Anderna i Peru har förmågan att under nätterna minska antalet hjärtslag från 1000 slag i minuten till 70, och sänka kroppstemperaturen från cirka 38 till 5-10 grader. I det här tillståndet verkar kolibrin död för att senare när dagen gryr vakna ur dvalan och till synes komma till liv igen. På så sätt har kolibrin blivit en bild för återfödelse.

Nära kolibrin finns apan, även den en fruktbarhetssymbol. Den spiralformade svansen visar på en cirkulär tidsuppfattning och är ett tecken för evigheten.

Att man dyrkade fruktbarhet och strävade efter evigt liv är knappast något unikt för nascakulturen. Men folket på nascaslätten hade ett särskilt stort behov av att blidka gudarna. Det från början bördiga området blev allt torrare när regnen uteblev. Det blev livsviktigt att ta till vara det vatten som fanns. Man byggde vattenledningar, brunnar och underjordiska kanaler för att kunna odla potatis, bönor och andra grödor.  

Men den successiva klimatförändringen fortskred. Den rituella aktiviteten ökade och man skapade fler och fler geoglyfer i hopp om att det livgivande vattnet skulle återvända. När regnen ändå uteblev trots ansträngningarna började samhället vackla. Man övergav då de föreställande bilderna på slätten och gick över till att göra geometriska figurer och linjer i stället. 

Allt fler linjer drogs på bergssluttningar och slätter för att förmå gudarna att låta regnen falla i Anderna och åter fylla vattendragen, men bristen på nederbörd tvingade till slut nascafolket att lämna området.

Varför började man då göra dessa bilder som bara kunde upptäckas från ovan? En förklaring kan vara att den gud som ofta förekommer på keramik och tyger i nascakulturen alltid avbildas flygande och därför ser allt uppifrån.

Offer till gudarna är dock inte den enda förklaring som forskarna ger när det gäller nascalinjernas uppkomst. Den tyska arkeologen Maria Reiche som studerade nascalinjerna på 1940-talet, menar i boken ”The Mystery of the Desert” att linjerna var en slags astronomisk kalender. 

Andra teorier gör gällande att de kilometerlånga raka linjerna var vägvisare som ledde vandrare till handelsplatser där bergsfolk och kustbor kunde utbyta varor. 

Det senaste förslaget kommer från forskningsledaren Carlos Enrique Hermida García som hävdar att linjerna är kanaler för konstbevattning.

En av de mer fantasifulla hypoteserna la schweizaren Erich von Däniken fram 1968 i boken ”Chariot of the Gods” där han påstår att linjerna utgjorde flygfält som utomjordiska varelser skulle använda som landningsbanor för sina rymdskepp. 

Med all sannolikhet är det här inte de sista försöken att lösa gåtan med de mystiska geoglyfer i den peruanska öknen. Helt klart är att nascalinjerna kommer att fortsätta fascinera både forskare och nyfikna turister under en lång tid fram över.

LÄS MER: Kejsarens makalösa grav – som ingen har fått se