Den 26 oktober infaller fenomenet Polarnatt. Då går solen ner i Longyearbyen på Svalbard för sista gången i år och skymtas igen först fyra månader senare, den 8 mars. Det kallas också midvintermörker.
Hur förbereder man sig för allt mörker? Hur orkar man med? Vår reporter Kalle Bergstedt åkte dit för att ta reda på mer om detta.
Mörkret lägger sig över Longyearbyen på Svalbard
Longyearbyen på Svalbard är ett samhälle med ungefär 2100 invånare dryga hundra mil norr om Norge. Här på 78:e breddgraden är vintern redan kommen, fem minus och landskapet vitt av snö. Tack vare golfströmmen blir det dock inte så fruktansvärt kallt här under vintern, trots det nordliga läget.
Men om kylan är överkomlig så är mörkret desto extremare. I fyra månader befinner sig solen under horisonten innan den återigen kan glimtas i några korta minuter i början av mars.
- Jag är så exalterad!
Anna Taharasako från Japan ser mycket fram emot mörkertiden.
- Det är så romantiskt med mörkret, tillägger kollegan Maki Yoshida, som också hon ska få uppleva sin första vinter här.
De båda jobbar på sushirestaurangen som ligger i Svalbards enda shoppingcenter. De ska stanna något år och kommer få uppleva både midnattssol och polarnatt under sin tid här.
Julfirandet en ljuspunkt
Visst, tänker jag när jag går ut till huvudgatan, för dem är det förstås exotiskt med allt det nya, men för de inbodda måste det ändå vara annorlunda.
Höga, snötäckta berg omger byn i tre väderstreck. Rasande sten, grus och snö har skurit ut rännor i de branta väggarna och lämnat brokiga, tandade toppar efter sig.
Att gå på tur är en av favoritsysselsättningarna här, där stadsnöjena är begränsade men naturen förtrollande vacker. Fast helt okomplicerat är det inte. Förutom solen håller de branta bergen även mindre välkomna gäster borta.
- I fjol kom en isbjörn in till byn, berättar Emma Johansson-Karlsson, tvåbarnsmor och ursprungligen från Stockholm.
- Men det är ovanligt, försäkrar hon.
- De fick skjuta den med bedövningspil och flyga ut den med helikopter till slut.
Emma har bott här sedan åtta år, då hennes man fick jobb här, och jag passar på att fråga om mörkret.
- Det är inte så illa som folk gärna vill få det att låta. Visst är det mörkt, riktigt mörkt, under två månader, men egentligen är det inte så stor skillnad från att bo i Stockholm och jobba kontorstider under vintern. Då får du ju ingen sol heller!
Advents- och julfirande är förstås en ljuspunkt i vintern, här som hemma, men det anordnas också mycket aktiviteter med konst, teater och musik i det lilla samhället.
- Det blir naturligt mer socialt eftersom alla är mer bundna till byn. Man behöver liksom ingen speciell anledning att bjuda över vännerna på vin, säger Emma.
Ser fram mot mörkertiden
Min förvåning växer i takt med att allt fler av de boende berättar att de faktiskt ser fram mot mörkertiden, så även Marianne Aasen, sektorchef i Longyearbyen, med ansvar för den tekniska infrastrukturen.
- Allting går långsammare under mörkertiden. Man får ro till att vara och uppleva stillheten. Dessutom kan man se det vackra norrskenet hela dygnet!
Stig Kristiansen, som jobbar i en av de många utelivsbutikerna, rycker bara på axlarna när jag frågar.
- Visst kan man bli lite dygnsvill när det är mörkt hela tiden, men det blir man ju under sommaren också.
Han har bott här sedan 1995, då han flyttade upp från Nordnorge, så mörker var inget nytt för honom. Men det där riktiga beckmörkret, som varar i ett par månader, det finner man inte ens i Nordnorge. Så hur upplevde han det då?
- Njae, det var rätt mysigt, tycker jag.
Det kanske inte är så illa som vi föreställer oss, undrar jag för mig själv när jag vandrar hem den kvällen. Norrskenet dansar på himlen och de få ljuden från byn dämpas av den mjuka snön och jag känner den där ron Marianne talade om.
Kanske skulle det göra en gott att få leva i polarnattens lugn ett tag.
TEXT: Kalle Bergstedt
LÄS OCKSÅ:
