Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Allt om Resor i ett bättre anpassat format?

Mobil Tablet Dator
Vill du fira jul som på vikingatiden gäller det att ha gott om öl. Det var till och med lag på det.
Vill du fira jul som på vikingatiden gäller det att ha gott om öl. Det var till och med lag på det.
Vill du fira jul som på vikingatiden gäller det att ha gott om öl. Det var till och med lag på det.
Vill du fira jul som på vikingatiden gäller det att ha gott om öl. Det var till och med lag på det. Foto: SHUTTERSTOCK

Fira jul som en viking: tidsresa till 900-talet

Stänk ner gästerna med offerblod, häll i dig öl och ät kött som om det inte fanns någon morgondag. Gör en tidsresa och fira som en viking.

Julen är en av Sveriges största reshelger, då vi åker land och rike runt för att kunna fira tillsammans med släkt och vänner. Varför inte göra en riktig långresa i år – ända tillbaka till vikingatiden? 

Men hur firade man egentligen jul här uppe i norr under den här perioden? 

Vi vet faktiskt ganska lite om hur det gick till, det finns få källor som kan berätta om hur våra förfäder festade. Det mesta av den information vi har i dag kommer från den isländske hövdingen och skalden Snorre Sturlassons krönika ”Heimskringla”, skriven under 1230-talet. I denna berättelse om de norska kungarnas historia, finns stoff att hämta för att återskapa ett vikingatida julfirande. 

I Snorre Sturlassons krönika ”Heimskringla” finns berättelser om hur det festades i långhusen på vikingatiden, som inföll omkring år 800–1050. Foto: SHUTTERSTOCK

När ska man fira?

Vi nordbor har ställt till med stora offerfester mitt i vintern långt innan vi började fira Jesu födelse. Men det var först på 900-talet som midvinterblotet flyttades till samma period som den kristna högtiden. Norske kung Håkon den gode var den som såg till att de asatroende vikingarna ändrade tidpunkten för firandet. Håkon som uppfostrats av kung Athelstan av England var till skillnad från sina undersåtar kristen. Något han fick lov att smyga med för att inte råka illa ut. Han kunde alltså inte skylta med sin tro, men förmådde i alla fall sitt folk att fira den hedniska festen vid samma tillfälle som den kristna helgen.

Innan Håkon den godes tid hade offerfesten ägt rum på ”höknatten”, eller midvinternatten, enligt Snorre Sturlasson. Med midvinter menades inte vintersolståndet utan mitten av januari. Då hade man nämligen kommit halvvägs in i det germanska vinterhalvåret, som inföll mellan 14 oktober och 13 april. 

Vi nordbor blotade, offrade till gudarna, i hopp om goda skördar, rik fångst och fred. Foto: SHUTTERSTOCK

Hur kommer ”jul” in i bilden?

Ordet ”jul” är besläktat med fornisländskans och fornengelskans ”yule” och kan ha syftat på vinterperioden. Fruma jiuleis var det gotiska namnet för november och på 700-talet skrev historikern Bede att ”giuli” var den anglosaxiska benämningen på december och januari.

Första gången ”jól” nämns är i Haraldskvädet från 900-talet där skalden Thorbjörn Hornklofi diktar om hur Harald Hårfager, Håkan den godes pappa, vill ut och ”dricka jul”. 

Gemensamt för de många versioner som finns av ordet är att det handlar om en fest som äger rum under den kallare delen av året, där det firades med mängder av öl. Enligt vissa källor hölls högtiden vid vintersolståndet eller ännu tidigare. Eftersom jól är ett ord i plural är det sannolikt att det betecknade en tid som bestod av en rad firanden.

Enligt Haraldskvädet från 900-talet ville norska kungen Harald Hårfager ut och ”dricka jul”. Foto: SHUTTERSTOCK

Hur länge ska man fira?

Nu firar vi julafton, juldagen och annandagen. Även på vikingatiden var det tre dagars festande som gällde, enligt Snorre Sturlasson. 

Var ska man fira?

Den här festen var ingen liten intim tillställning. Det var ett rejält gästabud där djur slaktades, ceremonier hölls och bygdens folk skålade dagarna i ända. Det krävdes ett långhus med en stor festhall i mitten. Dessutom behövdes utrymme för stora mat- och ölförråd, ett tempel, ett altare och öppna eldar för att tillaga festmåltiderna. Självklart låg välbeställda vikingars och hövdingars hus bra till.

Det här långhuset på vikingamuseet i Trelleborg på Själland i Danmark, skulle nog ha ansetts lämpligt för ett maffigt gästabud. Foto: SHUTTERSTOCK

Vem bjuder på maten?

Nog för att hövdingen var mäktig, men att föda ett stort sällskap dagar i sträck var ingen lätt uppgift, även om det var ett utmärkt tillfälle att visa upp sin rikedom och status. Därför kunde man även göra som många nutida julfirare – ha knytkalas. 

”Det var gammal sed, att då offer skulle anställas, skulle alla bönderna komma till det ställe där templet var beläget och föra dit sina förråd, som de skulle hava medan gästabudet pågick”, berättar Snorre Sturlasson i ”Håkon den godes historia”.

Att hålla i ett julgille var inget för fattiglappar. Det här paret som man hittar på Lofotr Viking Museum i Norge, representerar samhällets toppskikt. Foto: SHUTTERSTOCK

Vad ska man äta?

Under gästabudet slaktades alla slags småboskap och hästar. Vid den här tiden bestod boskapen av kor, får, höns och grisar. Köttet kokade man senare i kittlar som hängde över eldstäder i mitten av huset. Man kunde även röka köttet.

Det var inte bara offerdjur som åts under gästabudet utan även kött från djur som slaktats tidigare under hösten och sedan torkats och saltats.

Det är ingen vild gissning att gris var populärt även på vikingarnas julbord. Griskött var ju vad de stupade krigarna serverades varje kväll i Valhall, enligt nordisk mytologi. Galten Särimner som slaktades för att föda de döda hjältarna uppstod praktiskt nog varje kväll, redo att åter ge fläsk till krigarna.

Det var vanligt att man kokade köttet i kittlar över eldstäder som var placerade mitt i huset. Foto: SHUTTERSTOCK

Hur ska man duka? 

Här i Norden fanns inte gafflar, vi åt i stället med träskedar, järnknivar och händerna. Maten låg på fat och skålar, ofta gjorda i trä. Men det förekom även tjusigare bestick, som fint dekorerade skedar av ben eller horn. 

Fram med finbesticken – som den här vikingatida skeden av benhorn, dekorerad med bandflätor på blad och skaft. Foto: Ny Björn Gustafsson/Historiska museet

Drack gjorde man ur träkärl, men dryckeshorn – vanligtvis tillverkade av hornet från nötkreatur – var viktiga vid rituella ceremonier. Ville man imponera var mynningsbeslag av silver på dryckeshornet att rekommendera. Om man skulle skryta ordentligt kunde man slå till med fina dryckeshorn av glas.

Drick med stil ur ett dryckeshorn med mynningsbeslag av silver. Det här beslaget hittades på Björkö (Birka). Foto: Christer Åhlin/Historiska museet

Vad ska man tänka på vid bordsplaceringen?

Högsätet var husets mest prestigefyllda plats, här tronade hövdingen. Framför högsätet hittade man ofta två högsätesstolpar som var dekorerade med utskurna gudabilder, vanligen placerade mitt på ena långväggen i den stora festhallen. Skulle det dyka upp någon med högre status på festen var det självklart vid högsätet personen måste placeras. Det här var något den kristne Håkon den gode försökte krångla sig ur när han besökte platser där det blotades, det vill säga offrades till asagudarna. 

”Om hösten vid vinterns början hölls en offerfest på Hlader, och konungen kom dit. Han hade annars ständigt, då han befann sig där det blotades, plägat äta i ett litet hus för sig själv tillsamman med några få män, men bönderna knotade nu över att han icke satt i sitt högsäte, då det var så stor glädje bland folket. Jarlen uppmanade honom då att icke göra på detta sätt, och det blev också så, att konungen satt i sitt högsäte.”

Enligt Snorre Sturlasson förstod kungen att det helt enkelt var smartast att spela med och hålla sig till vett och etikett. 

Inget mingel – i festhallen rådde strikt bordsplacering. På Lofotr Viking Museum i Norge kan man uppleva hur det såg ut i ett långhus. Foto: SHUTTERSTOCK

Vad ska man dricka?

Det är öl som gäller. Mycket öl. Det var till och med lag på det. Håkon den gode ”införde i lagen den bestämmelsen, att man skulle börja julfirandet på samma tid som de kristna, och då skulle var och en hålla dryckeslag på en mäle malt eller också böta”, skriver Snorre Sturlasson i ”Heimskringla”.

Mäle var ett mått för torra varor i Norge och dryckeslag var en grupp människor, till exempel bönder i en by, som såg till att bidra med dryck, i det här fallet öl.

Mjöd var en annan populär dryck som framställdes genom jäsning av honung i vatten. Även vin som importerats från sydligare länder kunde finnas på festen. Men det var en exklusiv dryck förbehållen de riktigt välbeställda.

Ska man fira jul på vikingars vis ska det finnas öl – massor av öl. Foto: SHUTTERSTOCK

Vilka ritualer är det som gäller?

Det stora vintergästabudet var en offerfest där det skulle blotas för att vinna gudarnas välvilja. Offerdjuren slaktades rituellt och blodet som kallades ”hlaut”, enligt Snorre Sturlasson, samlades upp i kärl, ”hlautbollar”. Med de kvastliknande ”hlautterna” strök man sedan blodet på altaret med gudabilder och templets väggar, både invändigt och utvändigt. Även gästerna stänktes ner med blodet. 

När köttet från offerdjuren sedan kokats klart på eldarna i mitten på golvet välsignades maten av hövdingen innan det var dags för gästerna att hugga in.

Nybadad eller inte, gick man på blot blev man nerstänkt med offerblod. Foto: SHUTTERSTOCK

Hur ska man skåla?

Att utbringa skålar vid julbordet är en gammal tradition – och vikingarna tog den verkligen på allvar. 

Hövdingen som också var tempelföreståndaren, skulle först välsigna bägaren, sedan kunde man sätta i gång.

Först ut var Odens bägare. Till Oden, den främste bland asagudarna, skulle man ”dricka för seger och makt åt sin konung”, berättas det i Snorre Sturlassons ”Håkon den godes historia”.

Sedan var det Njords tur, härskare över havet och vinden. Därefter kom skålen för Frö, eller Frej, fruktbarhetsguden. Dessa skålar utbringade man för god årsväxt och fred.

Efter det var det dags att dricka Brages bägare, enligt Snorre Sturlasson. Brage var skaldekonstens gud. Den här uppgiften är troligen ett missförstånd. I stället var det sannolikt ”Bragebägaren” som menades, guden Tors skål, där man lovade att utföra stordåd. En riktig skrytskål om kommande bedrifter med andra ord.

När man väl hade skrävlat klart var dags att skåla för sina döda förfäder, så kallade minnesskålar. 

Om gästerna somnade en efter en på grund av det omfattande ölandet vet man inte. Klart är att skålandet tog fart igen redan nästa dag. Festen skulle ju pågå i tre dagar. 

Skålar för gudarna. Statyetten till vänster är troligen Oden, i mitten hittar vi en torshammare och till vänster sitter Frö, fruktbarhetsguden. Foto: Sören Hallgren/Gabriel Hildebrand/Historiska museet

LÄS MER: Så firar man julen i världen – 10 annorlunda sätt