ANNONS
X
EXPRESSEN.SE

Guide till Colorados häftigaste skidorter

Vail är som ett Disneyland för skidåkning, med bra pister och fantastisk offpist.

Vail är som ett Disneyland för skidåkning, med bra pister och fantastisk offpist.

1/3

Foto: Jack Affleck

<span>Gänget som tog sig an de fyra skidorterna i Colorado. Eric Asmussen, Marcus Walter, Erik Westberg och Jenny Holmqvist.<br></span>

Gänget som tog sig an de fyra skidorterna i Colorado. Eric Asmussen, Marcus Walter, Erik Westberg och Jenny Holmqvist.

2/3

Foto: Jenny Holmqvist

Redo att kasta sig ut i Breckenridges pister.

Redo att kasta sig ut i Breckenridges pister.

3/3

Foto: Jack Affleck

Guide till Colorados häftigaste skidorter

Vem har inte drömt om den fjäderlätta snön i USA:s klippiga berg?

Kalla flingor i överflöd som smeker runt benen när man sveper utför.

Rocky Mountains i Colorado är en häftig upplevelse för skidbitna och här finns skidorter för alla smaker.

Förutsatt att plånboken håller måttet.

Det började med en vink på en av mina skidbilder på Facebook: ”Ska du med till Colorado eller?”

Jag svarade med en tumme upp och tänkte att Eric Asmussen drömmer stort och lade inte mer vikt vid det. Men så trillade det in ett meddelande några dagar senare: ”10-14 mars?”. Och vips blev det verkligt. Det här var ingen galen idé, inget snickrat luftslott utan i allra högsta grad på riktigt. Och bara ett par veckor senare satt jag där på planet över Atlanten.

Tillsammans med vännen Marcus Walter och fotografen Erik Westberg bildar vi en skidsugen kvartett med det ambitiösa målet att avverka fyra skidorter på lika många dagar innan planet lyfter i retur.

 

Efter en flygresa på strax över 12 timmar tar vi mark i Denver. Från flygplatsen har vi knappa två timmar i bil längs I-70 W innan vi är framme vid vår bas i Silverthorne. Vi checkar in enkelt och prisvärt på motell och bor med perfekt slagläge för att utforska Colorados spännande skidorter. Inom timmen nås Beaver Creek och Vail medan Breckenridge och Arapahoe Basin ligger betydligt närmare än så. Och det är dessa fyra vi har tänkt gräva det vita guldet i. Om än det ska visa sig att vi har mer solsken än snöfall framför oss.

 

VAIL – ett Disneyland i skidformat

Vail.

Foto: Jack Affleck / JACK AFFLECK

Lite lagom jetlaggade vaknar vi upp till vår första skiddag. Vi riktar GPS:en mot kändisarnas favorit och rullar efter knappa timmen in ett strålande soligt Vail.

Vail är en ort som växte fram under 60-talet enbart för att attrahera turister. Och med sitt enda syfte är byn kommersiell så det förslår. Svulstiga lodger i sten och trä, tinnar och torn i ett mishmash av vräkiga stilar. Restauranger och barer finns i vartenda hörn. Och det dräller förstås av butiker med höga prislappar och flerstjärniga lyxhotell. Ett besök i Vail blir sällan billigt. Ett liftkort går loss på 1500 kronor dagen och att bo över i byn är inte att tänka på. För de ”enklare” hotellen får du räkna med åtminstone ett par tusen kronor per person och natt.

Med det sagt saknas inte charmen. Genuint? Nej! Mysigt? Jo, men det tycker jag nog ändå!

Vail är lite som ett Disneyland i skidformat. Den glittriga orten kan konsten att underhålla med service i världsklass och suverän skidåkning.

Skidsystemet är enormt med hög kvalitet på pister och vidsträckt offpist i anläggningens fem backbowls när snöläget tillåter.

Fina pister i Vail.

Foto: Jack Affleck / JACK AFFLECK

Framsidan är vigd åt välskötta nedfarter. Mot Lionshead löper det mesta utför i grönt och blått medan det lutar på lite mer i pisterna kring Vail Village.

Baksidan utgörs av fem stora bowls (grytor) som med rätt snö lär förvandlas till en enda stor öppen lekplats. Den turen har vi tyvärr inte och dagen bjuder på mer vårslask än kallsnö. Fast det är ruskigt kul det med! Efter en förlängd förmiddag i de solstekta grytorna och en avstickare till liftarna vid Blue Sky Basin börjar energinivåerna larma rött och vi stannar till vid Wildwood smokehouse & grill för en helamerikansk lunch. Med andra ord en väldig massa kött.

Lite lagom dästa tar vi oss därefter an framsidans pister som har hunnit bli så där skönt smöriga. Låren bränner snudd på lika hett som nosen grillas i solens strålar. Vi njuter fram till stängning innan vi lämnar Vail.

 

Tillbaka i Silverthorne stannar vi till vid outletbutikerna där prislapparna bara är en spottstyver av de vi just ögnade i Vails exklusiva butiker. Plötsligt känns plånboken rejält fet och det blir en del fynd att pressa ner i packningen.

 

BRECKENRIDGE – vilda västern à la High Chaparral

Breckenridge.

Foto: Jack Affleck / VAIL RESORTS

Dag två styr vi mot Breckenridge, eller ”Breck” som det kallas. Och om Vail är som Disneyland kan ”Breck” närmast liknas High Chaparral.

Breckenridge grundades redan 1859 då guldrushen drog lycksökare till området.

Byns brokiga historia är fylld av såväl guldfynd och gruvdrift, som salooner och bordeller.

Huvudgatan kantas av byggnader som tagna rätt ur en Clintanrulle. Möjligen aningens tillrättalagda och lite väl up-to-date för att det ska kännas äkta fullt ut. Men bara kvarteret bort ligger byggen som vittnar om svunna tider där kulorna ven runt öronen och minsta dispyt gjordes upp i väpnad duell.

Som i vilda västern i Breckenridge.

Foto: Jeff Andrew / VAIL RESORTS

Skidsystemet öppnade sin första ”peak” 1961 med en sittlift och en ankarlift. Då kostade liftkortet 37 kronor för vuxna och 23 kronor för barn. I dag består anläggningen av fem toppar och du får betala 1400 kronor för en dag på berget. För fyra år sedan öppnades ”Peak 6” vilket utökade åkytan med hela 23 procent. Pisterna i Breckenridge är ruggigt fina och lekfulla. Men för freeridefantasten lockar den öppna och branta terrängen i högzon. Imperial Express SuperChair är USA:s högst belägna sittlift och med den tar du dig upp på 3800 meter över havet. En kort hajk senare och du når strax under 4000 meter och kan njuta av en magnifik utsikt.

Enorm potential

Det var också där vi inledde dagen. Lite väl optimistiska med före och snökvalitet. Nog borde det väl gå att fota något fräckt. Efter lite rekognoserande valde jag att vika ner i ”9 lives” då jag inte var så sugen på att inleda åket med ett drop. Glad var jag för det då underlaget var benhårt och stökigt och det mest var en fråga om överlevnad att ta sig ned. Jag lyckades dock med alla nio liven i behåll.

Tog mig ner med alla nio liven i behåll.

Foto: Marcus Walter

Mitt sällskap fortsatte lite längre ut i ”Snow White” i jakt på den perfekta bilden. Utan värst vidare framgång ska tilläggas mer än en rejäl vurpa efter en frisk satsning framför linsen.

Medan jag väntade i botten på åket insåg jag att jag var långt ifrån den enda som hade det lite svettigt utför. Bergssidan var som ett enda plockepinn. En efter annan stupade efterföljande åkare och väl på fall gick det inte att få stopp.

Men trots att det var mer vilda västern än njutning uppe i högzon var det inte svårt att se den enorma potentialen. Tillsätt en nypa nysnö och vips har du ett paradis.

Så fram med puderpuffran och bränn av lite pangpang så kommer jag gärna igen.

 

LÄS OCKSÅ: Snösäkert paradis - rekordvitt i Mt Baker

BEAVER CREEK – för pisträven

Beaver Creek.

Foto: Beaver Creek

Dag tre går vi upp i ottan för att bege oss på vår längsta utflykt under denna resa. Beaver Creek ligger runt timmen från Silverthorne. Och hör du till skaran som helst nöter pist kommer du att älska Beaver Creek. Här finns nedfarter för alla åldrar och i alla nivåer. Det blir helt enkelt inte så mycket bättre än så här.

De flesta pisterna är breda och skönt böljande, vissa är branta och utmanande och andra vansinnigt vråltuffa. Så valmöjligheter saknas inte. Liftsystemet är dessutom löjligt effektivt med sina snabba stolar och gondoler och väldiga kapacitet. Här hinner man beta av många fallhöjdsmeter under en dag – om låren tillåter.

En alpin klassiker

Beaver Creek är klassisk mark med alpina mått mätt. Legendariska nedfarten Birds of Prey (Golden Eagle) har flera VM på nacken och står värd för årliga världscuptävlingar i störtlopp och super-G. Att bara svänga sig genom pisten är hisnande. Att blåsa på rakt ner känns otänkbart. Men här susar eliten fram i 128 kilometer i timmen.

Och trivs du bland pucklarna har du kommit helt rätt. Det vimlar av puckelpister i Beaver Creek. Utdöende i svensk terräng måhända men i allra högsta grad levande här. Och det är dessutom många som frivilligt ger sig ut bland knädräparknölarna.

Vår skiddag inleds i blåmysiga området Arrowhead. Här är det lätt att bli kvar i de lagom kuperade nedfarterna inramade av en magnifik kuliss. Dessutom behöver man inte trängas alltför illa i utkanten av systemet. Vi njuter i några åk innan vi börjar beta av pisterna in mot hjärtat och själva byn. Vid Grouse Mountain lutar det på en hel del och det gäller att välja linje med omsorg om man inte vill råka sladda in i någon av puckelpisterna.

Som mest når man en åkhöjd på strax över 3500 meter uppe på Beaver Creek Mountain. Ingenstans skidar man dock över trädgränsen. För en freeridefantast kan det kännas begränsat då öppna ytor saknas och skogen är lite för snårig för att utgöra vettigt alternativ. Men för passionerade Pelle pist är Beaver Creek drömmen.

Så vi pressar på tills mjölksyran sprutar och benen inte längre bär och rundar ännu en magiskt bra skiddag.

 

ARAPAHOE BASIN – kusinen från landet

Arapahoe Basin är känd för sina branta åk.

Foto: Dave Camara / DAVE CAMARA

Den bonniga kusinen från landet. Lite så känns det när vi rullar in i Arapahoe Basin efter att ha besökt både Vail och Beaver Creek.

Några få byggnader som varit med ett tag, odaterade liftar och ett förhållandevis skralt antal nedfarter i jämförelse med ovan nämnda jättar.

Men mina förutfattade meningar kommer på skam direkt. Visst går liftarna i snigelfart och vädret lämnar en hel del att önska vår sista dag i Colorado. Sikten är snudd på obefintlig. Detta till trots lyser Arapahoes uppnosiga personlighet igenom. Systemet är kreativt och lekfullt med roliga och utmanande pister. Skogen är lagom gles. Och det finns mycket åkbart för den som trivs bättre utanför markerade nedfarter. En del lättillgängligt medan vissa åk kräver en insats. En hajk upp längs kammen från Zuma lift tar dig till North Bole. Välj Zuma Cornice och du når en rad valmöjligheter ner på baksidan.

Brant och avslappnat

Arapahoe Basin är känd för sina branta åk och sin avslappnade atmosfär. Här saknas helt den kommersiella stressen. Hit åker man för att åka skidor. Det finns varken hotell eller lägenheter. Att köpa ett liftkort gräver heller inte ett avgrundsdjupt hål i plånboken. Ett dagpass kostar 850 kronor. Arapahoe Basin kan dessutom skryta med att ofta vara den skidort i Nordamerika som öppnar först och stänger sist med en säsong som löper från oktober in i juni.

En häftig om än odaterad skidort.

Foto: Dave Camara / DAVE CAMARA

När vi packar bilen för avfärd mot flygplatsen spricker det upp. Och det är en häftig skidort som avtecknar sig mot skyn. Den bonniga kusinen från landet blinkar busigt under solstrålarna som bryter igenom och väcker suget att komma tillbaka under rätt förhållanden.

 

Fyra skidorter på fyra dagar lät ungefär lika vansinnigt som underbart. Och det är förvisso en matt och mör kvartett som boardar planet hem igen. Men i huvudsak är det en lycklig skara som kan konstatera att i Colorados klippiga berg kan man ha kul såväl med som utan den fjäderlätta snön.

Fast nästa gång bokar vi nog in Kung Bore ändå…

 

LÄS MER:

• Alperna – 12 måsten på din skidresa

• Johannas fantastiska rekordresa på skidor

• Här är Sveriges bästa skidorter

Annons

ELISABETH MONTGOMERY