Foto: PETER PETER

USA ska ses från kust till kust

Drömt om att köra bil kust-till-kust i USA?
RES packade körkort, kreditkort och en Amerika-karta, flög till Los Angeles, lade växeln i driveläge och gasade i väg.
Österut genom nio stater. Via Las Vegas och Grand Canyon till Texas och längs golfkusten med Florida som slutmål.
Paus vid en blåsig strand i Alabama. Foto: PETER PETER
Träskmarkerna. Foto: PETER PETER
Red Rock Country. Foto: PETER PETER
Exemplarisk skyltning gör det enkelt att hitta. Foto: PETER PETER
25-cents-automaterna passade utmärkt för en icke speltokig svensk i Las Vegas. Foto: KRISTINA KRISTINA
Death Valley, med Zabriskie Point, kräver dödsoffer i 45-gradig hetta. Foto: PETER PETER
Spökstaden Rhyolite är ett minne från guldruschens glada dagar. Foto: PETER PETER
Hollywoods Walk of Fame ligger bara ett stenkast från Route 66. Foto: PETER PETER
Highway 1 - vägen längs Kaliforniens kust är lika vacker som berömd. Foto: PETER PETER

Etapp 1: Los Angeles–Las Vegas

4 dagar, 65 mil.

...men resan börjar i öknen

550 mil ligger framför oss. Ett okänt antal övernattningar på platser vi tidigare aldrig varit i närheten av. Några enstaka hotellnätter i början av rutten är bokade. Sen är den två veckor långa resan öppen för improvisationer – med allt det innebär. En solig vårdag i början av mars rattar jag bilen från hotellparkeringen i West Hollywood. Med en yta lika stor som Skåne tar det nästan två timmar att komma ut ur Los Angeles, till väg 15 som går raka vägen till Las Vegas. Men vi har tänkt ta en lite annan rutt innan vi når nöjesmetropolen. Först lunch på en restaurang utanför Barstow, som är det första som minner om att mytomspunna Route 66 en gång passerade här. Fyller på med energi i form av omelett gjord på strutsägg inför förväntade strapatser på USA:s varmaste plats – Death Valley. Nationalparken, som är en lagom avstickare för den som inte har bråttom till Las Vegas, är dessutom den lägsta punkten på den här delen av jordklotet, drygt 85 meter under havsytan. Unika arter av växter och djur har acklimatiserat sig till det heta ökenklimatet i en förvånansvärt varierad och naturskön miljö. I fonden snötäckta höga berg i en sägenomspunnen trakt.

Guldrushens glada dagar

Parken är populär bland både vandrare och motionärer på cykel och vi blir flera gånger påminda om att ha gott om vatten i reserv, inte bara för bilens kylare utan mest för den egna kroppens behov. Varje sommar förolyckas besökare som missbedömt sin egen förmåga och underskattat den 45-gradiga värmens dödlighet. Vi njuter av behagliga 25 grader i en strålande vårsol. Av Death Valleys många sevärdheter ser vi till att uppleva Zabriskie point strax före solnedgång. Det blir precis lagom att besöka gamla spök- och gruvstaden Rhyolite innan dagsturen avslutas i Beatty, Nevada. Trakten upplevde sin storhetstid i början av förra seklet då guld och andra värdefulla mineraler fick lycksökare av alla slag att bidra till "guldrushens glada dagar". Snacka om kontraster! Från mångmiljonstadens myller på morgonen till en stad som bara är ett trafikljus och lite bebyggelse runtomkring. Här bor bara 1 500 personer. Motellet intill den obligatoriska trailerparken har en dygnet runt-öppen restaurang och dito kasino – vi är ju i Nevada! 35 dollar natten för ett rymligt dubbelrum och vi går plus på kasinot – bra för reskassan.

Stora Las Vegas

Härifrån är det bara ett par timmar till Las Vegas. Jag slås av att staden är så stor. Fattas bara annat, hit flyttar folk i tusental varje månad. Och då menar jag inte turister, folk kommer för att det finns jobb. Två dagar känns som ett måste i detta eldorado för nöjes- och festglada. Första dagen går åt till att bara titta, det är nästan overkligt på The Strip, den fem kilometer långa Las Vegas Boulevard. Spelare eller ej – det är ett måste att växla in åtminstone några dollar och pröva lyckan på 25-centsbanditerna. I Las Vegas tar man in på gungorna vad man förlorar på karusellerna och följaktligen kan man bo billigt till och med på den lyxigaste resort. Av världens 20 största hotell ligger alla utom ett i Vegas. Vårt rumsnummer är femsiffrigt och det krävs en karta för att hitta både ut och in – ett resultat av att alla kasinon är byggda så att gästerna ska bli så vilse att de på sina irrande väg mot utgången i ren frustration spenderar en extra dollar (vilket med en årlig besökssiffra på 40 miljoner turister naturligtvis blir några kronor...)

Etapp 2: Las Vegas-Santa Rosa

2 dagar 110 mil.

Grand Canyon – naturens underverk

Rutten från den enorma spelhålan (för 100 år sedan bara ett samhälle kring ett vattenhål i öknen) går via Lake Mead (Las Vegas-bornas närmaste rekreations- och badplats) och imponerande Hoover-dammen, ett av människan byggt underverk. Dammen byggdes på 30-talet och förser stora delar av Kalifornien med ström och vatten. Väg 93 är enda passagen söderut. Vid gränsen till Arizona byter vi tidszon. Ställer klockorna en timme framåt och styr söderut. Tio mil senare nås väg 40, den öst-västliga motorvägen som ska bli vårt ledmärke österut de närmaste dagarna.

Natursköna red rock county

Men först Sedona. Vägvalet för oss in i natursköna "red rock country" från sydväst. Det innebär att vi kommer upp på hög höjd och det klimat som präglar de här delarna av USA gör sig påmint. Kortärmad skjorta, som kändes så perfekt på morgonen i Las Vegas, känns inte lika bra i skogarna där vinterns snö ännu ligger kvar i små drivor. Ökenklimatet på relativt hög höjd gör att trakterna ofta har varma dagar, men samtidigt rejält kyliga nätter. Det kanske är som att svära i kyrkan, men naturupplevelserna i den här delen av Arizona i kombination med det vi upplever längre fram slår faktiskt Grand Canyon. För visserligen är detta storslagna naturens underverk alldeles fantastiskt och tankarna går till den hisnande slutscenen i underbara "Thelma & Louise" när denna enorma "grop" plötsligt öppnar sig. Men vi kommer dit efter en halvdagstur från Sedona och känner att vi inte riktigt kan ta in helheten. Vi suckar därför över det ogripbart storslagna, konstaterar "that’s it" och bestämmer att ägna resten av dagen åt Painted Desert som är indianland, framför allt Hopi- och Navajoindianer har sina reservat i nordöstra Arizona. Kontraster igen – nu i form av steril ökenmiljö i motsats till de skogbeväxta bergsområdena längre söderut. Mil efter mil av torrlagda raviner, enstaka ruckel längs öde vägar, en och annan indian till häst, nerlagda bensinstationer, lite boskap. På grund av omvägen missar vi både Monument Valley (på gränsen till Utah) och Petrified Forest utmed 40:an, egentligen två "måsten".

Route 66 - västvärldens mest berömda väg

Gränspassagen till New Mexico innebär att väg 40 blir en del av, eller parallellväg till, Route 66. Man har utnyttjat att den gamla "modervägen" går rakt genom delstaten. Under hela den 60 mil långa sträckan kan man när som helst lämna snabbheten på motorvägen för en nostalgisk tur. I centrala Albuquerque finns Historic Route 66 i ett påfallande vackert downtown, ovanligt i amerikanska städer. Det känns som om det går att ägna hur mycket tid som helst åt Route 66 just här i New Mexico. Gamla bensinmackar, motell, restauranger från västvärldens mest berömda väg finns kvar och är i många avseenden ett levande museum över 66:ans storhetstid. Men ska vi någonsin nå slutmålet måste det ibland klämmas snabba mil på 40:an. Tyvärr för här är det riktigt roligt att vara bilande turist.

Etapp 3: Santa Rosa-Miami

9 dagar 375 mil.

Träskmarkerna söder om New Orleans måste ses

Klimat och natur i New Mexico är snarlikt Arizonas. Närheten till Texas märks först nere i sydöstra hörnet. Det blir allt grönare, småstäderna liknar mer och mer Vilda västern, rancherna verkar större (och rikare) och de första oljeborrarna dyker upp på fälten. Vi noterar efter gränspassagen att vår bil, som hade känts enorm i vilken svensk miljö som helst, plötsligt är en småbil. I Texas är allt större: Största delstaten (Alaska oräknat), största stekarna och – förstås – största bilarna. Annars blir resan i Texas mycket av en transportsträcka. Dock hela tiden på mindre vägar, det känns riktigt trivsamt trots att dagsetapperna ofta är 40–50 mil. Ett par övernattningar, sen når vi Austin (huvudstaden). Det visar sig att Austin har en mycket trivsam stadskärna med massor av barer och krogar och det omtalade musiklivet får vi på köpet. Det känns stundtals lite kontinentalt i downtown Austin, ovanligt och märkligt i en övrigt typisk amerikansk omgivning. Galveston (en av Texas äldsta städer) har under hela resplaneringen funnits med som etappmål, med paus inför nästa etapp längs kusten. Så blir det också, men inte lika länge som planerat eftersom vi där (liksom på flera platser under resten av resan) drabbas av tonåringarnas skollov (springbreak). Fenomenet är inte olikt en festplats på Öland en midsommarafton. Bara med den skillnaden att det pågår i flera veckor hela våren längs golfkusten. (Springbreak är den tid då alla amerikanska 16-åringar ska begå alla debuter; sprit, knark, sex – och helst samtidigt. Dessutom kollektivt och inför publik, verkar det som.)

Gratisfärja över sundet

Vår räddning blir gratisfärjan över sundet utanför tvillingstäderna Galveston och Texas city. Den tar oss smidigt till Port Bolivar och resan går vidare utmed kusten genom delstatens sydöstligaste hörn mot bayou country, Louisianas träskmarker. Kanske måste man vara frimodig (och naiv) europé för att våga sig ut i vildmarken här nere. Visst möter vi en del typer som ser skumma ut, som troligen aldrig lämnar sitt träsk, sin båt, sina fiskeredskap och sina vapen. Men ingen vill åt våra kontanter eller stjäla våra navkapslar. Och nästa gång vill jag gärna tränga djupare in, eller snarare längre ut, i det fascinerande träskområdet söder om New Orleans. På resan genom golfstaterna håller vi oss längs kusten och missar aldrig chansen att förkorta resvägen (och ibland även tiden) genom att ta en färja mellan halvöarna. Det blir också en välbehövlig paus från rattandet, även om dagsetapper på 40–60 mil inte känts särskilt betungande.

Trevlig bonus

Mississippi och Alabama har förhållandevis korta kuster mot Mexikanska golfen. Ändå ger båda staterna en försmak av nordliga Florida. Samma sorts vita sandstränder, mysiga, färgglada små sommarstäder med trevliga fritidshus, de flesta byggda på pålar för att ha större chans att klara orkanerna. Ju närmare Florida vi kommer desto mer ökas tempot. Efter övernattning i huvudstaden Tallahassee i norr känns det som att vi är nästan framme och drar direkt mot Miami. Väg 75 mot Tampa Bay och spektakulära Sunshine skyway och övernattning i Sarasota. Sista rutten blir 75:an kombinerad med trivsamma 41:an (Tamiami trail) genom Everglades. Lite längre, lite långsammare, men desto trevligare. Som bonus kommer vi då in i jättestaden genom Little Havanna och Coral Gables, väl värt omvägen. Vi kommer faktiskt fram tidigare än planerat, resan har tagit 15 dagar.

/div>

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Dröm dig bort med Allt om Resor! Se erbjudande