Så är det att åka på skidsemester i Nordkorea
Har du redan åkt utförs i både Sälen och St. Anton? Letar du efter mer exotiska resmål med skidor i bagaget? Då kanske jordens egendomligaste skidort kan vara något för dig.
Häng med till världens mest slutna land och pisterna i Masikryong, Nordkorea.
Att åka från Nordkoreas huvudstad Pyongyang till vintersportorten Masikryong tar drygt fyra timmar på en skumpig betongväg i en buss utan värme och vettig fjädring. Det nybyggda mastodonthotellet som dominerar vyn ligger som en sovande betongkoloss vid foten av det drygt 1 300 meter höga berget Taehwa i Kangwonprovinsen i Nordkorea. Uppför berget klättrar en handfull liftar. Pisterna ligger välpreparerade och i receptionen tar man snabbt emot och visar oss till våra rum.
Restaurangen serverar femrätters. Vi kan välja mellan lokal öl, importerat vin, 16 tesorter, espresso och amerikansk whisky. Man skulle kunna lura sig själv och tro att detta är en helt vanlig skidort. Men det faktum att vi befinner oss i världens mest slutna land gör skidresan kanske lite mer kittlande än om vi befunnit oss i Idre eller Saalbach.
Ren skidåkning i Nordkorea
Till en början far tankar om fängslade studenter och arbetsläger genom huvudet, men efterhand vänjer vi oss vid den utpräglade disciplin och kontroll som råder där Kim Jong-Un styr med järnhand. Illusionen av trygghet växer på en. Jag diskuterar faktiskt till slut politik ganska öppet med en av våra obligatoriska guider. Och han förklarar stolt att Korea, han säger konsekvent Korea, har extremt låg brottslighet.
Vi behöver inte oroa oss för några stölder eller att bli utsatta för våldsbrott. Ordning och reda. Här gör man som man blir tillsagd och här sprutar man bort snön med tryckluft innan man lämnar in hyrskidorna i uthyrningen efter dagens sista åk. Här är snön vid liftarnas på- och av-stigningsplatser skyfflade i exakta vinklar. Här finns inget skräp på marken.
Resa med guide i Nordkorea
När man besöker Nordkorea reser man med guide. Våra guider är med oss i princip all vår vakna tid. Utom när vi äter och förvånande nog inte heller när vi åker skidor. Och detta faktum gör att vi, till skillnad från de andra turisterna som besöker Nordkorea, faktiskt kommer i kontakt med andra än de officiella representanterna för regimen.
Nu ska man ju inte tro att vi stöter på den genomsnittlige nordkoreanen i liften. Nej, de koreaner vi träffar i backarna tillhör landets elit, och den växande medelklass som har det relativt bra och emellanåt kan tillräckligt mycket engelska för att vi ska kunna ha lite utbyte. Nordkorea må vara ett av de mest udda länderna i världen men i Masikryong känner vi oss ändå ganska hemma och upplever en viss gemenskap med de koreaner vi träffar.
Propagandaprojektet Masikryong
Masikryong byggdes som ett gigantiskt propagandaprojekt i regi av den nordkoreanske ledaren Kim Jong-Un som påstås ha studerat i Schweiz och där plockat upp sitt intresse för skidåkning. Masikryong, som på svenska betyder ungefär ”passet där hästarna får vila” invigdes efter en rekordsnabb byggnation på mindre än ett år, ledd av militären 2014. Propagandaaffischer och filmer visar upp scener från det slitsamma arbetet att anlägga en skidort i princip utan maskiner. På storskärm, utomhus vid pisten, och på tv:n på hotellrummet visas propagandafilmer med glada men hårt arbetande koreaner som lyfter sten, hackar sten, bär sten och skyfflar jord, ivrigt påhejade av kamraternas arbetarglorifierande tillrop och sånger.
Det är alltså inte enbart arkitekturen som bär släktskap med den sovjetkommunistiska estetiken. Men att kalla Nordkorea för kommunistiskt eller socialistiskt är en förenkling. Totalitärt, visst, men totalitärt på sitt eget lilla vis. Alla nordkoreaner vi träffar berättar stolt om den egna ideologin Juche som formulerades av republikens evige president Kim Il-Sung (1912-1994), landsfadern och den förste ledaren i Kim-dynastin. En ideologi som för en utomstående i mycket liknar marxismleninism men med det tillägget att du som medborgare har ett utpräglat personligt ansvar.
Svenskar tränar skidåkarna
Skidåkningen då? Jo tack. Den svenska delegation vi reser med har i uppdrag att träna det nordkoreanska alpina juniorlandslaget i portåkning. Flera i laget har för övrigt kinakopierade svenska landslagsdräkter med några år på nacken. Detta visste inte åkarna själva om. Sweden (som det står på dräkterna) var bara några okända bokstäver. Sverige heter ju ”Sverje” i Nordkorea.
LÄS MER: Här tränar Nordkorea inför OS – i svenska dräkter
Vår sju man starka grupp består bland annat av en alpin tränare, tre skidlärare och en före detta landslagsåkerska. Koreanska skidförbundet tar allvarligt på vårt besök. Skidåkning sker i pist. Helst i slalom, storslalom eller i störtloppsbana. Att bara hasa runt för nöjes skull är ingen prioriterad aktivitet. Även om det emellanåt lyser igenom att skidglädjen givetvis är lika stor här som i Vemdalen eller Verbier. Vi tillbringar dagarna i portad pist och vi tittar mest på och försöker hjälpa de koreanska utförsåkarna att förbättra teknik och fart.
En tid efter vårt besök accepterar Nordkorea – till allas förvåning – inbjudan till Vinter-OS i Pyeongchang. Uttagningarna är i skrivande stund inte klara, men ett par av skidåkarna som vi tränar under vår tid på plats kan komma med i truppen.
LÄS MER: Nordkorea skickar trupp till OS i Sydkorea
Offpist utan guide i Nordkorea
Den sista dagen smiter några av oss från det nordkoreanska juniorlandslaget och åker fritt. Vi slår oss i slang med fyra locals, lämnar guiderna bakom och tar oss utanför det preparerade området. Ingen har åkt här före oss sedan senaste snöfallet. Det finns inte ens några förbudsskyltar. Detta eftersom ingen nordkorean ens skulle komma på tanken att göra något så busigt som att avvika från det förväntade beteendet och åka utanför de välpreparerade pisterna.
Vi får flera åk i orörd decimeterdjup lössnö. När mjölksyran brinner som små majbrasor i våra lår avslutar vi dagen med våra nyvunna vänner i restaurangen på toppen med något som kan liknas vid afterski. Vi uppskattar direkt den lokala ölen som håller internationell lagerklass men det tar lite mer tid att vänja sig vid och uppskatta afterski med koreansk karaoke i stället för "Sweet Home Alabama". Där och då känns vapenskrammel och upptrappad retorik avlägsen. Vi skålar, pratar snö och inser ganska tydligt att skidglädjen är förenande och universell.
Resfakta: Nordkorea
Nordkorea (officiellt namn Demokratiska Folkrepubliken Korea)
Skidort: Masikryong, invigd 2014
Befolkning: 24 miljoner.
Huvudstad: Pyongyang (2,6 miljoner invånare i centralorten)
Yta: 120 000 kvadratkilometer (Sverige är cirka 450 000 kvadratkilometer)
Flyg: Du flyger in från Peking med Nordkoreas statliga flygbolag Air Koryo. Flygbiljetten kostar mellan 4 000 och 5 000 kronor Peking–Pyongyang, tur och retur.
Visum: Visum ansöker du om hos Nordkoreanska ambassaden i Stockholm (Lidingö) eller genom någon resebyrå som reser på Nordkorea.
Transfer: Fyra till fem timmar från Pyongyang med buss.
Höjdskillnad: 592 höjdmeter (dalen ligger på 768 meter över havet, toppen på 1 360).
Berg: Berget heter Taehwa.
Utförsåkningen: Nio nedfarter. Det finns ingen officiell svårighetsgradering men grönt och blått dominerar. Röda backar med svarta inslag finns dock. I en jämförelse med svenska förhållanden ligger potentialen i skidåkning någonstans i paritet med till exempel Björnrike i Vemdalen. Mer fallhöjd än Sälen, mindre än Åre.
Liftar: En ägglift/gondol. Tre sittliftar. En släplift. Ett åkband. Liftköer existerar inte.
Snö: Det snöar sparsamt i området men temperaturen är relativt stabil under noll så snötillverkning, med svenska snökanoner smugglade från Kina, fungerar utmärkt. Skidsäsong: Från december till mars.
Svenska snökanoner – trots sanktioner
Sedan Nordkorea genomförde sitt första kärnvapentest 2006 har FN:s säkerhetsråd vid åtta tillfällen beslutat om allt strängare sanktioner mot landet. Bland annat omfattar sanktionerna förbud att exportera lyxartiklar till Nordkorea. Under detta faller exempelvis utrustning som krävs för att sjösätta en skidort. Ändå ser man svenska snökanoner, österrikiska liftar och kanadensiska skotrar i Masikryong. Dessa tros ha köpts av bulvaner i Kina.
I Pyongyang märker man som besökare heller inte av sanktionerna i någon större utsträckning. En växande nordkoreansk medelklass fyller gator och restauranger. Du äter vettigt och bor bra. Misär ser man väldigt lite av. Många Nordkoreaner vi pratade med nämnde med stolthet att detta lilla land så framgångsrikt kämpar emot imperialisterna i USA. Kärnvapenprogrammet ses som enda möjliga garanti för att Nordkorea inte ska uppslukas av det kaos som de anser att USA lämnat efter sig i Afganistan, Irak och Libyien – länder som saknade kärnvapen och därför, med koreansk logik, invaderades.
Text: Niclas Sjögren Foto: Felix Oppenheim
ISOLERA ELLER INFORMERA?
Hur kan du åka till Nordkorea för att göra resereportage? Den frågan har jag fått flera gånger. Dels undrade man om jag var helt dum i huvudet och dumdristig. Jag har ju fru och barn. Dessutom finns det en politiskt ideologisk filosofisk fråga många ställer sig: Hjälper man regimen att upprätthålla diktaturen? Eller är det precis tvärtom? Well, hade Kina varit ett bättre land att leva i om alla bojkottat det? Hade Berlinmuren någonsin fallit om inte de förtryckta människorna bombarderats med info och idéer om ett friare liv?
Det är inte okomplicerat att besöka diktaturer. Har aldrig varit, kommer aldrig att vara. Men jag tycker att man i viss mån kan rättfärdiga exempelvis en Nordkorearesa med ambition att göra resereportage med att man de facto infiltrerar diktaturen bara genom att åka dit och sprida evangeliet att den fria världens demokratiska riktlinjer ger drägligare liv åt fler än vad förtryckande regimer ger. När vi sitter med våra guider eller skidkompisar eller servitriser eller vår chaufför och visar upp våra liv genom bildbiblioteket på våra telefoner ser dom givetvis att det finns andra system än deras som fungerar hyfsat. Bilderna på våra hus, barn, bilar, kök, mat, cyklar, skidåkning och båtar talar ett tydligt språk. ”Vi har det ganska bra”.
Dessutom känns det inte så lite hycklande när vi svenskar delar upp världen i vad som är korrekt eller inte korrekt att ta del av, besöka eller beskriva.
Att resa till en diktatur
Thailand är en monarkistisk diktatur och har politiska fångar. Indonesien förtrycker Nya Guineas befolkning på ett fullkomligt vidrigt sätt och dit åker man helt obekymrat och semestrar. USA utövar invasionskrig på falska grunder (massförstörelsevapen som inte finns – och nu är Irak helvetet på jorden, men oljan kommer fram till USA). Dessutom stöttade USA mujahedin i Afganistan som sen blev blev Al Quaida. Nu pumpar USA in vapen och pengar till ganska tveksamma grupperingar i Syrien. Och se hur USA betett och beter sig i övriga Mellanöstern/världen. Svenskar semestrar även i Dubai (diktaturen alltså).
Sverige handlar med Förenade arabemiraten och Irak. Och exporterar vapen till såna finfina länder som Saudiarabien, Thailand, Pakistan, Bahrain, Kuwait, Oman, Egypten, Brunei, Algeriet, Turkiet, Malaysia, Ryssland, Mexiko, Bangladesh och Kazakstan (världsmästare i korruption). Svenska journalisten Dawit Isaak sitter fortfarande fängslad, utan rättegång, i Erietrea men svenskar åker glatt dit och turistar. Officiella Sverige idkar diplomatumgänge med denna regim utan att någon klagar.
Hur ser du på Rysslands Syrienpolitik? Kinas dödsstraff och Tibetpolitik. Kvinnosynen i Iran. Marockos utrikespolitik. Turkiet och Kurderna... Burma, Syrien, Libyen, Kuba... Förresten, flög du med Qatar (diktatur) Airways senast du var på Sri Lanka (där man typ utrotade de Tamilska tigrarna under inbördeskriget). Indiens kastsystem, uppmuntrar du det genom att resa till Goa? Och för inte så länge sen var Spanien en diktatur men den luckrades upp bland annat tack vare en ökande turism. Listan kan göras längre. Mycket längre.
Se Nordkorea med egna ögon
Så jag tog beslutet att åka i väg för att se med egna ögon. Visst, det är en tillrättalagd bild, i viss mån som när man åker till Österrike och som journalist låter sig bli omhändertagen av lokala turistorganisationen. Och där relativiserade jag givetvis ganska grovt. Men jag är givetvis smartare än att gå på det som officiella personer hävdar är sanningen. Vare sig det handlar om Österrike eller Nordkorea. Man får läsa på lite helt enkelt.
Jag tror världen blir bättre om man låter information, och demokratiska idéer, flöda. Det var väl det som knäckte öststaterna. Inte kanoner och hot om atombomber – bara en väckt tanke på att man kan få det bättre. Och om Nordkorea får skidturister till sin skidort får man också in nya idéer i landet. Idéer som sprider sig och visar på alternativ till den egna livsstilen. Dessutom kanske även vi proppmätta och präktiga medborgare här hemma i Sverige kan lära oss något av de främmande fåglarna i Pyongyang.
Frågan som vägrar låta sig besvaras med ett entydigt ja eller nej är alltså om det är rätt att besöka och beskriva ett besök i Nordkorea. Jag tror givetvis att det är detta.
Det verkar även svenska regeringen göra:
– Vi tror att handel och kontakter med länder som inte är demokratier är ett sätt att promota mänskliga rättigheter, sa näringsminister Mikael Damberg i DN.se för ett par år sedan.
Text: Niclas Sjögren Foto: Felix Oppenheim
